Högerns problematiska idealism

Identitarism, Konservatism, Metapolitik, Motpol, Nya högern, Rekommenderat, Samhälle

Motkulturen, vilken är tänkt att utgöra ett livskraftigt alternativ till den själsligt uttorkade moderniteten, präglas av givna utgångspunkter vilka ibland ter sig lika stela och dogmatiska som de korrumperande värden den önskar ersätta. En problematisk idealism gör sig gällande, vilken är både löftesrik och oroväckande. Olika beskrivningar av världsläget belyser detta. En nationalsocialist av 2000-talssnitt utgår från 20- och 30-talets diskurs och utsätter alla skeenden för en antisemitisk revision; i den mån det existerar övergripande problem och missförhållanden så är det enligt denne alltid juden som står bakom. Sagda personlighet anser att det är judarna som har lagt grunden för det mångkulturella tankeklimatet genom Frankfurtsskolans kritiska teori; det är vidare judarna som genom olika förment ideella organisationer bedriver faktisk politik genom att ägna sig åt aktiviteter som uteslutande upplöser samhällsbärande institutioner och organ (Soros, Spectre m.fl.). Även personer som inte betecknar sig själva som antisemiter, som inte ständigt har judar på loftet, accepterar en problembeskrivning som till sin art är konspiratorisk. Problemet är inte att uppfattningen är konspiratorisk eller svävande – nej, det vore faktiskt naivt att tro att mäktiga personer och organisationer inte skulle konspirera dagligen för att gynna sig själva. Vad som är problematiskt är uppfattningen att enskilda individer skulle ha så stor möjlighet att påverka sin samtid, att de på något underligt, ja, nästan magiskt sätt, har förmåga att med sin vilja tränga igenom de omedelbara omständigheterna, att deras ideal och vilja inte behöver ha någon resonans i materiella förhållanden. Men Soros hade inte haft någon möjlighet att bedriva politik genom sina ”ideella” organisationer om han inte samtidigt haft medel att finansiera dem. Vidare hade hans roll inte varit tänkbar i en värld där kapitalismens utveckling inte nått så långt som den gjort, en värld där det finansiella kapitalet och det industriella kapitalet amalgamerat – till det sistnämndas nackdel. De multinationella världshärskarna i Apple, Microsoft, Facebook och Ikea, de stora varuhusen, de mäktiga märkestillverkarna, de gigantiska filmbolagen, leverantörerna av den senaste teknologiska infrastrukturen – alla är de beroende av den finansiella plutokratin, de största bankernas krediter och garantier. Soros är en individ, rentav en illvillig sådan, men han är enbart ett av många uttryck i en övergripande struktur som överallt och ständigt gynnar en kontinuerlig samhällsupplösning. Vartåt denna upplösningsprocess leder är uppenbart – en fullständigt nivellerad och bokstavligt talat värdelös värld, där alla möjligheter till unik differentiering försvunnit och där vår mänskliga värdighet består i att konsumera en outsinlig mängd varierande produkter och tjänster. Det är endast en fullständigt identitetslös och rotlös människa, utan referensramar och historia, fri från sammanhang och livsriktning, tillika osäker och viljelös, som kan disciplineras till den typ av underkastelse som en helt igenom kommersialiserad världsordning fordrar. Det är med ögonen för denna slags ordning som ett företag som Ikea i en svensk kontext kan förorda HBTQI-rättigheter och jämställdhet, samtidigt som de i Israel och Saudiarabien utan större betänklighet censurerar bort kvinnor från sina kataloger. Det är profiten som är det centrala; kapitalet känner ingen moral, den saknar etiska ramar som håller dess ständiga vidgning i schack.

 

1.

