Dagens svenskar är som kollektiv betraktat mycket domesticerade. Staten bestämmer vad de får säga, vad de får göra, och vad de får äga. Extra beklagligt blir detta när politiskt korrekta media för in ett starkt element av moralism i ekvationen, och när det hela äger rum i ett egalitärt samhälle där alla behandlas som om de vore likadana. Debatten om ”kamphundar” är ett klassiskt exempel på detta samspel mellan ett domesticerat folk, medial moralpanik, och en grundläggande egalitarianism. Ett annat exempel antyds i dagens Aftonbladet, med en artikel om en familj i Alaska med en tam björn.

Historiskt var detta inget ovanligt även i Europa. Vikingarna hade tama brunbjörnar och isbjörnar, brunbjörnen var så vanlig på Island att det talades om ”husbjörnar” medan isbjörnar var mer exotiska och snarare hamnade i hoven. Även tama påfåglar förekom i rikare hem (mer om detta här: Viking Pets). De sydosteuropeiska ursari uppträdde in i modern tid med både björnar och apor, och i aristokratiska miljöer var det inte ovanligt med tama lejon och andra exotiska djur. I dagens USA beräknar man att det finns fler tama tigrar än det gör i naturen (det finns rentav internetsidor med råd för den som planerar att köpa sig ett lejon eller en chimpans). I många länder förekommer också raser av varghybrider.

I Sverige finns det dock lagar mot ägandet av de flesta vilda djur. Man kan ha ett flertal åsikter om detta, då det har både goda och mindre goda sidor. Klart är i varje fall att det är ett symptom på den egalitarianism där något förbjuds för alla eftersom många, eller rentav några få, inte kan hantera det.

Samtidigt bör man vara medveten om att när socialt marginella folkgrupper, som de sydosteuropeiska ursari eller de nigerianska ”hyenamännen” är ekonomiskt beroende av intresset för vilda djur kan detta lika gärna leda till misshandel och exploatering, som mer familjära och ömma känslor. På ett liknande vis kan ägandet av exotiska djur bli ett uttryck för konsumtionshysterin i det senmoderna samhället, vilket innebär att när allt kommer omkring så är den svenska lagstiftningen ändå inte så förkastlig. Mer intressanta som föredömen är då kanske de indiska tempel där apor och andra djur lever mer eller mindre fritt. Inte helt olikt detta är de orangutangparker där de stora aporna hjälps tillbaka till ett liv i frihet. Ett intressant historiskt fenomen är det i varje fall, och det säger också en del om den historiskt föränderliga synen på förhållandet mellan människa och djur.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.