Det senmoderna samhället har flera säregna drag jämfört med traditionella samhällen. Ett av dessa är tidsperspektivet och synen på historien. Det har konstaterats flera gånger att socialismens och liberalismens historiesyn kan beskrivas som linjär och progressiv, vilket innebär att historien anses ha en handling och en riktning, och gå mot ständigt allt bättre tillstånd (implicit i detta ligger att ju längre bakåt i historien vi går, desto sämre var det, och att traditioner per definition är sämre ju äldre de är). Både talet om tillväxt och det klasslösa samhälle som anses vänta precis runt hörnet kan härledas till denna historiesyn, som i sin tur kan spåras tillbaka till inslag i judisk och kristen tro. Mot denna historiesyn står traditionalismens cykliska, och mer eller mindre pessimistiska.
Vad man kan notera är dock att i takt med att moderniteten gradvis ersätts av ett mer eller mindre postmodernt tillstånd förlorar även denna linjära myt sitt grepp om Västerlandet. Istället bevittnar vi ett tidsperspektiv som av vissa inom den Nya Högern kallas immediatism (det är också ett begrepp som använts av anarkisten Hakim Bey, men det är inte ämnet för dagens inlägg). Immediatismen utmärks av att tidsperspektivet blivit mycket begränsat, sällan längre än ett riksdagsmandat. På många sätt lever immediatisten i ett evigt ”nu-tillstånd”, och längre perspektiv är ointressanta. Givetvis rör detta sig om en idealtyp som sällan hittas i verkligheten, även den mer extrema ”nu-människan” har vissa begrepp om framtiden, och kanske rentav pensionssparar eller planerar för sina barns framtid. Men tendensen är ändå tydlig. Gårdagens svensk oroade sig för sin odödliga själ, dagens svensk tankar hem porr och snyftar lite medan han ser en välgörenhetsgala på TV.
Materiell bas
Om man någon gång kommit i kontakt med Marx historiska materialism frågar man sig vad som kan vara den materiella basen för detta tidsperspektiv. Vad finns det för faktorer i vårt senmoderna samhälle som påverkar människors tidsuppfattning på detta vis? Man kan här med stor sannolikhet identifiera konsumtionssamhället, och det som av situationisterna kallades Skådespelet. I takt med ökad materiell standard har mängden av TV-serier, reklamer, dataspel, musik, et cetera ökat i sådan omfattning att en kvantitativ ökning slagit över i en kvalitativ förändring (för att återigen låna ett begrepp från Marx).
De flesta av oss utsätts för en sådan mängd intryck från konsumtionssamhället att vår tid för reflektion blir starkt begränsad. Gissningsvis inleds detta numera redan i barndomen, man kan därför fråga sig hur kommande generationers psyko-sociala struktur kommer att se ut.
Parallellt med detta har de ”stora berättelserna”, som tidigare gav samhället mening och ett längre tidsperspektiv, monterats ner. Detta gäller allt från kristendomen till marxismen, och beror både på den materiella faktorn och ett outtröttligt kritiserande och dekonstruerande arbete från akademiska kretsar. Möjligen skulle man kunna hävda att detta dekonstruerande är det ideologiska legitimerandet/apologeterna för den nya situationen.
Man kan också notera att detta ”eviga nu” har motsvarigheter i bland annat traditionella vismäns upplevelse av världen, men samtidigt den avgrund som skiljer de båda upplevelserna åt.