Den allmänna utvecklingen är nedslående. Än mer bedrövande anses den av många vara just för att särskilda individer och grupper sägs ligga bakom den – och visst finns det grupper och individer ur jordens människomassa som njuter av denna ordning, som faktiskt välkomnar den situation som gör det närapå omöjligt att göra någonting åt de strukturella missförhållanden som finns. De personer som tillskriver individer sådan stor makt, som ger idéer sådant stort utrymme att det närmast övergår i infantilism, utgår från en idealism som inte tar hänsyn till människors fallenhet för opportunism. Ett gammalt ordspråk säger: ”Tillfället gör tjuven”, och visst stämmer det väl. Redan Bibelns skildring av Evas nyfikenhet inför kunskapen kan kopplas till en sådan tradition; vill man så kan man i såväl nyfikenhet som i brottslighet finna vad många samhällsteoretiker kallat alienation, den mänskliga känslan av att vara utlämnad inför en hel värld, att känna sig förvirrad inför alla omkringliggande intryck, ja, att överlag inte vara tillfreds med sin personlighet och sina omedelbara omständigheter. Det finns många som känner frestelser, som lockas att erkänna alienationens makt genom att begå felsteg men som trots allt hindrar sig själva och som därigenom lär sig att leva med en bestämd riktning och en tydlig självinsikt. Det finns sympatisörer inom högern som inte har någon förståelse för denna grundläggande mänskliga brist; de betraktar varje handling som en medveten akt, ofta kopplad till en övergripande världsåskådning och möjligen också konspiration, som inte sällan präglas av en dualistisk retorik, där den goda respektive onda sidan är representerade. Det betyder naturligtvis inte att våra handlingar är förbestämda, eller att vi inte skulle ha något ansvar för den konsekvens som följer på handlandet, oavsett om vi betraktar etiska frågor från intentionalitetens perspektiv eller inte. Det väsentliga är insikten att en bristfällig och rentav dekadent ordning också kommer fostra lika bristfälliga och dekadenta människor. Många ”medlöpare” till rådande ordning skulle inte ha några som helst problem att bidra till upprätthållandet av andra ordningar; det finns alltid vissa personlighetstyper i ett givet samhälle som upprätthåller, förstör eller reformerar en ordning. Om å andra sidan en given grupp tydligt uttalar ett intresse att motverka en sund ordning till förmån för en helt igenom materialistisk och icke-transcendent motsvarighet, som vidare inte är till hela den avgränsade gemenskapens nytta, är antagonismen tydlig – kanske rör det sig då om en fiende som skall bekämpas, i Carl Schmitts politiska mening.

 

2.

Vi känner alla till den typiskt småborgerliga familjen: mamman och pappan är tämligen harmlösa, de skjutsar sina barn till diverse idrottsträningar; de ger månadspeng och presenter; de undviker att prata om problematiska ting som kan orsaka svårmod i sina ättlingar; om de har tillräckliga medel bosätter de sig allra helst långt bort från ”problemtyngda” orter vilka inte sällan präglas av segregerade kluster av invandrare. Vid behov placerar de sina barn i skolor där det finns reella möjligheter att faktiskt lära sig någonting, en miljö som ger barnen en bra fostran vilken vidare gör det möjligt för dem att klara sig i en utmanande och osäker värld. Det rör sig kort sagt om en normalitetens människa, om individer som följer historien men som sällan har förmåga att skapa den. Att de följer och inte skapar innebär inte att deras roll i det historiska dramat saknar betydelse – tvärtom. Vid mogna tillfällen blir de själva del av ett tidsbundet formuttryck, ja, en slags stilbildning, vilken bär på tydlig mening och unicitet. Franska revolutionens borgare är ett sådant uttryck, den tyska nationella revolutionens representanter efter första världskriget en annan. Det är de slutna minoriteterna och de starka personligheter som verkar inom ramen för dessa som gjuter den handlingsform där flertalet får plats. Det finns nästan alltid ett historiskt överflöd av former för engagemang och handling, men om dessa verkligen uppfylls beror på fler faktorer än enkom den mänskliga viljan. Det är här strukturella förutsättningar kommer in i bilden. En ekonomisk kris kan ge incitament för att fylla en handlingsform och förinta en annan; ett specifikt idéklimat kan inspirera vissa samhällsgrupper och avskräcka andra. Att det skulle vara möjligt att få med sig alla sociala grupper i samma gjutna handlingsform förblir en utopi. Det har aldrig existerat ett mänskligt samhälle där det rått fullständig social jämvikt – att trots frånvaron av ett sådant historiskt exempel fortsätta hoppas på det är löjeväckande naivt och världsfrånvänt. I våra dagar är det emellertid inte bara den regressiva vänstern som kan klandras för dylikt drömmeri – även högern och den övriga motkulturen mot moderniteten, präglas i viss utsträckning av liknande utopism. Det rör sig måhända inte om samma slags utopism. Där vänstern traditionellt drömt om en homo novus drömmer numera den nya högern om en helt igenom fullständig människa, den nietzscheanska övermänniskan, som inte ödslar kraft på socialt kvarblivna; den isolerade, enskilda starka personligheten är ett tydligt ideal, vilket samtidigt förklarar högerns avsaknad av sociala framgångar. Ensamhetsaristokraten, som från sin kammare mäter sina bedrifter (företrädesvis på tankens område) gentemot den föraktade omvärldens konsumism och hjordinstinkter, har ingen vilja att prägla sin samtid annat än med sin distans. För många är distansen nog; att engagera sig i uppbyggande aktiviteter kräver tid och uppoffring, även på människor som inte är värda det, som saknar den insikt som ensamhetsaristokraten sedan länge burit på. Tankar råder det ingen brist på – men att handla, det är samma personlighetstyp helt och hållet främmande. Det tål att upprepas vad som redan sagts på andra håll: högern tänker utan att handla – vänstern handlar utan att tänka.

