I det mångetniska samhället intresserar olika grupper sig, huvudsakligen, för olika musikgenrer. Detta faktum ingår i det som av professor MacDonald kallats implicit whiteness, vilket är ett på många sätt användbart begrepp.

Bland de musikgenrer som är mest knutna till de europeiskättade folken finner vi de olika formerna av metal. Både banden och publiken domineras av människor med ett europeiskt arv, och man kan också notera hur många av de teman som tas upp är specifikt europeiska. I power metal sjunger man ofta om alver och drakar, tomtar och troll, i folk metal inspireras man rent musikaliskt av folkmusiken, och i goth och black metal ser vi hur mörkare aspekter och arketyper återvänder. I den mån etablerade musiker uttalar sig positivt om det europeiska arvet är det inte sällan metalmusiker det rör sig om, från Pantera och Danzig till mindre kända musiker.

En fråga man kan ställa sig är i vad mån man kan mäta olika etniska gruppers skiftande konjunkturer utifrån vilka musikgenrer som dominerar det offentliga rummet. 1980-talet torde då ha varit europeiskt på flera plan, medan den ökade dominansen för r´n´b och hiphop därefter antyder andra trender. Man kan här inte sällan tala om en kulturell och symbolisk kolonisation. Är man intresserad av historia inser man att en sådan period av symbolisk underordning förr eller senare leder till en reaktion.

Metalocalypse

Ur ett sådant perspektiv är den tecknade serien Metalocalypse positiv. Serien följer det fiktiva metalbandet Dethklok, som beskrivs som världens mest betydelsefulla kraft både kulturellt och ekonomiskt. Så gott som alla i serien är fanatiska fans, och beredda att genomgå vilka risker som helst för att få se bandet live. Så gott som alla fans är också europeiskättade. Detta är förmodligen inte medvetet från skaparna, men det innebär att en implicit vit kultur symboliskt återtar den dominerande ställning europeisk kultur hade för bara några decennier sedan.

Serien som sådan är tämligen underhållande. Diverse fenomen från metalkulturen tas upp på olika vis, statister tas av daga på löpande band, och så vidare. Den första säsongen präglas av mer apokalyptiska teman, men det är först i den andra säsongen som bandmedlemmarna börjar framstå som personligheter vilket ger större möjligheter för seriens mörka humor. Någon egentlig samhällskritik bjuder serien inte på (annat än en grundläggande misantropi där de flesta statister, och bandmedlemmarna själva, framstår som idioter, och en illuminati-liknande grupp som noga och oroat följer bandet de ser som ett potentiellt hot mot massornas pacificering under masskonsumtion och dålig TV). Det mest underhållande är när de mörka och brutala bandmedlemmarna, med namn som Skwisgaar Skwigelf och William Murderface, hamnar i mer normala situationer, som de inte förstår sig på överhuvudtaget.

Dethkloks musik är varken särskilt bra eller särskilt dålig, men om man uppskattar genren lär man också finna serien ganska underhållande. Underhållande i samma anda är också Korgoth of Barbaria, som dock bara gjordes i ett avsnitt.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.