Den som har mer än ytlig kontakt med journalister och kulturarbetare vet vid det här laget att även inom dessa yrkesgrupper börjar många tröttna på det uppenbara åsiktsförtryck och den konformism som präglar svenskt kulturliv och media. Det är därför bara en tidsfråga innan ideologins vakthundar på allvar börjar förlora greppet om debatten.
Ett steg i den riktningen togs när den svenske muslimen Mohamed Omar trädde fram som radikal muslim, och även intervjuade flera intressanta, men oliktänkande, figurer. Den debatten sammanfattas här:
Politisk korrekthet som en pest
Det enda av intresse som skett i debatten sedan dess är att syndikalisten Andreas Malm, författare till boken Hatet mot muslimer ”tagit avstånd” från Omar (som är ”vämjelig”) och även i ett affekterat tillstånd gjort en märklig koppling mellan socialismen och det judiska folket (avsedd att provocera men även ur den aspekten tragiskt misslyckad).
En till intressant debatt
Redan Omars utmaning av det politiskt korrekta väldet var mycket intressant och lovande. Extra positiva är de följder det fått i Aftonbladet och andra media, genom en debatt som både brutit och lyft fram flera tabun.
Denna debatt inleddes när Torsten Kälvemark i en recension av Malms bok i Aftonbladet nämnde att familjen Ax:son Johnssons stiftelse (som även bekostar tidningen Axess) till ett seminarium bjudit in bland annat danske anti-islamisten Lars Hedegaard, en man som hellre beskriver islam som ett totalitärt projekt än en religion. Både Malms och Kälvemarks budskap var här att den mer extrema islamkritik som exempelvis vissa bloggare framför har mycket gemensamt med en mer respektabel islamkritik, som framförs av mer etablerade kretsar (ofta liberala sådana).
Islam är INTE en religion. Islam är en totalitär världsuppfattning, en ideologi som i sig HAR en religion, kan man säga. Det är en politisk filosofi som är jämförbar med nazism, stalinism och andra kända totalitärer.
– Hedegaard
Malms bok är både intressant och problematisk. Intressant är kopplingen mellan liberaler och mindre etablerade ”islamofober”, och skildringen av hur dessa ersätter politisk korrekthet, massinvandring och liknande med ”islam” som Europas största problem. Problematiskt är att Malm sannolikt skriver i affekt, och därför tolkar mycket kritik av muslimer och muslimska seder som ”hat”. Faktum är att hans definition av var gränsen går mellan kritik av muslimer och ”hat” är så diffus att hans egen brytning med Omar också blir suspekt.
Att nämnas i samma sammanhang som islamkritiska bloggare föll dock inte chefredaktören för Axess, Johan Lundberg, i smaken, och han skrev därför en replik som skickades till Aftonbladet. Denna refuserades dock, och Lundberg reagerade då genom att skriva om det på bland annat Newsmill.
Förutom rena faktafel koncentrerar sig Lundberg här på att Aftonbladet är en politiskt korrekt tidning, som brännmärker varje försök att bjuda in meningsmotståndare som islamkritikern Hedegaard som ”rasism”. Sedan kritiserar han Aftonbladet för att ha gett Mohamed Omar en plattform, för Hedegaard är minsann inte ”högerextrem” som Omar.
På detta svarar sedan Åsa Linderborg på Aftonbladet med två artiklar, där hon dels hävdar att Lundbergs replik inte hade tillräckligt allmänintresse, dels gör ett mer allmänt försvar för även Omars yttrandefrihet.
Vad vi alltså ser är två versioner av politisk korrekthet som slåss inbördes. Liberalen Lundberg anser att Hedegaard bara är en ”islamkritiker”, en ”meningsmotståndare” som bör få tillträde till debatter. Islamisten Omar, med sina högerextrema vänner, har däremot passerat gränsen för att vara en ”meingsmotståndare”, honom ska ingen publicera. Aftonbladet är politiskt korrekta som skäller Hedegaard för ”rasism”.
Situationen på den motsatta sidan är mer komplex. Malm är en enkelspårig syndikalist, vars syn på debatt och respekt för andra sammanfattas i hans ord ”jag debatterar inte med nazister. Jag bekämpar dem!” Även Kälvemark tangerar denna position i sin recension.
Dessa argument vill nu vissa svenska liberaler vanställa på ett sätt som skulle vara deras husgud Mill främmande; att försvara någons rätt att tala framställs som synonymt med ett försvar av de yttrade åsikterna.
– Åsa Linderborg
Det är istället Linderborg som är den verkligt intressanta rösten i historien, i artiklarna Ordet måste vara fritt och Liberaler skär tungan av yttrandefriheten. Hon försvarar sverigedemokraters rätt att arbeta som lärare, och till och med ”förintelseförnekaren” David Irvings rätt att yttra sin mening utan att få fleråriga fängelsestraff för detta. Som om detta inte vore beundransvärt nog i ett infantilt debattklimat infogar Linderborg dessutom detta i ett resonemang där hon tar upp att yttrandefrihet är rätten för den med avvikande eller impopulära åsikter att yttra dem.
Hon tar också upp hur åsiktsfriheten idag hotas på flera fronter. Det rör sig om förändringar på arbetsmarknaden som förskjuter maktbalansen till de anställdas nackdel, det rör sig om statliga åsiktsmyndigheter som talar om för oss vad vi ska minnas i det förflutna, det handlar om medias monopolisering, och det handlar om FRA-lagar.
Som helhet är alltså debatten lovande. Det finns två olika, delvis rivaliserande, versioner av politisk korrekthet. Den ena är den liberala, och den menar att islamkritik är ganska rumsrent. Den andra är den mer vänsterinriktade, och den menar att Hamas är ganska ok. När dessa båda grupper råkar i luven på varandra, och skäller varandra både för att vara politiskt korrekta (i harmlösa frågor) och politiskt inkorrekta (i de ”farliga” frågorna), belyser det för utomstående hur bisarr hela åsiktsbyggnaden egentligen är.
Dessutom får det en del att bli mer konsekventa försvarare av yttrandefriheten, och för första gången på länge får man i media läsa försvar av historierevisionisters rätt att yttra sig. Vi lever i spännande tider, skulle man kunna sammanfatta hela historien.
Om skribenten: Joakim Andersen
