Det senmoderna samhället har en oroväckande förmåga att tynga ner oss med rutiner, krav och roller, tills vi en dag inser att vi blivit småskurna, förutsägbara och synnerligen trista borgare. Detta är temat för Luke Rhineharts (pseudonym för George Cockcroft) kultklassiker The Dice Man från 1971, utgiven på nytt på svenska som Tärningsspelaren. Boken innehåller en välformulerad civilisationskritik, en antropologi och ett alternativ, som på många vis är fängslande och övertygande. Samtidigt som de också är ohållbara och vansinniga.
Nihilistens dilemma
Nothing is true, so a few gestures become hip
– Raoul Vaneigem
Boken är skriven som en självbiografi, där vi följer psykoterapeuten Luke Rhinehart under sent 1960-tal. Han är utåt sett framgångsrik, med familj, umgänge och karriär, men lider av känslor av meningslöshet och leda. Den känsla av magi och äventyr som fanns i barndomen har övergivit honom i takt med att han kompromissat med det borgerliga samhället och dess förväntningar. Rhinehart upplever att psykoterapins mål inte är att göra människor lyckliga, utan snarare att få dem att fungera i ett sjukt samhälle. Han söker tröst i zenbuddhismen, men detta löser inte hans känsla av meningslöshet.
Denna nihilistiska kris får en dramatisk vändning när Rhinehart av en ren slump bestämmer sig för att låta tärningen styra hans handlande. Detta för in ett växande element av oförutsägbarhet i hans tillvaro. Tärningen beordrar honom att variera både klädsel och sexliv, att vara otrogen och supa sig redlös, att byta personlighet och beteende, och så vidare. Detta innebär sociala incidenter som ofta är riktigt underhållande. Ena dagen är han Jesus, en annan är han sexmissbrukare. Detta gör honom mer levande, mer medveten om hur omgivningen ser honom, och även skickligare på att hantera nya situationer och människor.
Drömmen om det radikalt annorlunda
Gradvis bygger Luke upp en filosofi kring tärningen, zenfilosofin och (den starkt modifierade) psykoterapin. Han kommer fram till att personligheten är själva kärnan i förtrycket. Som barn byter vi roller hela tiden, men när vi blir äldre ”fastnar” vissa av dem, och vi får för oss att vi ”är” olika saker. Lukes mål med tärningsterapin blir därför att förgöra personligheten/självet. Han ser sig alltmer som Slumpens utsände, och grundar den såkallade ”tärningsterapin”.
I likhet med ”nomadfilosoferna” Deleuze och Guattari, men tillsynes oberoende av dem, utvecklar Rhinehart en filosofi som bygger på att vi inte har en personlighet, utan multipla delpersonligheter. Tärningens beslut blir ett sätt att låta de underordnade personligheterna komma fram, delpersonligheter som tidigare undertryckts av den dominerande Personligheten på ett sätt som Rhinehart jämför med ”samhällets” förtryck av de svarta.
Vad man kan notera här är att det finns starka inslag av sanning i Rhineharts, och ”nomadfilosofernas”, antropologi. Ett problem med det endimensionella, senmoderna samhället är att det reducerar människans många möjligheter till några få roller (yrkesidentiteten, den domesticerade föräldern, och några till). Men Rhineharts och ”nomadernas” alternativ är istället människan som saknar en fast identitet, schizot, vilket också får ses som en återvändsgränd.
Bakom detta anar man den dröm om det radikalt annorlunda som motiverar många i den revolutionära vänstern, och som kan spåras till judisk och kristen messianism, ofta påverkad av Nietzsche. Allt ska ändras, fullständigt. Människan ska ersättas av en ny sorts människa, som är så annorlunda att vi inte ens kan beskriva henne i ord. Detta är naturligtvis en spännande tanke, det tråkiga är att fantasin tydligen är så begränsad att det hela slutar med att vi hittar det nya idealet på mentalsjukhuset.
