Julius Evola och Atlantis – excerpter

Okategoriserade

I dagens mediaflöde kan man läsa att stora sammanhängande rektanglar verkar finnas utanför Kanarieöarna, något som väckt spekulationer om att det kan vara det mytiska Atlantis som åter hittats. Rektanglarna har visat sig med hjälp av datorprogrammet Google Ocean, vilket innebär att man bör vara milt sagt försiktig med att dra några långtgående slutsatser om det hela överhuvudtaget. Samtidigt innebär det en möjlighet att ta upp myten om Atlantis, och dess relation till traditionalismen.

Värt att notera redan inledningsvis är att Atlantismyten är svårförenlig med den moderna historieuppfattningen, vilket innebär att den utmanar våra förgivettaganden om vad som kan ha skett i den fornhistoria som vi saknar arkeologiska spår av. Tanken att det även under den tiden förekom större människomigrationer, religiösa väckelser eller symboliska centra kan vara svår att smälta om man är van vid att betrakta sina egna förfäder som en amorf, primitiv massa, existerande i den rent biologiska sfären. När man mäter en civilisations värde enbart i det materiella kan det också vara svårt att föreställa sig att en stenålderscivilisation kan ha varit högtstående på något vis.

Flera traditionella element återfinns hur som helst i Atlantismyten, en myt som också haft ett bestående inflytande på den europeiska idé- och litteraturhistorien. Författare som Robert E. Howard och J.R.R. Tolkien låter ”atlantida” civilisationer dyka upp i sina myter. Hos Howard lever Conan efter att Atlantis och hennes glänsande städer slukades av havet men innan de ariska folken, Aryas söner, erövrade världen. Hos Tolkien spelar Numenor en liknande roll, befolkat av visa och mäktiga människor som under inflytande av Sauron vänder sig mot gudarna, valar, och går under. Atlantismyten har också varit ett återkommande inslag i populärkulturen, i allt från tecknade filmer till science fiction.

De inslag i Atlantismyten som har mest likheter med den traditionella historiesynen är två. Dels är myten en naturlig följd av den historiepessimism som genomsyrar den cykliska världsbilden. Ju längre tillbaka man går i tiden, desto visare var människorna. Det blir då naturligt att det vid någon tidpunkt funnits en civilisation som Atlantis, så naturligt att om den inte funnits i verkligheten skulle det bli nödvändigt att skapa den i mytens värld. Liknande myter finns därför också i andra kulturkretsar, nämnas kan den indisk-shaivistiska myten om assurerna som var synnerligen mäktiga men förgjordes som följd av sitt högmod eller myten om ett sjunket urhem söder om dagens Indien. Inget varar dock för evigt, och det är då också naturligt att atlantiderna vände sig mot gudarna och i enlighet med lagen om orsak och verkan gick under.

Samtidigt spelar Vattnen en symbolisk roll i den traditionella världsbilden, där det är det som skiljer vår materiella och vardagliga värld från en högre värld, det som måste korsas för att individen i olika traditioner ska nå invigning (jämför myten om Gilgamesh för ett tydligt exempel). Man kan alltså tolka myten om ett vist och högtstående centrum som sjunkit i Vattnen både symboliskt och historiskt.

Excerpter

Oavsett om man ser Atlantismyten som en skapelse av det kollektiva undermedvetna, ett vagt minne av stenålderns harmoniska tillvaro eller ett historiskt faktum, kan det vara av värde att läsa vad den italienske traditionalisten Julius Evola skrev om ämnet i Revolt Against the Modern World.

Supposedly, tens of thousands of years later a second great migratory wave ventured as far as Central America, reaching a land situated in the Atlantic region that is now lost, thereby establishing a new center modeled after the polar regions. This land may have been that Atlantis described by Plato and Diodorus; the migration and the reestablishment of a center help to explain the transpositions of names, symbols, and topographies… In reference to this, it is fitting to talk about a Northern-Atlantic people and civilization.

From this Atlantic seat the races of the second cycle spread to the American (hence the… memories of the Nahuatlans Toltecs, and Aztecs concerning their original homeland), European and African continents. Most likely these races reached the borders of western Europe in the early Paleolithic. These races supposedly correspond to, among others, the Tuatha de Danaan, the divine stock that came to Ireland from Avalon and who were led by Ogma Grian-aineach, the hero with a ”sunny countenance”, whose counterpart is the white and solar Quetzalcoatl, who came with his companions to America from the ”Land situated beyond the Waters”. Anthropologically speaking, these races correspond to Cro-Magnon man…

Almost every people retains the memory of a catastrophe that ended the previous cycle of mankind. The myth of the Flood is the most frequent form employed to describe this memory; it is shared by many people; from the Persians and Mexicans to the Mayas, from the Chaldeans and Greeks to the Hindus… The historical memory of that center gradually disappeared in the civilizations that derived from it but in which elements of the ancient heritage were retained in the blood of the dominating castes, the roots of various languages, and also in social institutions, signs, rituals and hierograms.

It is significant that the Egyptian civilization did not have a ”barbaric” prehistory; it arose all of a sudden, so to speak, enjoying from the start a high level of sophistication. According to tradition, the first Egyptian dynasties were formed by a race that had come from the West, also known as the race of Horus companions” (shemsu Heru)… According to Jewish folklore, Enoch went to a western place, ”to the far end of the earth”, in which there are symbolical mountains and divine trees guarded by the archangel Michael; these trees give life and salvation to the elect but are barred to mere mortals…

In reality, the symbol of the West, just like that of the ”pole”, may acquire a universal value beyond all geographical and historical references… this, however, does not mean that such a theme, situated within given limits determined by concomitant testimonies such as the ones I have presented, may not also have a historical character.

Sjunken stad

Relaterade inlägg

Arktos, myten om Nordpolen

Sagan om Ringen och traditionalismen

Graham Hancock och de vita gudarna

Robert E. Howard och hans världsbild