En av de mest värdefulla religionsvetarna i modern tid var Mircea Eliade (1907-1986). Eliade hade i sin ungdom haft förbindelser med det rumänska Järngardet, och bland hans influenser återfanns traditionalister som Julius Evola och Rene Guenon och den indo-europeiske religionsvetaren Georges Dumezil. Trots, eller på grund av, detta är han ett av de främsta namnen inom det som kallas komparativ religion och kunde beskriva den mytiska världsbilden i verk som Den eviga återkomsten.
Ett av Eliades mest spännande verk är Shamanism, där han studerar shamanism i olika delar av världen. För att undvika att blanda ihop alla möjliga former av religion och magi, använder han sig dock genomgående av en strikt definition av fenomenet, det är inte alla former av magi som avses utan en specifik extatisk teknik byggd på en specifik syn på världens uppbyggnad (mer om den nedan). Shamanen har också vissa specifika funktioner, bland annat att som psykopomp vägleda de dödas själar och att skydda folket mot sjukdomar. Till skillnad från individer som i vissa kulturer blir ”besatta” och kan förmedla budskap från andra sfärer, är shamanen också normalt själv i kontroll.
Shamanism
Eliade återger shamanistiska traditioner från vitt skilda delar av världen. Man får en inblick i eskimåernas traditionella andlighet, och i de asiatiska negritofolkens traditioner. För traditionalister och religionsvetare är boken inget mindre än en veritabel julafton. Vi får även en god inblick i de sibiriska folkens religioner.
Shamanens värv går ofta i arv inom en viss familj, men den blivande shamanen kan också få det som följd av sin läggning, drömmar, eller ett trauma (exempelvis den som tillsynes ”dör” och sedan återvänder). Han, eller mer sällan hon, får dels sin utbildning av äldre shamaner, men genomgår också sin invigning på andra plan, genom drömmar och kontakter med olika andar. Dessa innebär hårda prövningar, där den blivande shamanen kan fängslas av andarna och skäras i småbitar eller kokas i vad som upplevs vara flera år.
Utomstående har ofta sett shamaner och ”medicinmän” som psykopater eller skojare, men Eliade beskriver dem generellt med respekt. Inte sällan har de som barn haft epilepsi och liknande, men deras invigning innebär att de därefter kontrollerar det själva. De kan också ofta utföra mycket krävande och imponerande bedrifter, Eliade nämner bland annat eskimåshamaner och tibetanska tantrister som rör sig nakna i sträng kyla, endast uppvärmda av sin inre eld. Andra shamaner kan svälja glödande kol, och så vidare.
I boken beskriver han också sådant som deras dräkter, hemliga språk, trummans symbolik, hur de skyddar de sina från sjukdomar och hjälper de döda att hitta rätt. De bevarar ofta folkets traditioner och historier, och det är genom deras beskrivningar av dödsrikets ”geografi” som senare religioner fått mycket av sitt innehåll. Eliade beskriver också hur de samlar på sig hjälpande andeväsen, hur de kan gifta sig med sådana, et cetera. Beskrivningen är överlag fascinerande, oavsett om det rör eskimåer eller jakuter, oavsett om Eliade beskriver den ungerska taltos eller den samiska nåjden.
Hyperboreansk tradition
Intressant är inte minst de starka likheter mellan indo-europeisk andlighet och sibiriska, finsk-ugriska, proto-turkiska och centralasiatiska traditioner som Eliade beskriver. Dessa likheter är inte minst av intresse för traditionalister i Julius Evolas efterföljd. Evola beskriver en hyperboreansk tradition, som bland annat utmärks genom den ställning himmelsguden har och den relativa bristen på gudinnor. Liknande dominerande himmelsgudar återfinns hos de sibiriska och turko-tatariska folk som sannolikt var de första indo-européernas grannar. Hos samojederna är himmelsguden känd som Num, hos tunguserna som Buga, hos mongolerna som Tengri. Traditionalisten känner igen de attribut och beskrivningar dessa folk ger överguden, han beskrivs bland annat som ”hög/upphöjd” och ”skinande”. Jakuterna känner honom som ”Lord Father Chief of the World” och turko-tatarerna som ”Fader”.
Ofta har överguden dock kommit att dra sig undan från människornas direkta affärer, och blivit en deus otiosus. Viktigare är då hans söner, som har mer kontakt med människorna. Gemensamt för den proto-indo-europeiska tron och dessa nordliga traditioner är också att kvinnliga guddomar är mindre framträdande. Där det förekommer kvinnliga shamaner är också det normala att de bara gör den ”ktoniska” resan, nedfärden till de underjordiska sfärerna, medan manliga shamaner gör resor både till de högre och lägre sfärerna.
Likheterna är fler än så. Världsträdet Yggdrasil har exempelvis flera motsvarigheter bland de shamanistiska folken. Centralt i den shamanistiska världsbilden är tron att det finns tre världar; Himmel, Jord, och Underjord. De förenas av en ”axel”, en axis mundi, som går genom dem alla. Tidigare kunde man färdas fritt via denna axel, men efter en katastrof av något slag är det bara shamanerna som kan göra det. I några traditioner beskrivs denna världsaxel som ett träd, bland indo-européerna som Yggdrasil och Irminsul. Liknande träd finns hos de shamanistiska folken, där shamanen inte sällan klättrar uppåt i ett träd när han stiger upp till den himmelska sfären.
