Politikerföraktet är ett fenomen som för några år sedan diskuterades flitigt, men som idag ses som så självklart att det inte ens behöver omnämnas. Detta är dock olyckligt, då det kan sätta fingret på några centrala problem i det senmoderna Västerlandet.
Den tyske sociologen Habermas, som på många vis annars står för en skadlig utopism, har myntat termen legitimitetskris, en term som är mycket användbar i sammanhanget. För att förstå den senmoderna legitimitetskrisen måste man förstå den representativa demokratin. Denna bygger på att väljarna avhändar sig en betydande makt till politiker, som de väljer, eftersom de tror att detta kommer att ge dem vissa fördelar. Man utgår från att dessa politiker kommer att fatta beslut som är effektivare än i de alternativa demokratiska systemen (direktdemokrati, och liknande). Historiskt har så också varit fallet i Europa, bland annat beroende på gynnsamma ekonomiska förutsättningar för storskaliga modeller som inte gått att organisera direktdemokratiskt. Folkhemmet var den klassiska formen för detta, där folk i gemen levde i en orubblig tro på att politiker och byråkrater skulle ge dem och deras barn en ständigt bättre framtid. Att några utvecklingsstörda steriliserades, eller att man råkade förgifta någon sjö, var sådant folk då gärna såg som olyckliga olyckshändelser, som inte utmanade systemets legitimitet.
Detta är egentligen en tidlös relation, fides, som också kan spåras i feodalismens utbyte av tribut mot beskydd. Gradvis inleds dock normalt en process som kan benämnas politisk alienation, och som studerats av bland annat Robert Michels. De valda politikerna utvecklas å ena sidan till en politisk klass, med alltmer cementerade intressen och vanor som gör det svårare för nykomlingar att vinna tillträde (detta gäller individer, men det gäller också nya partier, inte minst ”missnöjespartier”). Gradvis blir också folket i gemen mindre involverat i politiken.
Det utvecklas ett demokratiunderskott, där den politiska klassen får allt tätare förbindelser med byråkrater, storföretagare och media, och allt glesare kontakter med folket i gemen. Om idealet är det organiska samhället, blir den politiska sfären istället avskild från samhället, en anonym och teknokratisk sfär de flesta upplever som främmande. Så länge politikerna levererar tillväxt kan detta tolereras, men det finns en punkt där legitimitetskrisen blir akut.
Normalt har detta resulterat i kollektiv handling, som påverkat den politiska klassen på olika vis. Antingen tvingar man dem till eftergifter, eller så får nya grupper ta del av den politiska makten. Historiskt har detta ofta haft ett betydande inslag av våld och hot om våld, vi känner till exempel igen de europeiska bondeupproren som ett exempel.
Den anomaliska situationen vi ställs inför i dagens Europa är den kollektiva handlingens frånvaro. Legitimitetskrisen är egentligen akut, och de flesta av oss saknar förtroende för den politiska klassen. Även vad gäller media blir alltfler medvetna om att det rör sig om en makthavare, och en riktigt dålig sådan. Men bortsett från enstaka symboliska ”bloggbävningar” som drevet mot Lisa Marklund, händer det egentligen ingenting.
Detta kan inte förklaras enbart med repression. Att få sparken från sitt arbete för att man är sverigedemokrat är inte roligt, men det är å andra sidan inget mot att kokas levande, och det finns inte så mycket de systemunderstödjande ”antifascisterna” kan göra mot oliktänkande som inte redan deras andliga föregångare i inkvisitionen gjort. Sannolikt beror detta istället på den sociala atomisering som följt i decennier av liberal politiks kölvatten. Svenskarna är som folk ensamma. Detta innebär att de är mer osäkra på sina åsikter än vad de varit om de dagligen umgåtts med ett stort antal människor som delade dem. Det innebär också att när makten slår till, så är det ingen som ställer upp för dem. Även svenskarna har en gång varit förmögna till kollektiv handling, vilket vi ser av så vitt skilda händelser som den tidiga arbetarrörelsens strejker, och Dackefejden, men de naturliga gemenskaper som då var utgångspunkten har slagits sönder av media, skola, glesbygdens avfolkning, de klassiska arbetarkvarterens nedmontering, massinvandringen, TV, et cetera.
En historisk paradox här är naturligtvis att den politiska kraft som är mest positiv till kollektiv handling, även med våldsamma förtecken, samtidigt är den som i sin politik bidrar till nedmonteringen av dessa naturliga gemenskaper. Naturligtvis avses här vänstern, som bland annat försvagar bostadsområdens förmåga till kollektiva protester genom att sträva efter att göra dem mångetniska. Idag kan folket på Island och i Baltikum protestera på gatorna mot den ekonomiska krisen, men efter 20-30 år med massinvandring och politisk korrekthet kan man misstänka att även de kommer att ha förlorat den kapaciteten. Den som betivlar detta bör läsa Putnam.
Frågan man som systemkritiker ställer sig är hur legitimitetskrisen kommer att utvecklas framöver. Skälen till missnöje med den politiska klassen blir nämligen objektivt sett bara fler. Vad man kan börja ana är här att reaktionerna på detta i ett atomiserat samhälle tar sig nya former. Dels genom sådant som ”bloggbävningar” och skapandet av alternativa gemenskaper, alternativa media och partier et cetera, men också genom medvetna försök att motverka atomiseringen genom sådant som grupper av svenskar som träffas för allt från studier till självförsvarsträning. Vi har sannolikt bara sett början på detta, och när legitimitetskrisen fördjupas och själva det moderna samhället går in i en kris kommer dessa initiativ också att framstå som alltmer rationella alternativ. Legitimitetskrisen innebär också en växande potential för systemkritiska rörelser, då de politiskt korrekta idéernas acceptans ytterst hänger ihop med i vad mån de politiskt korrekta eliterna kan erbjuda trygghet och välfärd. Att poängtera deras realpolitiska misslyckanden och deras verklighetsfrämmande ideologi, och att visa hur man själv har ett alternativ som är överlägset på båda dessa punkter, är därför av central vikt framöver.
Här är det också intressant att göra en klassanalys. De sociala skikt som Gramsci kallade ”classi subalterni”, de underordnade klasserna, har historiskt varit mest benägna att stödja ”missnöjespartier” av olika slag. Det är framförallt arbetarklassen på landsbygden som lyssnar på Eddie Meduzas rebelliska musik, och som använder ett språk som inte faller makten i smaken, för att ta ett par exempel. Det är också arbetarklass och småföretagare som är mest benägna att rösta på ”missnöjespartier”, ”populister”, ”främlingsfientliga” et cetera, ihop med andra marginella grupper som sjukpensionärer och pensionärer. De grupper som har sin försörjning knuten till staten, och som genom en längre utbildning internaliserat systemets värderingar har historiskt varit mindre benägna att göra sådana val. Det som är intressant i samband med legitimitetskrisen är att även dessa grupper, som utgör systemets själva kärna, börjar vackla i sin lojalitet och sin övertygelse. Och detta är en utveckling med mycket stor subversiv potential.
Om skribenten: Joakim Andersen