 

3.

Om motkulturens representanter själva degenererar till olika slags sekter, om de konsekvent låter bli att förhålla sig till en värdehierarki som är i samklang med organikens konstitutiva utveckling, kommer de i slutändan som samlat subjekt aldrig utgöra ett hot mot moderniteten, vare sig mot dess idékomplex eller de materiella pelare som stöttar den – den avancerade kapitalistiska ordningen med dess sammanväxta konglomerat av banker och storföretag. Påståendet att idékriget sedan länge är vunnet, både i det nationella och i det världsliga rummet, är rimligt. Problemet är som bekant att det inte räcker – om den ekonomiska ordningen består och allehanda människor fortfarande i konsumtionen har sin enda differentieringsmöjlighet, kommer idékrigets utgång inte få den betydelse som den potentiellt kan ha. Det är när den världsekonomiska krisen oundvikligen kommer som handlingsformerna måste vara på plats. Först då kommer ett klart medvetande – vilket är det avgörande resultatet av idékriget – att få resonans i materiella förutsättningar och inom ramen för en bestämd handlingsform ges unicitet och historisk betydelse.

 

4.

Inom högern florerar ständigt föreställningen att samhället är nära en kollaps, en föreställning om att alla sociala och kulturella tecken i tiden indikerar en oåterkallelig degeneration som sakta men säkert fräter sönder Västerlandet. Beskrivningen är, om än fatalistisk och dystopisk, likväl träffande – våra stater håller faktiskt på att kollapsa till följd av en mängd felaktiga, ja, rentav dumma politiska beslut, som likaledes grundar sig på en allt dummare befolkning som genom röstsedeln sanktionerar sitt förfall. Det har rentav varit en konservativ och traditionalistisk tradition att förkunna det ständiga förfallet; en tragisk och förtvivlad ton har alltid klingat i de led som burit upp Västerlandets skapande tradition, den faustiska.

 

5.

Dessa personer som säger sig värna den äldre traditionen och som önskar försvara den gentemot  subversionens många uttryck glömmer av att en majoritet av dagens människor inte besitter deras faustiska medvetande. De bär måhända på ansatser till storhet och kulturellt skapande, men tillvarons förutsättningar pekar dem mot en annan, profan, icke-organisk existens. Vad som kännetecknar organiken är att den utgör formen för ett bestämt förlopp; en enskild person, vars genetiska förutsättningar, andliga bildning, familje-, ekonomiska- och sociala förhållanden förhåller sig på ett gynnsamt sätt, kommer att utveckla sin personlighets organiska urcell. I den mån en person utvecklar sina latenta möjligheter eller inte, kan det kopplas till ett givet medvetande. Detta perspektiv kan också tillämpas på organiska enheter, såsom familjen, grannskapet, regionen, nationen eller civilisationen. Med organiska enheter avses avgränsade gemenskaper som växer fram genom människors fria val och som är autentiska och meningsgivande. En familj kan alltså vara lågorganisk eller högorganisk, beroende på hur samtliga medlemmars respektive personlighet utvecklas inom ramen för den avgränsade enheten (detsamma gäller alltså andra organiska enheter. En nation som på olika sätt underminerar sin egen existens genom att försvaga sina bärande institutioner, är tveklöst att betrakta som lågorganisk. En familj, grannskap, stat eller civilisation som slutat fungera, kan inte ens betraktas som lågorganisk, utan icke-organisk, död och upplöst).