Drömmen om den eviga barndomen
Eller möjligen på dagis, då den moderna vänstern ofta tycks genomsyras av en längtan efter att återgå till barndomen. Detta är tydligt i Rhineharts hyllning av barndomens brist på gränser och fasta roller, och inte minst i den revolt mot realitetsprincipen som genomsyrar de inom vänstern som vänt sig mot behovet att arbeta överhuvudtaget (Gorz med flera). Man behöver kanske inte ens nämna den barnsliga analys och språk som ligger bakom krav på att olika komplexa sociala fenomen ska ”krossas”.
Denna koppling till 68-vänstern är också problemet med Rhinehart och andra ”nomader”. För även när man tar de mest ”radikala” och rentav ”tokiga” steg, gör man det hela tiden utifrån 68-vänsterns grundläggande världsbild. En sextioåtta tycker att kärnfamiljen är ett ”förtryck” eller att bisexualitet är idealet; ergo kastar Rhinehart sin tärning och den får honom att lämna sin familj eller att experimentera med homoerotiska erfarenheter. Det är också en självklarhet i boken att hippies och svarta revolutionärer har ”rätt”. Medlemskap i Ku Klux Klan eller den sydrhodesianska armén dyker däremot aldrig upp som alternativ i tärningskastandet, så man kan fråga sig i vad mån han egentligen låter sig styras av Slumpen, eller blir en representant för Kaos.
I viss mån rör sig Rhineharts alternativ bort om vad som idag ses som acceptabelt i vänstern, då våldtäkt och mord tas upp på det ”världsvana” vis som är så typiskt för den kvasi-rebelliska vänstern, men detta beror på att sådana teman inte var lika politiskt inkorrekta för 68-vänstern som de är idag.
Det schizofrena samhället
Rhineharts kanske starkaste poäng är att det senmoderna samhället i sig är schizofrent. Mängden roller vi under en genomsnittlig livstid måste anta är så stort att det torde ha vissa effekter på vår psykiska struktur. När man arbetar som telefonförsäljare måste man exempelvis vara en annan person än när man arbetar som dörrvakt, och man måste yttra sig på ett helt annat sätt om det mångkulturella ”samhället” på en anställningsintervju än man kan göra vid ett fikabord.
Av detta drar Rhinehart slutsatsen att vi måste bli schizon för att fungera i detta samhälle. Frågan är dock hur realistiskt, eller önskvärt, detta är. Det visar om inte annat den intima kopplingen mellan kapitalistisk ekonomi och socialistisk ideologi. När kapitalismen tvingade ut kvinnorna i arbetslivet, blev vänstern feministisk. När kapitalismen började intressera sig för billig arbetskraft från Tredje Världen, blev vänstern en vän av ”öppna gränser”. Och när kapitalismen började utveckla schizofrena drag, började de mer avancerade vänsterfilosoferna legitimera den schizofrena personlighetstypen som något gott.
Alternativet
In turn, being a person is something that needs to be further differentiated into degrees, functions and dignities with which, beyond the social and horizontal plane, the properly political world is defined vertically in its bodies, functional classes, corporations, or particular unities, according to a pyramid-like structure, at the top of which one would expect to find people who more or less embody the absolute person. What is meant by ”absolute person” is the supremely realized person who represents the end, and the natural center of gravity, of the whole system. The ”absolute person” is obviously the opposite of the individual.
– Julius Evola, Men among the Ruins
Ett samhälle kan tyvärr inte befolkas av schizon, eller ens förvuxna barn, och överleva. Det är dels ett rent biologiskt faktum, efter en viss ålder blir det mer och mer ansträngt och konstlat att försöka vara något man inte är (ett barn). Människan har exempelvis en biologisk klocka, och en drift att bilda familj, och detta är inte bara en produkt av ett sjukt samhälle. Marx talade om människans Artväsen för att beskriva sådana medfödda behov (även om han koncentrerade sig mer på behovet av fri aktivitet ihop med andra människor), ett begrepp som alltså inte är helt oanvändbart.
