Star Wars är, vid sidan av bland annat Sagan om ringen, en modern myt. Detta gäller i synnerhet de tre första filmerna. De summerar på många sätt 1970-talets potential, en potential som bara delvis förverkligades. Men även detta bidrar till deras mytiska status, nostalgin över en era som i sig kan framstå som en myt. George Lucas hade förberett manusskrivandet genom att studera myter från flera delar av världen, och influerades av Joseph Campbells Hero with a Thousand Faces för att tolka och förstå dem. Detta bidrar till att ge filmerna en mytisk aspekt, där i synnerhet Kraften och Luke Skywalkers initiering till jedi blir intressanta. Många som ser filmerna anar att detta är mer än enbart underhållning, även om det även är mycket underhållande.
Lucas återvände senare till ”en galax långt långt borta” i de tre filmer som utspelar sig innan A New Hope, filmer där istället Anakin Skywalker står i centrum. Psykologiskt är hans förändring inte övertygande, men det är fascinerande filmer med de märkliga utomjordingar och miljöer man förknippar med Lucas. Som skildring av hur en republik förvandlas till ett imperium är det också relevant, man kan rentav hitta en del ”konspirationsteoretiska” inslag i filmerna (inklusive tertius gaudens). Intressant är också skildringen av vådan med byråkrater och handelsmän. På det hela taget är filmerna dock aningen sämre än Luke Skywalkers saga. Många kritiserade figuren Jar Jar Binks för att vara ömsom störande, ömsom rasistisk stereotyp, såhär i efterhand var han mest en slapstickfigur (den som söker rasism överallt bör snarast reta sig på handelsfederationens asiatiska brytning). Som helhet är det oavsett vilket en mycket gedigen trilogi, även den mer än enbart underhållning.
The Force Awakens
Always pass on what you have learned.
– Yoda
När rykten började florera om en uppföljare till Return of the Jedi trodde åtminstone jag först att det skulle handla om en filmatisering av Timothy Zahns böcker, så var dock inte fallet. Det är inte ens Lucas som skrivit manus eller regisserat, han har ersatts av J.J. Abrams. Den nya filmen utspelar sig flera decennier efter Imperiets fall, men det har reorganiserats i form av det illvilliga First Order. Luke Skywalker har gått i exil efter att ha misslyckats att återskapa Jediorden, många söker efter honom. På en ökenplanet dras en ung kvinna in i ett komplext skeende som kan påverka hela galaxen.
Filmen har fått kritik av i huvudsak två skäl. Dels påminner handlingen mycket, inte sällan väldigt mycket, om den i Lucas första film. Ökenplaneterna finns där, liksom de planetförstörande dödsstjärnorna och en, förvisso riktigt charmig, droid. Filmen har också fått kritik för att vara alltför politisk.
Till detta kan man lägga den mytiska aspekten, i det här sammanhanget egentligen den viktigaste. Kanske lever vi i en era då Hollywood inte längre kan återknyta till det mytiska. Känslan för proportioner saknas inte minst. Så behöver huvudpersonen i filmen inte lika mödosamt som Luke lära sig hantera Kraften och sina egna känslor. Frågan är om hon överhuvudtaget kommer kunna lära sig någonting i senare filmer, hon är redan från början alltför kapabel. Detta gör att den mödosamma initieringen från den ursprungliga trilogin utsätts för det Stiegler kallar en kortslutning. Resan slutar där den börjar. Bristen på proportioner genomsyrar hela filmen, från det onödiga angreppet på Hosniansystemet till den nya dödsstjärnan, som är större än den gamla. Den grymhet som tidigare ofta bara antyddes blir här också för påträngande.
Detta hänger samman med filmens politiska tendens. 1970-talets mytiska universum är inte längre vårt, det politiska har invaderat myten (jämför Badiou och historiens ”fictive transcendence”). I den nya filmen görs en alltför tydlig koppling mellan First Order och Tredje Riket, bland annat med en blåögd officer som håller ett skrikigt Nürnbergtal och genom Kylo Rens vilja att förverkliga sin morfars projekt. Här börjar vi ana den mer än gradvisa skillnaden mellan 1970-talet och vår tid. Där Luke Skywalker var en arketyp, ett blont och blåögt post-hippiebarn (jämför Abbeys dröm om blåögda beduiner i ruinerna av Amerika för att något ana den arketypiska betydelsen), är det blåögda i den nya filmen snarare knutet till ondskan. Där ”opening crawls”, inledningstexterna, i de första filmerna hänvisade till kampen för ”freedom” handlar det numera om ”peace and justice”.
Tidsandan, även om den är artificiellt skapad, skiljer sig mycket mellan 1970- och 2010-talen. Detta gör att det idag är omöjligt att skapa en Star Warsfilm. Vad vi på sin höjd kan få är det Baudrillard kallar en simulation, något som på ytan påminner om en Star Warsfilm men egentligen inte är det. Om vi håller oss på ytan innebär detta också att djupet kommer saknas, därav inget som påminner om de intressanta aspekterna av initiering, existentiella frågor och visdom (”fear is the path to the dark side”, ”I am your father”, och liknande). Vad vi får istället är det Baudrillard kallar fascination, alltså häftiga scener, och diverse referenser som väcker det för post-modernismen till leda typiska igenkännandet. Lucas fascinerande och exotiska utomjordingar och miljöer saknas också, detta för tankarna till det element av ”översocialisering” Evola identifierade i den moderna världen. Abrams ”Force” tycks också ha ett större inslag av panteism än Lucas, men det får visa sig mer framöver.
Samtidigt säger filmen något om vår tid. Den hjälper oss att identifiera vår tids ”myt”, kraftigt politiserad. Den säger också något om det Stiegler kallar det inter-generationella. I verkligheten har banden mellan generationerna utsatts för ett brott, de äldre generationerna har både symboliskt och reellt förlorat sin auktoritet. Inte sällan välförtjänt, den som abdikerar från sitt ansvar förlorar också sin auktoritet. Snart sagt alla huvudpersoner i The Force Awakens är föräldralösa. Finn och Rey har förlorat sina föräldrar, Kylo har vänt sina ryggen och identifierar sig hellre med den mörka generationen före dem.
Mycket har också sagts om filmens relation till kön och etnos. Detta överensstämmer väl med den senmoderna populärkulturens ideal, där det finns plats för självständiga vita kvinnor och lojala svarta män, men där relationen till vita, unga män är betydligt mer ambivalent och problematisk. Dessa kan den artificiellt skapade tidsandan egentligen inte hantera vare sig symboliskt eller reellt, de är det ”spöke” som går runt Europa och ibland återknyter till den arketypiske morfadern.
Sammantaget får man konstatera att som myt betraktat är detta ingen bra film. Den är en välgjord actionfilm, men psykologiskt saknar den övertygande och intressanta inslag (möjligen med undantag för Finns utveckling genom sin rädsla). Vi lever kort sagt i en era som använder sig av auran från tidigare epokers storfilmer den inte själv kan skapa. Det kan vara för tidigt att ge Abrams en verkligt rättvis bedömning, betraktad isolerat är A New Hope inte lika fängslande som trilogin som helhet. Men det verkar inte lovande, mycket av det som gjorde den ursprungliga trilogin till mer än enbart underhållning saknas här.
Vidare läsning
Lämna ett svar