 

6.

Organikens första impuls pekar alltid i en affirmativ, konstruktiv riktning. Livet söker alltid fullborda sig självt; enskilda personer med goda livsförutsättningar och erfarenheter tenderar överlag att skapa lika goda familjer. Det är endast de materiella betingelserna, omgivningens förutsättningar och ingripande livserfarenheter, som kan hindra impulsen och retardera den. För den som tycker det hela låter mystiskt utgör politiseringen av familjen ett belysande exempel. Allt annat lika tenderar en kärnfamilj, med en mor och en far, särskilt i ett högindustriellt, modernt samhälle, att konstituera sig med fadern som materiell försörjare och modern som vårdare av barnen. I vår ekonomi tjänar generellt männen bättre än vad kvinnorna gör, vilket gör samma ordning rationell. I andra tider, när enskilda familjegårdar utgjorde egna produktionsmedel, var gränserna inte lika skarpa, men likväl var det fortfarande kvinnan som ombesörjde barnens omvårdnad. Männen har i alla tider varit mer fokuserade på att försvara och försörja sin gemenskap, det sammanhang som givit existensen mening. De hårda värdena har för männen alltid varit viktigare, attribut som gjort det möjligt att överleva i en konkurrensutsatt och pressande omvärld. Om vi utifrån den bakgrunden tänker oss den moderna statsapparatens intervention i enskilda familjer, genom lagstiftande om delad föräldraförsäkring utifrån en intrusiv jämlikhetsideologi, inser vi att ett brott mot den organiska relationen ägt rum; allt annat lika tenderar de flesta hushåll att prioritera mammans tid med barnen. Utifrån ett resursperspektiv är det mer logiskt: pappan inbringar mer medel för familjens materiella säkerhet och framtida levnad. Genom att bortse från detta och enbart utgå från ideologin – det abstrakta jämlikhetsidealet – vilket saknar resonans i den materiella verkligheten, förändras denna relation till den grad att familjen i sin helhet lider ekonomisk skada, liksom barnet vilket inte får samma slags omvårdnad av sin pappa som den hade fått av sin mamma. Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser om hur detta påverkat samtidens familjebildningar. Om vi emellertid endast bedömer saken utifrån organikens mening, inser vi att det här rör sig om ett mekaniskt ingrepp i en naturlig relation. Om övergripande jämlikhet är ett eftersträvansvärt och självklart ideal, måste vi fråga oss varför det krävs så mycket tvång och artificiella metoder för att förverkliga det i praktiken.

 

7.

Skillnaden mellan ett hög- och lågorganiskt medvetande skall inte betraktas som en analogi till radikalism och moderation. Det finns sympatisörer inom den nya högern som besitter väldigt lite organik överhuvudtaget men som i sitt samhällsengagemang är väldigt radikala. Nej, skillnaden består snarare i att det högorganiska medvetandet möjliggör ett fulländande av det latenta formuttryck som den enskilda personligheten, familjen, staten eller civilisationen bär på. Ett lågorganiskt medvetande strävar i samma riktning, utifrån samma latenta ur-organiska impuls, men där saknas ett helhjärtat engagemang; balansen mellan vakenhetens förväntningar och tillvarons förutsättningar är då fortsatt rubbad – där existerar fortsatt den alienation som mer än något annat orsakar lidande hos människor. Den stora majoriteten opolitiska människor får inte utlopp för sina möjligheter inom ramen för en mekanisk, icke-organisk ordning som endast förordar varufetischism och hedonism som lösningen på alla problem. De personligheter som bär på ett mer utvecklat organiskt medvetande, å andra sidan, har redan närmat sig andra näringsrika källor, vilka skänker deras liv mening bortom konsumtionen. De har likväl förståelse för de materiella förutsättningarnas betydelse och ignorerar inte profan kunskap; de förstår att deras själsliga autonomi kan stadgas och stöttas av goda materiella förutsättningar, utan att för den sakens skull kantra över i sin uppfattning och bara fokusera på det materiella. En person med högt utvecklat organiskt medvetande klarar den balansen – en person med lågorganiskt medvetande gör det inte. Ändå kan de senare i sitt inre bära på ansatser till ett högre medvetande. Deras grundläggande uppfattningar om tillvaron, deras roller i samhällets rådande produktionsförhållanden, ja, deras roll inom en särskilt historiskt framvuxen kollektiv gemenskap, alltsammans ligger under ytan och väntar på att växa fram och ta plats, även i de mest politiserade hushållen. Åtminstone gäller detta för ”medelståndet”, det omfattande samhälleliga bälte av kärnfamiljer som alltjämt utgör normen i Västerlandet.

