Det torde inte ha undgått någon att det nya brittiska åsiktsförtrycket hotar att få den svenske skribenten Jonas de Geer att tystna. Avsikten bakom detta åsiktsförtryck uppges av Home Secretary Jacqui Smith vara ”naming and shaming”, alltså att peka ut individer som beter sig på ett skamligt sätt. Avsikten med dagens inlägg är detsamma, att peka ut en politisk ordning som är både skamlig, ohederlig och förljugen.
Diffusa praktiker – det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta
Kärnan i det brittiska åsiktsförtrycket är att man nu klart och tydligt vägrar vissa individer tillträde till landet, och att detta även inkluderar EU-medborgare och deras familjer. Motiveringen är synnerligen diffus, och lämnar stort utrymme för tolkningar.
Det sägs således att ”the government is now able to ban European nationals and their family members if they constitute a threat to public policy or public security”. Vad gäller den allmänna säkerheten kan man förstå att den kan vara av värde att skydda, men ”public policy”?
Jacqui Smith hävdar vidare att ”’The government opposes extremism in all its forms and I am determined to stop those who want to spread extremism, hatred and violent messages in our communities from coming to our country”. Var gränserna för ”extremism” går torde vara öppet för tolkning, gissningsvis kommer den brittiska tolkningen att skilja sig från den danska (där finansiellt stöd till, bland annat, vissa palestinska grupper är straffbart). Men det är detta tolkningsutrymme som gör det hela så praktiskt för överheten.
Lika diffusa är formuleringarna om att individer ska förnekas tillträde till landet om de ägnar sig åt att ”foment, justify or glorify terrorist violence in furtherance of particular beliefs” eller ”foster hatred which might lead to inter-community violence in the UK”. Beroende på hur det hela tolkas kan det innebära att rationella diskussioner inte kan föras kring vissa konflikter i världen, där den ena sidan pekats ut som ”terrorister”. Det innebär också att vissa kulturer eller viss invandringspolitik inte kan kritiseras, om sådan kritik av vissa politiker är att betrakta som ”hat”. Givet att det finns en stark vilja från vissa kretsar att definiera alltmer som just ”terrorism” och uttryck för ”hat” är det inget lovande prejudikat.
Carl Schmitt och det politiska
Denna, och liknande, lagar och praktiker innebär demokratins död som levande praxis, och dess övergång i döda former, ett lik vars spasmer skickligt manipuleras av media och liberala politiker. Det är dessutom ett tecken på intellektuell slapphet, där man på ett bekvämt sätt låter bli att bemöta oliktänkande med argument och istället bemöter dem juridiskt eller polisiärt. Om man ser det politiska livet som en form av konkurrens mellan olika alternativ innebär detta en monopolistisk eller oligopolistisk situation, där de större aktörerna i samförstånd sätter upp hinder för alla andra. Det är synnerligen fegt. Det är, för att låna engelska uttryck, varken cricket eller fair play.
Studerar man närmare vilka individer det är som utsatts för lagen kan man dock dra fler slutsatser än att liberalismen slår över i en, allt mindre, mjuk totalitarism. Det rör sig nämligen om självutnämnda företrädare för muslimer respektive europeisk-ättade (där återfinns även den amerikanske pastorn Phelps, vilket dock snarare antyder hur vid Smiths definition av ett ”hot” är. Phelps är ett skämt, inte ett säkerhetshot).
Vad detta ytterst berör är frågan om hegemoni, problemformuleringsprivilegiet, det politiska och frågan om ”det mångkulturella samhällets” inneboende instabilitet.
Den tyske politiske filosofen Carl Schmitt definierade på sin tid det politiskas kärnbegrepp som Vän/Fiende-distinktionen. Det är ytterst en existentiell distinktion, eftersom fienden är den som hotar ens särart till den grad att en fysisk konflikt är en möjlighet. Vänskapen däremot är ett intimt förhållande av samhörighet, en grupp människor som står enade mot en annan grupp av fiender.
Den fråga som står på spel när ”extremister” vill resa till London och sprida ”hat” handlar om att de utmanar den liberala elitens definition av Vän/Fiende-distinktionen, själva den liberala ordningen. För den liberala eliten är den politiska gemenskapen de brittiska medborgarna, en amorf massa individer som vid en första anblick har föga mer gemensamt än sina pass (om ens det).
Det brittiska samhället är dock mångetniskt och, till namnet, mångkulturellt. I det liberala samhället pågår en ständig konkurrens mellan grupper av olika slag, som kan slå över i öppna konflikter. Sådana konflikter innebär, när de blir allvarliga nog, att Vän/Fiende-distinktionen ändrar form och att tidigare eliter inte längre upplevs som företrädare, deras världsbild inte längre som hegemon. Den brittiska staten är då inte längre den primära politiska gemenskapen, utan det är etniska eller religiösa grupper som är de politiska aktörerna. Individer som den rasradikale Donald Black, eller den muslimske Abdul Ali Musa står för just en sådan syn på det politiska. Detta innebär att de är utmanare, självutnämnda ledare för sina kollektiv.
Att man väljer att neka dem tillträde till landet innehåller då både ett inslag av patetik och av realpolitik som antyder hur instabilt ett mångetniskt samhälle är, och hur farlig yttrandefrihet och andra klassiskt liberala friheter är för det. Dagens inlägg kommer med stor sannolikhet att leda till protester från liberaler som anser att den brittiska praktiken har föga med liberala teorier att göra, för att blidka dessa skulle man kunna tala om ”realliberalism” (på samma vis som man talade om ”realsocialism” för att beskriva de reellt existerande socialistiska staterna i Östeuropa på sin tid). Intressant är hur som helst att ytterst få ledande liberaler och yttrandefrihetsförkämpar protesterar mot liknande beteenden när det inte drabbar liberala iranier eller kineser, utan snarare européer och muslimer som ”tycker fel”. Och samtidigt som vi genom dokumentärer och långfilmer lär oss hur hemska nazister och stalinister var, breder den nya totalitarismen ut sig med raska steg…
Om skribenten: Joakim Andersen
