En fascinerande aspekt av den europeiska historien är de kristna uppror som gång på gång skakade de medeltida samhällena. I skönlitterär form har de rörelser och riktningar som låg bakom tagits upp i verk som Q och Rosens namn, det finns idag också en livaktig forskning kring dem. Ett av de klassiska akademiska verken om dessa kristna inriktningar är Norman Cohns The Pursuit of the Millennium, som i en serie inlägg kommer att tas upp under den närmaste veckan.
Bakgrund till den millenniaristiska traditionen
Cohn spårar ursprunget till de upproriska kristna under medeltiden tillbaka till profetior som utvecklades i den historiska judendomen under kampen mot övermäktiga världsliga motståndare. Delvis beskriver han det som om man under dessa omöjliga strider tröstade sig med fantasier om en framtid där fienderna skulle slaktas av Gud, och där Hans trogna skulle härska över världen. Sådana profetior kom att ”ärvas” av den tidiga kristendomen, och skulle på sikt visa sig vara en återkommande källa till inspiration för framtida upprorsmän. Liknande profetior kom också att utvecklas av kristna. Mycket inflytelserik kom den historiebeskrivning som utvecklades av Joachim av Fiore att bli.
En annan viktig källa var den tonvikt kyrkan lade vid fattigdom som ett ideal, något som gång på gång skulle vändas mot kyrkan av mer eller mindre upproriska predikanter, föredetta munkar, och andra. Cohn visar också hur stoikernas tankar kring mänsklig jämlikhet fördes vidare.
Den kanske viktigaste orsaken till de uppror han skildrar var dock social, och hade att göra med hur den ekonomiska utvecklingen slog sönder de organiska gemenskaperna. Så länge bönderna levde i sina byar kunde de visserligen göra uppror mot adel och biskopar, men deras krav var då oftast ganska realistiska och de trodde sällan att deras uppror skulle leda till Jordens undergång och Tusenårsriket. I takt med överbefolkning och liknande uppstod det dock stora grupper av daglönare, tiggare och andra extremt fattiga och otrygga grupper, både i de stora städerna och på landsbygden. De var atomiserade och fattiga, och kunde därför följa de mest extrema predikanter i rörelser som predikade totalt krig mot den bestående ordningen (det är också därför sådana rörelser aldrig blev så framgångsrika i det mer glesbefolkade Skandinavien, där ”trasproletariatet” aldrig var så stort).
Tafuriterna
I samband med det första korståget kom stora massor av dessa fattiga skikt att ansluta sig. De hade inget att förlora, och för dem hade korståget en apokalyptisk innebörd. Det heliga landet skulle erövras, och därefter var de yttersta dagarna nära. Korståget kom att inspirera en stor mängd mer eller mindre officiella predikanter, som kallades prophetae. De reste genom Europa och samlade stora folkmassor. Ofta hyllades de av hela städer när de anlände, men det var de allra fattigaste som sveptes med som mest. I Europa var det ofta dessa som inför korstågen stormade de lokala judiska ghettona och erbjöd invånarna att välja mellan dop och döden. De flesta valde i det läget döden, men många ansåg att den som dödat en jude som vägrat omvända sig befriades från sina synder. Ofta beskyddades ghettona av den världsliga och andliga makten, även om dessa sällan var helt framgångsrika. Inte sällan utvecklades folkmassornas religiösa nit gradvis också till ett förkastande av de rika prästerna, och strider utkämpades på europeisk jord. Cohn nämner här inte minst de såkallade pastoreux som ett exempel. De började sin bana som hyllade och entusiastiska anhängare av korstågen, men kom på sikt att bli alltmer revolutionära och krossades av makthavarna.
De flesta av de fattiga korsfararna nådde aldrig Palestina, men de som gjorde det kom att bilda en fruktad grupp, som skrämde både kristna och muslimer. Det ryktades att de var kannibaler, och inför strid gnisslade de sina tänder som om de tänkt slita fienderna i stycken. De klädde sig i trasor och kämpade ofta med liar och andra enkla vapen. De adliga korsfararna besökte dem aldrig annat än i tungt beväpnade följen, och kunde sällan hindra dem när städer föll och de strömmade in i dem för att slakta varje man, kvinna och barn. De ansåg att muslimerna var av Kains ätt och skulle utrotas, och för dem var korstågen av apokalyptisk natur. Dessa korsfarare kom att ges namnet tafurer.
De kom också att utveckla egna religiösa traditioner, där fattigdom sågs som en dygd som gjorde dem överlägsna de andra korsfararna. Det ryktades att de leddes av en kung Tafur, som var en föredetta normandisk riddare som valt tafurernas liv. Bland de fattiga både i deras nya land och i Europa sågs de som förebilder och hjältar, och i folktron sades det exempelvis att när kungen av Jerusalem skulle krönas var det den vise kung Tafur som fick utföra det.
Om skribenten: Joakim Andersen