 

8.

Den avgörande frågan som rör motkulturens fortsatta utveckling är huruvida den hjälper eller stjälper organiken i samhället. Det spelar inga roll vilka ideologier som förfäktas, vilka historiska idéer och personligheter som vi stödjer oss på – det alltjämt viktiga, det enda som får reell betydelse, är om det gynnar ett organiskt medvetande och därigenom, bidrar till att den övergripande organiken i samhället frodas. Således skall motkulturen inte ägna sig åt excentriska aktiviteter och bisarra former av avståndstagande gentemot samhället – det gör den regressiva vänstern gott nog. Nej, högern och den övriga motkulturen ska bekämpa etablissemanget genom att ta över befintliga samhällsbärande institutioner som fortsatt är livskraftiga och parallellt, grunda egna, sunda alternativ. Däremellan finns alltid idékamp genom medier. Politiska partier kommer sannolikt finnas kvar vilka säger sig representera samma motkultur, men deras roll är i det stora hela meningslös då parlamentarismen som sådan ofrånkomligen missgynnar organiken i ett samhälle. Ett parti är redan definitionsmässigt ett särintresse, ett uttryck för splittring. De som ständigt värnar organikens utbredning behöver i första hand fokusera på att grunda autonoma familjer och utifrån dessa, tillsammans med andra familjer, vänner och bekanta, utbreda organikens nästkommande steg genom andra former; genom att grunda från staten fristående organisationer och överlag ge sig hän åt kulturellt skapande. Dessvärre verkar många inom den alternativa högern mer intresserade av att betona sitt avståndstagande från den stora del av befolkningen som är i besittning av ett mindre utvecklat organiskt medvetande. De tror att de genom sitt radikala förmedlande på ett tydligare sätt kan sticka ut från mängden och därigenom vinna nya anhängare till sin sak. Vad de inte förstår är att det i alla samhällen, under alla tidevarv, alltid existerar primärt tre sociala block: 1: de som innehar hegemonin i samhället, alltså de som bestämmer ordningens struktur; 2: de som finner sig i ordningen och anpassar sig efter dess särskilda formella och informella krav och 3: en minoritet som önskar den rådande ordningens undergång till förmån för en annan, lämpligare ordning. Oavsett om den radikala grupperingen uttrycker sig mer eller mindre extremt, kommer likväl endast en minoritet av den stora mittengruppen vara intresserad av att gå efter dess utstakade linje. De är i så fall betydligt mer benägna att understödja ett parti genom röstsedeln, vilket är det medel som de har till sitt förfogande inom ramen för ett demokratiskt samhälle – och även då uttrycker de i grunden den radikala gruppens särintresse.

 

9.

Skillnaden mellan låg- och högorganik är i viss mån variabelt med den diskrepans som förekommer mellan en materialistisk och en idealistisk världsuppfattning. Personer från högern blir ofta desillusionerade när de upptäcker att allehanda ”räddare” visar sig vara bristande, rentav hycklande i sina ansatser (synen på Donald Trump som Västerlandets räddare i nöden är exempelvis befängd; han utgör förvisso en variant av den caesariska gestalt som Spengler siade om, men han utgör inte den fulländade formen – han är knappast en Kalki Avatara, den mytiska gestalt som Evola beskriver så färggrant i Revolt Against the Modern World och som återfinns i den hinduistiska traditionen). Högerns överdrivna idealism ligger den inte sällan i fatet; många som verkar däri undviker svåra handlingar om de på något sätt betraktas som omoraliska, de vill inte använda samma metoder som den hatade fienden. Viktiga samhällsanalyser brister i sina slutsatser då redan ansatserna är så färgade av idealism och naivitet. Det är korrekt att högern står för en idealistisk grundton, i en syn på människan som en skapande varelse med transcendenta band, som något mer fullständigt och betydligt mer komplext än ett simpelt djur, eller en homo consumens. För den sakens skull betyder det inte att vi kan lägga materiella faktorer åt sidan och ignorera deras inverkan på vår existens. En balans är nödvändig.