I asatron finns det en örn i världsträdets topp, något som kan jämföras med shamanernas tro. Dels anses den första shamanen ofta ha varit en örn, eller son till en örn, och i världsträdet sitter det otaliga fåglar som i själva verket är själar som väntar på att återfödas. Fågelsymboliken är också stark i de nordliga shamanismerna, där shamanen ofta genom sin dräkt blir en fågel.
Intressant är att andra teman, som hästens betydelse, eldens centrala plats i kulten, berget och vargen, också förenar indo-europeiska och shamanistiska traditioner med turko-tatariskt, finsk-ugriskt och sibiriskt ursprung. I någon mån kan man här också se annat släktskap, vissa finsk-ugriska grupper har till exempel ett högre inslag av blondism än många indo-européer.
Ett tema av intresse för den mer evolanske traditionalisten är förövrigt shamanen som gestalt. Shamanen ses som gruppens försvar mot demoniska krafter, och även som medlem av en elit (när de döda normalt färdas åt ett håll, färdas en död shaman åt det motsatta, och att de når de högre sfärerna efter döden ses som givet). Det de andra troende bara hör återberättas, upplever shamanen också direkt, förenat med stora risker. Detta innebär att shamanismen på flera vis är ett högre stadium än senare institutionaliserade mono- och polyteismer, med deras inslag av devotionalism, vidskepelse och blind tro.
Samtidigt beskriver Eliade hur även shamanismen undergått en degeneration. De olika folken berättar att för några generationer sedan var shamanerna betydligt mer kraftfulla än idag, och de trängs också undan i takt med att de sibiriska folken moderniseras och nås av mer moderna religioner. Samtidigt som shamanistiska arketyper en tid kan överleva även i en till namnet kristen eller muslimsk miljö, Eliade återger bland annat hur en del centralasiatiska muslimska mystiker i likhet med shamaner satt uppflugna på tak och i träd. Som följd av den degeneration som beskrivs tillkommer också bruket av droger (hampa hos en del indo-europeiska folk, även svamp och nikotin beskrivs) för att uppnå det shamanska tillståndet som tidigare uppnåddes utan ”hjälpmedel”.
Iranska element
Samtidigt spårar Eliade iranska element (och kinesiska) hos de olika nordasiatiska shamanismerna. Detta gäller inte minst tron på en smal bro som bara de rättrådiga kan passera på vägen till himlen. Bron Cinvat påminner starkt om den bro den altaiska shamanen kan vara tvungen att passera för att nå Erlik Khan och dödsriket. Likaså menar Eliade att den starka symboliska betydelsen hos talet 9 antyder ett iranskt ursprung (nio himlar, nio infernaliska sfärer, eller för den delen 9 världar). När det dyker upp djur som ormar i shamanismen hos folk som lever för långt norrut för att ha sett dem, antyder det också en mer sydlig påverkan. Vi ser gärna ”primitiva folk” som helt isolerade från omgivningen, men Eliade visar hur den avancerade och komplexa iranska civilisationen påverkat folk långt norrut, liksom hur de komplexa ockulta systemen från Indien påverkat folk i dagens Malaysia och Indonesien.
Särskilt spännande blir boken i skildringen av hur olika traditioner i Bhutan och Himalayaregionen gett upphov till tantrismen, och bon-po-religionen.
Indo-europeisk shamanism
Wodan, id est furor
– Adam av Bremen
Eliade ägnar ett specifikt kapitel åt shamanism hos indo-européerna. Han menar att shamanismen hos dessa folk kom att bli underordnad, sannolikt som följd av att de indelade sitt samhälle i tre funktioner. Shamanismen kom då att bli en del av den första funktionen, och inte lika dominerande som hos de östliga folken.
Spår av shamanism identifierar han inte minst hos Oden, som har kopplingar både till extas och till döden. Åttafotade hästar är inte ovanliga i shamanistiska sammanhang i Nordasien, och korparna Hugin och Munin företer också vissa likheter med de andehjälpare som shamaner har. Odens självoffer påminner också om den brutala invigning shamanerna genomgår, där de ofta anses bokstavligen dö. Den vise Mimers huvud jämför Eliade med bruket hos en del folk att bevara shamanernas skallar och spå med hjälp av dem. Det finns också likheter mellan ”furor teutonicus” och den shamanistiska extasen.
Tydligare paralleller uppvisar då Odens och andras resor till dödsriket, och användandet av sejd. Resorna till dödsriket påminner starkt om shamanens resor till den lägre sfären. Det finns också paralleller vad gäller sejd, exempelvis inslaget av trance, andar, rituella dräkter, och synen på det hela som omanligt påminner oss om de sibiriska folk där shamanerna ofta var kvinnor eller transvestiter. I likhet med sibiriska shamaner kunde nordiska magiker också kämpa med varandra i djurhamn, och den pluralistiska synen på människans tre själar förenar också de båda grupperna.
Det har hävdats att dessa spår av en shamanistisk ideologi skulle bero på samiskt inflytande, men Eliade visar att det lika gärna kan röra sig om en äldre, delad tradition. Detta oavsett att samer och finnar både under medeltiden och renässansen ansågs vara överlägsna magiker. Eliade ger också flera exempel på spår av shamanism hos indo-europeiska folk som sannolikt aldrig haft samiska kontakter, såsom greker och iranier.
Som helhet är det alltså en mycket spännande studie, och den rekommenderas varmt traditionalister och andra som är intresserade av religion.
Äldre inlägg:
Mircea Eliade/The Sacred and the Profane
Mircea Eliade och Myten om den eviga återkomsten
Om skribenten: Joakim Andersen
