Som högerradikal beskylls man ibland för att gå kapitalets ärenden, och sant är att vår sociala analys inte sällan begränsas till att räkna på vad massinvandringen kostar och sedan rada upp saker de pengarna istället kunnat läggas på. Detta är nödvändigt (ingen annan gör det nämligen), men det är också olyckligt, för den högerradikala idétraditionen har en lång historia av sociala analyser och kritik av rovkapitalismen.
Högerradikalismens sociala alternativ bygger vidare på det medeltida korporativa tänkandet, men uppdaterat till en ny verklighet. Kärnan i detta tänkande är att det finns en rättvis lön för olika uppdrag i ett samhälle, och att en genuin folkgemenskap är omöjlig när vissa lever i lyx och andra i misär. Normalt har man också sett till de icke-materiella faktorerna, till människans behov av att kunna ta hand om en familj, av andlighet och skönhet, av trygghet, och inflytande på sin arbetsplats (man är trots allt där en majoritet av sina vakna timmar). Den historiska socialdemokratin var till en början inspirerad av radikalkonservativa tänkare, vilket innebar att folkhemmet delvis förverkligade dessa ideal (vissa mer än andra dock, andlighet och skönhet tillgodosågs knappast i betongförorterna).
Från korporativism till bidragssamhälle
Den borgerliga regeringen har på det sociala området fört en politik med en agenda som nu börjar stå väldigt klar. Från ett korporativt samhälle, präglat av försäkringar för de arbetande grupperna, ska vårt samhälle gå mot ett individualistiskt samhälle präglat av bidrag, lika låga för alla. På så vis skapas en underklass.
Om man utgår från den italienske marxisten Toni Negri baseras båda dessa system på arbetslinjen. ”Den som inte vill arbeta ska heller inte äta”, kan den linjen i korthet uttryckas, även om den i ett mer modernt samhälle modifierats till något i stil med att den som inte vill arbeta istället inte ska ha råd att åka på Thailandssemester. Skillnaden mellan folkhemmets arbetslinje och ”alliansens” är dock stor.
”Alliansens” politik har här följt en flerstegsplan (för mer konkreta beskrivningar och exempel, se länkarna längre ner). Först har man tagit bort mycket av de system som tidigare fanns för att hjälpa arbetshindrade att få olika typer av lönebidrag, därefter höjde man a-kasseavgifterna och försämrade kraftigt de deltidsarbetslösas möjligheter att stämpla under en längre period. Man fortsatte sedan med att försämra sjukförsäkringen, samtidigt som man gav Försäkringskassan så lite pengar att den inte kunnat sköta utbetalningarna i tid. Följden av allt detta är att människor som tidigare levt ”svensson-liv” tvingats söka sig till socialtjänsten.
Detta innebär dels att de blir billigare, eftersom socialbidragen normalt är lägre än exempelvis en sjukersättning. Dessutom får man inte äga sådant som en bostadsrätt, en villa, eller en bil, eller ha pengar på banken. Men det innebär också att man skapar en otrygg, amorf underklass, som inte får skaffa sig besparingar och som varje månad kan få sin ekonomi slagen i spillror av sin socialsekreterare.
Den belgiske marxisten Ernest Mandel använde termen ”historisk-moralisk faktor” för att beskriva hur en viss lönenivå eller en viss trygghet i ett givet samhälle kommer att ses som naturlig, på medeltiden talade man om den rättvisa lönen. I vårt samhälle, byggt på folkhemmets korporativa ideal, har det setts som en rättvis lön att den som arbetar också kan försörja en familj på en dräglig nivå. För att underlätta det har man också infört ett system med barn- och bostadsbidrag. Det har också setts som orättvist att den som arbetar och blir sjuk helt plötsligt ska få bo på gatan, därför har man infört ett system med sjukförsäkringar. Värt att notera är att de byggt på en försäkringstanke, det är när man arbetat och betalat skatt under en tid som man får rätt till sådana skydd. Detsamma gäller a-kassan, som är tänkt som ett skydd för den som råkat bli arbetslös på grund av faktorer han/hon själv inte rått över.
Detta innebär att den sociala politiken sett till flera faktorer. Som medlem av kategorin ”svensk” har du dels haft plikter i form av att arbeta, betala skatt och, som man, göra din värnplikt, men i utbyte för detta har du garanterats en rimlig levnadsnivå för din familj. På samma vis har kategorierna ”man” och ”kvinna” haft en viss betydelse, och olika yrken och ålderskategorier har också inneburit delvis olika förutsättningar (med änkepensionen som ett särskilt illustrativt exempel, avsett att skydda kategorin ”änka”). ”Alliansens” nya politik innebär att dessa kategorier blir ointressanta, den enda kategori som nu egentligen ska spela någon roll är kategorin ”utblottad”, om du tillhör den kan du få leva ur handen i munnen genom socialbidrag. Det kvittar hur gammal du är, om du är etnisk svensk, om du ”jobbat och betalat skatt hela livet” eller nyss kommit hit, om du är man eller kvinna. Det är den abstrakta individualismens invasion av socialpolitiken, rovkapitalism med ett politiskt korrekt ansikte..
”Alliansens” politik innebär här ett trendbrott. Försäkringarna ska minskas, och det minimiskydd som socialbidraget innebär ska istället omfatta alltfler. Här finns en etnisk dimension, de grupper som har sjukersättning är oftare etniska svenskar eftersom de haft längst förankring på arbetsmarknaden (delvis gäller detta också de tidiga vågorna av arbetskraftsinvandrare). Socialbidraget är däremot något som även den relativt nyanlände icke-svensken har rätt till, och nivån är lika låg för alla. Frågan är om detta egentligen stämmer överens med de vanliga svenskarnas syn på vad som är en rättvis lön. Frågan är dock också om det systemskifte det hela innebär överhuvudtaget kommer att diskuteras i media eller om det klasskrig mot de fattiga och sjuka som pågår kommer att äga rum ostört.
Äldre inlägg om ”Alliansens” politik:
Borgerligheten och instegsjobben
Tack till Couerderoy.
Om skribenten: Joakim Andersen