 

10.

För den som önskar blicka bortom de olika undergångsscenarierna är det fruktbart att betrakta samtidens omständigheter utifrån ett perspektiv där organiken är central. Vi inser då att många former av mödor är onödiga, att det finns en outsinlig flod av olika typer av samhälleligt engagemang som aldrig får någon som helst betydelse, då ansatserna bakom grundar sig på analyser som antingen är för materialistiskt eller idealistiskt präglade. Oavsett vilka stater som lever vidare, oavsett vilka ideologiska begrepp och idékomplex som härskar i tankeutrymmet, är det i slutändan organikens takt och riktning som är det väsentliga – vare sig vi rör oss på ett individuellt eller gruppmässigt plan, eller om vi verkar i en eländig eller gynnsam tid. Vardagspolitiken betyder ingenting längre, inte heller den högre symbolpolitiken; av betydelse är däremot den framtid som präglas av så många tänkbara scenarier, som så ofta bär undergångens prägel. Många känner oro, i vissa fall skam, att de inte engagerar sig i den utsträckning som samtiden fordrar; kanske borde vi ansöka om medlemskap i ett parti, bilda socialt inriktade organisationer, plädera för en särskild kulturell eller etnisk identitet, eller helhjärtat bege oss in i idékriget. Finns det någon enskild handlingsform som är mer lämplig eller betydelsefull än någon annan? Svaret är nej. Varje form behövs, men det är handlingens form i relation till organikens utveckling som fortsatt är det väsentliga; organiken är det naturliga uppfyllandet, det som kan och skall fullbordas, om bara förutsättningarna är tillräckligt gynnsamma och inte hindras genom personlig stagnation eller intervention utifrån.

 

11.

Den extrema idealismen är kanske högerns största fiende. Dess påtagliga inverkan märks kanske främst i oförmågan hos många att uppfatta affirmativa avvägningar utifrån verklighetens förutsättningar. För den som försöker presentera konstruktiva ansatser som har relevans för den brokiga högerns många olika segment är det en självklarhet att inte grotta ner sig i ideala tillstånd; vi ser världen som den är, vi erkänner utmaningarna som står framför oss, vilka negativa trender som är gällande – ändå erbjuder varje läge sin affirmativa ansats, ett livskraftigt alternativ, vilket den frihetligt sinnade personen alltid föredrar framför att sitta still och gnälla, vilket är slavens modus operandi. Det måste betonas: det finns gott om livströtta pessimister som är handlingsförlamade och som försöker projicera sin olust på andra, mer affirmativa personer. Oftast har det ingen inverkan – en stark personlighet låter sig påverkas av vettiga impulser, sållar bort vad som är dåligt och tar till sig det som är bra, utan att ge upp sina övertygelser. Vad de gråtmilda pessimisterna emellertid åsamkar är en förlust av dådkraft; de är energivampyrer som suger både tid och vilja. De har hängt upp sig på dikotomin pessimism – optimism men helt missat realism som affirmativt alternativ.

 

12.

