Något som upprepats så många gånger att det börjat bli en klyscha är att ett samhälles självbild ofta uttrycks genom dess filmer. Intressant är då att studera amerikanska filmer, då de representerar det amerikanska samhällets symboliska afrikanisering (eller, mer korrekt, afro-amerikanisering, det hela har egentligen inte särskilt mycket med inhemska afrikanska kulturer att göra).

En ytlig analys av detta fenomen skulle vara att man ondgjorde sig över att det inte bara är vita skådespelare i amerikanska filmer numera, men då är man några decennier efter sin tid och har missat att den afro-amerikanska befolkningsgruppen trots allt utgör ett antal procent. Mer intressant är istället att identifiera ett antal andra aspekter av det hela. Vi kommer i dagens inlägg att utgå från komedin Who’s your caddy, en komedi som i ärlighetens namn snarare är intressant som kulturfenomen än särskilt rolig.

Exotism och streetcred

Have you lost your mind? I mean, how is it that you can disrespect a mans ethnicity when you know we’ve influenced nearly every facet of white America… from our music to our style of dress. Not to mention your basic imitation of our sense of cool; walk, talk, dress, mannerisms… we enrich your very existence, all the while contributing to the gross national product through our achievements in corporate America.

– afro-amerikansk skådespelare i filmen Be cool

Den afro-amerikanska ghettokulturen har, i sin inkarnation som Hollywoodhiphop och R’n’B, kommit att dominera den amerikanska kulturen på ett sätt som för en utomstående lätt blir en överraskning (åtminstone tills man besöker Billboards). Detta har naturligtvis ett flertal orsaker, en av dem är att det trots allt är kulturformer som framstår som mer äkta än något den vita och borgerliga medelklassen torde kunna frambringa. Till detta kommer att det på senare år inte mött samma motstånd som liknande kulturformer från euro-amerikanska grupper (det må sedan vara ”töntig” country eller ”farlig” metal). Denna avsaknad av motstånd kan förklaras med politisk korrekthet och dubbelmoral. Det innebär dock även att element från den afro-amerikanska kulturen, det må sedan vara kläder, musik, eller uttryck som ”fo shizzle, dizzle”, definierar vad det i USA innebär att vara ”cool”.

I Who’s your caddy, och liknande filmer som How high och Soul plane, representeras denna äkthet och vitalitet genom en motsättning mellan stela vita från medelklassen, och de svarta huvudpersonerna (ett tema som kan spåras tillbaka till ideologierna om ”den ädle vilden”). De senare utmärks bland annat av att vara mer fysiska, mindre tillknäppta, och sexuellt frigjorda. Samtidigt är deras kultur så överlägsen att den i praktiken är oemotståndlig, i synnerhet för de vita bi- eller huvudpersonernas barn, kvinnor och tjänstefolk. Symboliskt innebär detta att den afro-amerikanska kulturen beskrivs som kärnan i ett socialt kluster av historiskt mer eller mindre maktlösa grupper, vilket lånar den en ”radikal” fernissa.

Ofta överdrivs det mer fysiska draget, vilket innebär att afro-amerikanska komedier bygger på lyteskomik i en omfattning som vore riskabel för exempelvis en svensk regissör.

Symbolisk integration

Parallellt med denna tendens kan man dock spåra en annan trend i den amerikanska filmindustrins behandling av denna fråga, ofta i samma filmer. Detta är den symboliska integrationen, där de afro-amerikanska huvudpersonernas värde erkänns av det historiska etablissemanget, och de bjuds in i dess elit/det symboliska centrum.

Vi ser till exempel detta i en film som xXx2, där eliten inser värdet av en stridskunnig och livskraftig afro-amerikansk krigare för sin överlevnad (och där den också räddas som följd av detta val). Ofta är också de afro-amerikanska huvudpersonerna rent ekonomiskt en del av överklassen.

Ur ett historiskt perspektiv är detta föga förvånande, och säger också en del om de frågor medelklassamerika brottas med. En sådan fråga är just hur man ska kunna integrera de olika etniska grupper som utgör landets befolkning. Att detta är något i sig önskvärt och nödvändigt ses som självklart, sannolikt eftersom de politiskt korrekta upprepat det så många gånger, men det finns också ett realpolitiskt intresse bakom det hela. Ska man kunna administrera nationen, eller imperiet, med ett minimum av social fred och stabilitet, är det nödvändigt att knyta de andra etniska gruppernas överklassegment till sig. Och kanske även göra vissa symboliska erkännanden av deras kultur.

Fenomenet har som synes alltså inte någon särskilt radikal kärna, trots fernissan (man måste trots allt vara rasist för att tro att en svart president automatiskt är bättre än en vit, imperiet bygger fortfarande på klass). Däremot är det hela ytterligare ett argument för att vara skeptisk till amerikansk kulturkolonisation av Europa, då de unika amerikanska förhållandena definitivt inte är applicerbara här och dessutom bidrar till ytterligare etnomasochism.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.