Den högerradikala idétraditionen innehåller ett stort antal fascinerande levnadsöden, de flesta torde känna till sådana namn som Ernst Jünger (dekorerad krigshjälte, författare och psykonaut) och Yukio Mishima (hyllad konstnär, som avslutade sitt eget liv genom seppuku i samband med ett kuppförsök). En mindre känd, men egentligen lika fängslande, gestalt är Jüngers samtida, Ernst von Salomon (1902-1972).
von Salomon och hans miljö beskrivs i någon mån i Carl-Göran Heidegrens bok Preussiska anarkister (förövrigt ett måste för den som är intresserad av Ernst Jünger och den nationalrevolutionära miljö han rörde sig i under Weimarrepublikens dagar).
von Salomon tog redan som mycket ung aktiv del i det kaotiska efterkrigseuropas strider, som medlem i ett av de freikorps som bekämpade bolsjeviker i Baltikum och polska upprorsmän i Schlesien. Tillbaka i Tyskland var han inblandad i nationalrevolutionära sammanhang, och han dömdes också till fem års fängelse bland annat för delaktighet i mordet på utrikesminister Walther Rathenau 1922, som av de nationalrevolutionära ansågs stå för eftergiftspolitiken mot segrarmakterna.
Han kom även att bli en framgångsrik författare, och levde i Tredje riket ihop med sin judiska partner Ille Gotthelft (ironiskt nog var det de amerikanska ockupanterna som misshandlade paret och kallade dem ”nazistsvin”). Han var också en framgångsrik regissör, även om han själv beskrev de flesta av sina filmer som ”mindre bra”. Som del av ”denazifieringen” av Tyskland fick von Salomon och många andra besvara ett antal frågor om snart sagt hela sitt liv. Han använde detta som förevändning för att skriva en lång och tämligen respektlös skildring av hela sitt liv, där bland annat frågor om hans arbetserfarenheter besvarades genom långa utläggningar om hur han lärde känna Friedrich Hielscher. Han försöker heller inte dölja hur löjeväckande han ser hela projektet med ”frågeböcker” för att skilja på ”bra” och ”dåliga” tyskar.
Der Fragebogen är en både cynisk och respektlös utläggning, som samtidigt är märkligt fascinerande. Detta beror förmodligen mycket på von Salomons ganska cyniska, och milt sagt världsvana, syn på saker och ting (han besvarade bland annat en fråga från NSDAP om han ”var jude” med orden ”Nej. Jag är mördare”). Samtidigt får man flera inblickar i en svunnen era, inte minst intressanta är beskrivningarna av personer och miljöer som idag är borta sedan länge. von Salomon erbjuds bland annat position som SA-ledare av Ernst Röhm, och träffar völkischförfattaren Hans Grimm (författaren till Volk ohne Raum). Särskilt intressant är skildringen av de upproriska bönderna i Nordtyskland, och den såkallade Landvolkbewegung. von Salomon följde dem nära som journalist i deras tidskrift, och tycks i likhet med Ernst Jünger ha sett deras radikalism med mycket positiva ögon. Han skriver också om deras ”bondegeneral” Claus Heim i Fragebogen.
Beskrivningen av von Salomons möten med Hielschers krets är också tämligen omfångsrik och värdefull, liksom hans minnen av planeringen inför mordet på Rathenau där attentatsmännen läser offrets skrifter och motvilligt kommer fram till att han egentligen var fascist i sin politiska filosofi. Men eftersom han framstår som en symbol för eftergiftspolitiken finner de sig inte ha något val.
von Salomon rörde sig flitigt i de kretsar som idag är kända som de ”nationalrevolutionära”, under perioden kallade de sig också för ”nya nationalister”. Där fanns givetvis Ernst Jünger, soldatorganisationer som Stahlhelm och det mindre Wehrwolf, och heterodoxa socialister som Niekischs ”gammelsocialister”. Även nationalsocialisten Otto Strasser beskrivs av von Salomon som närstående den politiska strömningen. Gemensamt för dessa var att de inte såg sig som reaktionära drömmare som längtade efter en svunnen eras återkomst, utan att de var revolutionärer som ville se gamla ideal återkomma i ny form i en ny era. Hilschers intresse för nationalistiska rörelser bortom Europas gränser, som Tysklands naturliga allierade i kampen mot imperialismen, är ett exempel på detta, liksom Jüngers tankar om ”total mobilisering”.
Gränsen mellan nationalrevolutionärer och nationalsocialister var rent ideologiskt relativt flytande, men von Salomon framstår i boken som mycket skeptisk till den nationalsocialistiska ordningen. Bland annat reagerar han på de former antisemitismen tog i vardagen, och umgås med gamla kamrater som planerade att ta makten genom en kupp så snart kriget var vunnet och fäderneslandets framtid säkrad. Han noterar också något som förmodligen irriterade de amerikanska läsarna av frågeboken, nämligen att Hitler sannolikt hade helt rätt när han beskrev sitt system som det mest demokratiska. von Salomon skiljer här mellan totalitära och auktoritära stater, där de förra mycket väl kan vara demokratiska medan de senare bygger på hierarki.
Den fragmenterade berättarstilen, där von Salomon ena stunden beskriver sin familjs släktforskning och nästa minnen från sin barndom, fungerar riktigt bra. Boken är på tyska, vilket begränsar dess publik, men för den tyskspråkige är det en fängslande skildring av ett märkligt livsöde och en politisk miljö som var betydligt mer komplex än vår tids ”experter” ofta låter oss veta. Den var också på sin tid en synnerligen framgångsrik storsäljare.
Om skribenten: Joakim Andersen