Många kommer undan med sitt ressentiment genom att retirera till en ”first principle”, vilken ges anspråk att verka som en samlande kraft för den brokiga motkulturen. I delar av högern utgör rasbegreppet det mest centrala. Många är besatta av att ”väcka” folket och att göra det medvetet om sin etnicitet, vilket inte är fel (en sådan strävan är i sig dock ett tydligt tecken på att vi lever i en degenerativ tidsålder, där etniciteten och dess betydelse inte längre är självklar, utan istället behöver påtalas om och om igen). Destruktivt blir det emellertid när det kopplas till en uppsjö av hemmasnickrade eskatologier, där det ena undergångsscenariot efter det andra presenteras utan att innehålla något som helst affirmativt element; det är istället idel reaktiv indignation, idel ressentiment och gråtmildhet som svämmar över, bildandes en föga inbjudande känslosås som alla normala människor håller sig undan. Om en person oroar sig för folkets biologiska förfall är den allra bästa lösningen att skaffa egna barn och fokusera på hur lusten kan höjas för andra att vilja göra detsamma (och nej, att prata om Turner diaries, Kali Yuga och liknande för vanliga människor kommer knappast göra dem mer benägna att skaffa barn). Att skaffa barn är ingen preventiv akt, utan en affirmativ; ett barn är resultatet av ett skapande, ja, i någon mening det mest livsbejakande som tänkas kan. Att mängder av människor skulle välja att skaffa barn av politiska skäl är en befängd föreställning. Frågan som behöver ställas är inte hur folket skall vakna, utan hur folket skall få lust att leva, att utsträcka sig själva, sin personlighet och sina släktled, att verkligen prägla omgivningen och inspirera, snarare än att avskräcka dem med ett sekteristiskt och reaktivt beteende.

Kanske är det så att den reaktiva uppfattningen vanligen tenderar att tränga ut den affirmativa inställningen, att den sistnämnda istället är en inställning förbehållen de starka och verkligt självständiga. Det reaktiva ligger på sätt och vis närmast till hands eftersom det är enklast; det är så klart mycket lättare att skylla sina misslyckanden och sin ångest på omgivningen och i övrigt svåra förutsättningar. En affirmativ person å andra sidan prövar sig, testar gränserna och bedömer hur de omgivande förutsättningarna i görligaste mån kan underställas den egna målsättningen. En affirmativ person bekymrar sig mer för riktningen än ett postulerat idealtillstånd, vilket aldrig kan existera, eftersom tid inte existerar i frusen form. Allt liv handlar om riktning och som personer kan vi förhålla oss reaktivt eller affirmativt till den.

 

13.

Högern skall inte utlova ett kravlöst samhälle, än mindre ett samhälle som är helt jämlikt och nivellerat, som saknar ansvarsutkrävning och som präglas av ständig lättja och riktningslöshet. Vad den bör lova är istället ambitionen att upprätta ett samhälle där varje enskild person i görligaste mån ges utrymme att leva affirmativt, verkligt självuppfyllande, ja, fullbordandes sin organik och där bortom, också familjens, grannskapets, nationens och slutligen, civilisationens organik. Den problematiska idealismen kan övervinnas om vi bekämpar våra reaktiva drag och ger företräde åt vår affirmativa sida; den realistiskt lagde behöver inte kapitulera för lika världsfrånvänd optimism, utan istället ta till sig den realistiska insikten att det i varje given situation finns en affirmativ ansats. Idékriget är vunnet; de parallella institutionerna är under uppbyggnad; den stela och livsfientliga moralism som traumatiserat generationer av västerlänningar har krossats av satiren och verkligheten. Högern segrar, men kan ändå snubbla på målsnöret med sin problematiska idealism.

Pin It
  • Lilou N John

    Carl. Skriv en bok. Jag köper den. Gör dessutom en summering av varje kapitel på lätt svenska för den ovane läsaren. Det är suveränt bra.

    Personligen ser jag problemet med en jude-orienterad världsbild (som nationalsocialister m.fl. har), som ett problem framför allt därför att det innebär att slå åt fel håll. Det är trots allt etniskt vita svenskar som har drivit genom det mångkulturella projektet. Att enskilda judar har utnyttjat situationen för att flytta fram sina individuella positioner enligt karriärismens principer är inget udda i sig.

    Dessutom reagerar jag på det du skriver om att högern tänker utan att handla. Det är en klok insikt. Vi har ju startat Belzebubbles.com, musiksajten för högermusik, vi har startat Lilou & John, skriver romaner, etc. Många andra gör andra eller liknande saker och det är en positiv utveckling. Sakta börjar människor HANDLA, och det krävs egentligen inte mycket mer än att utnyttja det man kan. Jag skulle bli glad den dag Motpol öppnar en sportkategori och börjar leverera sportnyheter ur ett konservativt perspektiv, där mer fokus läggs på fair play och skönhet än vem som råkade tåfjutta in flest mål just i den där matchen.

    /John