Det svenska bandet Lilou & John har under sin ännu ganska unga existens rört sig mellan musikaliska genrer med samma lätthet som texterna rört sig mellan olika teman. Bandet har gjort både intelligenta indielåtar och explosiv punkrock utan att fastna i något fack, med nyaste skivan Iconoclastic är turen kommen för bandet att utforska EDM, Electric Dance Music, med väl valda räder in i både italopopens och reggaens sägenomspunna riken.
En styrka hos Lilou & John är förmågan att utforska världsbilder och perspektiv och sedan skildra dem inifrån, utan att nödvändigtvis anamma dem. Tidigare klassiker som Bataclan och Payback Day är exempel på detta. Iconoclastic inleds med ytterligare ett sådant, ödesdigra Counter Jihad som är en poetisk men samtidigt nattsvart medvetandeström. Med textrader som ”Rise again to war my bishop, Rise again from your black tomb” förs tankarna till den återuppväckta inkvisition vi möter i en del science fiction, tilltalande för vissa, fasaväckande för andra. Den vagt industriella musiken och Lilous här monotont mässande röst bildar ihop med texten en mörk helhet, det är en av skivans starkaste låtar.
Låten med samma namn som skivan är en tolkning av italienska Avanti Ragazzi di Buda, på samma gång en hyllning till de ungrare som dödades av sovjetiska tanks och en tidlös hyllning till de européer som stått upp för sin frihet. Vi rör oss här från suggestiv industri till elektrorock, steget fortsätter med nästa spår som beskrivs som elektropunk, The White Eagle. Här är det polska frihetskämpar som står i centrum, texten är poetisk och musiken kraftfullt medryckande.
Därefter rör vi oss in på elektroreggaens domäner, med svängiga Pasokification. Texten är en fyndig anklagelse mot den senmoderna världen, med rader som ”I was born to work on this plantation, Is this what we call civilization, Atomized into this fragmentation, From woman into corporation, Gridlocked by commercialization, Endless waves of globalization”. Muntra trumpeter ackompanjerar pasokifieringen, alltså den europeiska socialdemokratins nödvändiga och välförtjänta undergång. Detta är en av mina favoriter.
Loungespåret Bolsomito skildrar i metaforisk form Brasiliens president som en jaguar i regnskogen. Vi fortsätter i sällskap med Lilou & John vår resa i den mediterrana musiken med muntra Salvini Pop. Den har en episk kvalitet i skildringen av Salvinis uppgång men samtidigt en lekfullhet som bör avväpna varje salvinifiende. Ihop med Pasokification tillhör den mina favoriter, bandet skulle utan problem kunna inspireras av skagenren härnäst.
Med nästa spår, Godwin’s Law, bekantar vi oss med SJW-mentaliteten, men inte konfrontativt utan med en distans som utgår från att dessa människor inte är värda att ta på allvar. Låten är kort men medryckande, texten träffsäker. Titeln utgår som synes från Mike Godwins observation 1990 att en diskussion som får pågå tillräckligt länge alltid kommer att urarta i Hitlerassociationer. Skivan avslutas sedan med USS Donald Trump, elektropunk i marschtakt där Trump som mytisk arketyp både hos anhängare och fiender utforskas. Djursymboliken från Bolsomito blir här havsbaserad, vilket är roligt då det amerikanska imperiet är en thalassokratisk havsmakt. Det är återigen en bra låt.
Sammantaget är det en bra skiva. Texterna har ofta en poetisk sida och ett djup, de tar upp aktuella teman men blir inte tendentiösa. Musiken rör sig mellan genrer men genomgående är det medryckande och lättillgängligt utan att bli banalt. Lilous röst kommer flera gånger till sin rätt, kanske särskilt i Godwin’s Law och Counter Jihad. Har man följt bandets utveckling blir det hela extra givande. Counter Jihad och The White Eagle för tankarna till tidigare album, medan lekfulla och muntra låtar som Pasokification och Salvini Pop låter ana en möjlig ny riktning. Iconoclastic rekommenderas kort sagt varmt, oavsett hur man själv ser på de teman och gestalter som behandlas i texterna. Vi lever i en era då musiken antingen är banal eller tendentiös, Lilou & John är ett bra exempel på att något annat, på samma gång intelligentare och roligare, är möjligt.
Om skribenten: Joakim Andersen