Exempel på immediatismen
Sällan blir immediatismen så tydlig som i det senmoderna samhällets motvilja mot att nyktert diskutera massinvandring och ”mångkultur” ur ett lite längre tidsperspektiv. Att försöka få sina samtida att fundera lite över vad det kan innebära på 50 års sikt att de etniska svenskarna i många delar av landet redan är i minoritet bland de yngre, känns ofta som att försöka få en rökare att reflektera över konsekvenserna på några års sikt eller att få någon med både tandvärk och tandläkarskräck att ta tag i sin situation. Om man inte mentalt är ett litet trotsigt barn inser man till exempel att den automatiska följden av dagens massinvandring är att svenskarna inom 50 år upplever stora etniska konflikter, och om 100 år är en kreolbefolkning som påminner mer om dagens brasilianare än dagens svenskar. Sannolikt att de även är muslimer. Man kan ha olika värderingar av detta, men man bör åtminstone inse att så blir fallet. Dagens svenskar vägrar dock normalt även inse detta.
Detta är kopplat till att immediatismen aldrig är ”ren” immediatism, utan hänger ihop med ett par andra senmoderna fenomen. Dels den ökade sentimentalismen, som innebär att när den genomsnittlige medborgaren ser en bild på en storögd flykting som ser ledsen ut, är den instinktiva reaktionen att ”vi måste göra något så att han/hon slutar vara ledsen” (viljan att lindra andras lidande är naturligtvis ett positivt drag, men hos immediatisten är den helt frånkopplad analyser av historia och framtid, av orsaker och konsekvenser). Dels resterna av den linjärt progressiva historiesynen, som idag oftast kommer till uttryck genom en outtalad och direkt stupid inställning av att ”det löser sig”. Ett land kan alltså ta emot motsvarande 1% av sin befolkning direkt från Tredje världen varje år, och tankar kring att något liknande i andra epoker och andra länder alltid lett till konflikter och problem avfärdas med det outtalade ”det löser sig”.
Ska man vara helt ärlig framstår det folk som resonerar på detta vis som direkt föraktansvärt, ett folk av moraliskt och intellektuellt underlägsna idioter. Samtidigt bör man till dess försvar notera att under högmoderniteten och folkhemmets dagar låg det en viss sanning i det hela. Saker och ting hade då verkligen en förmåga att ”lösa sig”, inte minst tack vare den imponerande tillväxten. Högmoderniteten är dock numera över.
Direkt kopplat till immediatismen är också vårt samhälles fixering vid frihet (att göra olika saker nu, kanske ska tilläggas). Denna frihets konsekvenser är däremot nedtonade. Man kan som exempel nämna Pride-marschen. Ur ett kort tidsperspektiv är det naturligtvis roligt med en folkfest, och ingen frisk människa vill göra andra vuxna illa beroende på vad de gör i sina sovrum. Men ur ett längre perspektiv kan den medföljande sexualiseringen av det offentliga rummet även ha negativa följder, något som borde kunna diskuteras. Man kan också diskutera den ideala personlighetstypen. Ur ett kort tidsperspektiv är det naturligtvis trevligast att slippa ”krav” av olika slag, för att inte tala om ”hat”, ”fördomar” och såna där ”som har emot homosexuella”. Ur ett längre perspektiv kan en lite hårdare och mer kravstyrd personlighetstyp dock vara betydligt mer kapabel att lösa problem än de känslostyrda, domesticerade och mentalt kringflackande svenska nollor som bland sina förebilder har Björn Gustafsson.
Immediatismens slut
Immediatismen är alltså en följd av högmodernitetens ekonomiska överflöd, och den isolering från övriga världens problem som följde av denna (i Sveriges fall mer än hundra år av fred, något som kan få vilket folk som helst att inbilla sig att historiens och de etniska relationernas lagar inte längre gäller dem och att allt ”löser sig”). Vad detta innebär är att när högmoderniteten och dess rikedom och trygghet går mot sitt slut, tvingas folket återigen att stirra den hårda verkligheten i vitögat. De materiella förutsättningarna för ett uppvaknande från immediatismens törnrosasömn finns alltså idag, det är nu upp till oss att visa ett alternativ.
Vi har sett att när det gäller den ekologiska frågan har även immediatismen gränser. Utmaningen nu är att detta även ska gälla den etniska frågan.
Om skribenten: Joakim Andersen