Ett samhälle av schizon eller barn är heller inte kapabelt att försvara sig mot samhällen av vuxna. Rhinehart kunde bortse från detta när han skrev sin bok, eftersom USA då var så uppenbart överlägset andra länder att man tillsynes kunde ignorera hot från dem och se landet som en skyddad verkstad. Så är dock inte fallet idag.
Vad är då det mer identitära svaret på Rhineharts analys? För det första delar vi synen på det borgerliga samhället som meningslöst och tråkigt. Frågan är dock om det egentligen är en lösning att kasta tärning med detta samhälles olika alternativ som möjligheter. Frågan är om något nytt tillförs för att en indier klär ut sig till en samuraj, kort sagt om det finns ett egenvärde i att bara rekombinera detta samhälles inslag. Särskilt om man dessutom bara väljer inslag som är acceptabla för 68-vänstern. Något kvalitativt nytt uppstår sannolikt inte som en följd av sådana kvantitativa kombinationer, vad man får är en typisk sextioåtta som matar sin tärning med olika 68-beteenden och sedan tror sig styras av ”slumpen”.
Identitära förebilder från historien har snarare sökt det autentiska. Detta har ofta inneburit ett inslag av äventyr och risktagande, som när Ernst Jünger anslöt sig till Främlingslegionen och senare experimenterade med diverse droger. Men han strävade snarare efter att förädla sin personlighet, rensa ut lägre och borgerliga inslag, än att förgöra den. Man kan mycket väl tänka sig att tärningskastande kan fylla en funktion för den som fastnat hårt i borgerliga roller, men som ett alternativ på längre sikt fungerar det inte.
Vad gäller människans många olika sidor uttrycks detta i historiska traditioner inte minst genom mångfalden av gudar, som kunde ”besätta” en när man minst anade det. Myter och ritualer kunde också ge olika sidor av människan en plats. Det gränslösa tillstånd Rhinehart beskriver hade exempelvis sin plats i vissa riter, tidvis med orgiastiska inslag. Men gemensamt för dessa var att de samtidigt hade en mening som Rhineharts nihilism inte kan erbjuda, ens när den iklär sig ett religiöst språk.
Det finns alltså en tydlig motsättning mellan å ena sidan Rhineharts och kapitalismens ideal och traditionalism/identitarianism å den andra. För Rhinehart är fasta identiteter av ondo, medan de för identitärer och traditionalister fyller en funktion (som alternativ till marknadsplatsens amöbaliknande nivellering, där den illusoriska mångfalden av roller egentligen är synnerligen endimensionell).
Samtidigt kan man notera att vissa av de inslag Rhinehart beskriver, där huvudpersonen medvetet gör sådant som känns främmande, även förekommer i vissa traditioner, särskilt ockulta sådana. Indiska aghoris lever exempelvis på gravplatser och äter ur kranium. Sådana inslag av anatemism är dock här kopplade till något som är högre än det mänskliga, inte något som en nihilist gör på måfå för att tillfredsställa den senmoderna vänsterns längtan efter, och oförmåga att formulera, ”något helt annat”. Det är också något som har sin plats i det ordnade indiska samhällets utkanter, inget som gör anspråk på att fungera som samordnande princip för ett samhälle i sin helhet. Liknande beteenden fanns i indo-europeiska folk, där de unga männen exempelvis levde som vargar inför sin initiering som fullvärdiga stammedlemmar.
Som helhet är det alltså en fascinerande bok, som är väl värd sin kultstatus. Rhinehart skriver fängslande, och det är svårt att sluta följa huvudpersonens växande beroende av Tärningen eller hans, i takt med det, alltmer problematiska vardags- och yrkesliv. Den filosofi och världsbild den företräder kan också vara något att brottas med för den högerradikale.
Om skribenten: Joakim Andersen
