Den första april träder den såkallade IPRED-lagen i kraft. Lagen kommer att ge branchorganisationer rätt att samla in IP-adresser, och därmed sannolikt innebära att fildelning försvåras. Den har väckt starka protester, och en majoritet av svenskarna är emot den. Det kan därför vara av intresse att skissera en antiliberal syn på IPRED-lagen, och på fenomenet fildelning överhuvudtaget. Värt att notera är dock att det rör sig om en antiliberal syn, det går också att dra andra slutsatser (exempelvis om man ser fildelning som en sorts kommunism, man kan också se filmföretagen som en grupp bland flera med legitima intressen och därför söka någon slags kompromiss).
Copyriot och IPRED
En av grundarna till upphovsrättskritiska Piratbyrån har publicerat flera värdefulla analyser av det hela ur ett lite större perspektiv på bloggen Copyriot. Inte minst intressant är här det politiska perspektivet, där inlägget Om korporativism – i fem punkter tar upp hur IPRED hänger ihop med en ny typ av korporativism, där branchorganisationer får tillträde till sfärer bortom den rent ekonomiska.
Medborgarskapsbegreppet är helt bortspolat. Vi är, i det neokorporativa Europa, inte längre delaktiga i samhällslivet som medborgare, utan som konsumenter eller möjligen som producenter.
Detta är korporativism.
Man kan ha invändningar mot jämförelsen med det italienska 1930-talssystemet, men att det hela är en tveksam utveckling är tydligt. Den mexikanske samhällsfilosofen Manuel De Landa har beskrivit hur internet ursprungligen varit en relativt självorganiserande sfär, men hur olika storföretag (av De Landa beskrivna som antimarknader) försöker hägna in växande delar av det. Det Copyriot beskriver som neokorporativism är ett exempel på detta (vilket inte är helt förvånande då det är genom just Copyriot undertecknad upptäckt De Landas användbara samtidsanalys).
Som systemkritiker kan man också se hur ett fritt internet, med möjligheter till anonymitet och reell yttrandefrihet, är av stort värde. IPRED är ett steg bort från det idealet, ett bland flera. Det bör därför inte understödjas.
Värdefullt ur ett sådant perspektiv är också inlägget IPRED och den civilrättsliga naivismen. Mer allmänt intressant är inlägget Boken i det postdigitala, liksom Antipiraterna är teknikdeterminister.
Ett antiliberalt perspektiv på fildelningslagar
Det finns tre huvudsakliga argument mot fildelning och ”pirater”. Det första bygger på den liberala egendomsideologin som innebär att fildelning är stöld, det andra bygger på att fildelning har skadliga effekter på samhällsekonomin, det tredje att det skadar musiker, konstnärer och andra kreativa yrkesgrupper.
Vad gäller det första argumentet står och faller det med att man accepterar den liberala synen på egendom som något absolut och oinskränkt, något som isolerar den enskilda ägaren från övriga medlemmar av hans/hennes samhälle. I verkligheten har en sådan egendomsrätt dock aldrig funnits, utan egendomsformer är historiskt föränderliga. Tidvis har de nordeuropeiska bönderna ägt marken gemensamt, tidvis har jordegendomar varit knutna till en viss familj och inte kunnat säljas, tidvis har hindren för hur man fått använda ”sitt” kapital begränsats av ockerlagstiftning, och så vidare. ”Egendom” är alltså något man i ett samhälle kommer överens om, något vars former förändras historiskt i takt med ändrade maktförhållanden mellan olika grupper. Det närmast metafysiska egendomsbegrepp som vissa liberaler vill applicera på immateriell egendom är alltså inte så tidlöst som de vill få oss att tro.
Det andra argumentet är då mer intressant, då det rör frågan om fildelningslagars effekter på samhället i stort. Här kan man dock lika gärna betona de positiva effekterna för allmänbildning och kulturell konsumtion av en fri tillgång till den kulturella sfären, särskilt för de grupper som normalt inte har råd med så mycket kultur och därför måste prioritera hårt. Jan Myrdal har här talat om en ”kulturell allemansrätt”. Problemet med detta resonemang är naturligtvis att denna effekt på allmänbildning och kulturell delaktighet ofta förblir potentiell, de flesta tankar hellre ner reggaeton och porr än de stora klassikerna. Men trots detta är det lättare att bredda sin kulturella horisont när det är gratis.
Det tredje argumentet är det kanske tyngst vägande, dock finns det många artister och konstnärer som hävdar att de tvärtom gynnats av att en potentiell publik kunnat lära känna dem utan att det kostat dem något. Möjligen kan man tänka sig en lösning där TV-avgiften utvidgas till att gälla kulturell konsumtion generellt, och där särskilt utsatta aktörer kompenseras för fildelningens effekter.
Andra länkar
De Landa – Marknader och antimarknader
Om skribenten: Joakim Andersen
