Scott Littleton och Linda Malcor presenterar i From Scythia to Camelot en kontroversiell teori om ursprunget till berättelserna om kung Artur och riddarna runt hans runda bord. Deras hypotes är att en stor del av innehållet i dessa går att spåra till de sarmater och alaner som under Roms tid kom att placeras i, eller erövra, delar av dagens Frankrike och Storbritannien. Oavsett vad man anser om bokens hypoteser, är det spännande läsning, där de båda författarna presenterar olika fakta om folkvandringstidens kaos, och mindre kända indo-europeiska folk. Sådant som den trifunktionella ideologin hos indo-européerna och skyterna har tidigare tagits upp på bloggen, för att undvika upprepningar får därför den nykomne läsaren läsa mer om detta i länkarna längst ner.
Skyterfolken
En del av kritiken mot Littletons tes kan förmodligen härröras till att det framstår som märkligt att någon sorts iranier skulle vara inblandade i en engelsk myt. De historiska skyterfolken beskrivs dock i många källor som ljushyllta och blåögda, och var indo-européer. De levde också längre norrut än dagens iranier.
En behållning med Littletons och Malcors bok är den beskrivning av skyterfolkens relationer till Europa som den ger. De iazygiska sarmaterna invaderade redan på 100-talet Pannonien, men kom senare som ett led i ett fredsavtal att se flera av sina ryttare förflyttade till dagens Storbritannien där de kom att tjäna som romerska gränsvakter.
Senare kom de skytiska alanerna att delta i invasionerna av Rom, och bland annat bilda en del av aristokratin i dagens Bretagne och Frankrike. De alaner som stannade kvar längre österut kom så småningom att se sitt imperium krympa, och deras ättlingar är dagens kaukasiska osseter.
Nartcykeln
Dessa osseter ägnades ett stort intresse av professor Dumezil, som samlade deras sagor när han vistades i Turkiet. Många av dessa sägner ingår i den såkallade Nartcykeln, som handlar om en grupp hjältar som kallas Narterna. Sägnerna om Narternas bedrifter har spridits även till icke indo-europeiska folk i Kaukasus, såsom tjerkesserna.
Hypotesen i boken är att figurer som Artur och Lancelot, och teman som Graalen, Damen i Sjön, och Svärdet i Stenen, kan spåras tillbaka till skytiska myter och gudar som sarmaterna och alanerna tog med sig till Europa. För att styrka denna tes spårar man motsvarigheter i den ursprungliga skytiska religionen, som den beskrivits av deras grannfolk, och de ossetiska myterna. Ofta känns det mest som om författarna samlar indicier, det är väldigt många ”perhaps” och ”a possible scenario”. Om en viss historisk figur hetat ”Alain” och stammat från en region där många alaner slog sig ner, är det till exempel ”possible” att han varit av alansk börd. Detta gör att det är svårt att veta vad man ska tro om bokens tes, något som dock spelar mindre roll då den ger en del fascinerande inblickar i indo-europeisk historia och myter. Positivt är också att författarna på flera ställen återknyter till professor Dumezils teori om de tre funktionernas roll för indo-européerna (något som också är särskilt tydligt i just skytiska och ossetiska myter).
Svärdet i Stenen
En central roll i Arturcykeln spelar svärdet i stenen, som enbart den rättmätige konungen kan dra. Littleton och Malcor noterar att liknande myter är ovanliga hos andra indo-europeiska folk (de nämner en liknande ”scen” i den germanska Volsungasagan), men menar att man kan se en likhet med de gamla skyterfolkens svärdkult. Dessa dyrkade sin krigsgud i form av ett svärd (liknande de tidiga romarnas kult av krigsguden Mars i form av spjut), och planterade svärd i marken eller på trädmassor, uråldriga svärd som de sedan dyrkade genom att bland annat ösa blod över dem och slunga krigsfångars avhuggna högerarmar i luften. Det finns också inslag i Nartsagorna, där hjälten erövrar ett magiskt svärd med hjälp av sin styvmor för att hämnas sin far. På samma vis som Excalibur kastas i vattnet när Artur är döende, kastas också Nartkrigaren Batraz svärd i vattnet.
Damen i Sjön
En viktig roll i berättelserna om kung Artur och hans riddare spelar Damen i Sjön. Littleton och Malcor ger här intressanta paralleller till en ossetisk ”vis kvinna” vid namn Satana, som ursprungligen var en ossetisk gudinna. I de ossetiska myterna var hon resultatet av att Sankt Göran våldtagit liket av hennes mor, Littleton och Malcor menar dock att Sankt Göran i den myten är ett eko av den skytiska krigsguden (när Dumezil samlade in Nartsagorna var osseterna kristna eller muslimer, och de figurer som ursprungligen varit gudar hade därför reducerats till mänskliga hjältar, hjältar som ibland dessutom använde sig av kanoner).
Både Satana och Damen i Sjön bar vitt, båda kan sia om framtiden, och båda lär upp sina skyddslingar i krigets konst. Även Satana hade en koppling till vatten och kyrkogårdar. Om detta sedan beror på att båda härrörde från en skytisk gudinna, eller om det rör sig om en ännu äldre indo-europeisk gudinna som gav avtryck både i keltisk och ossetisk myt är svårare att bedöma (Littleton och Malcor menar att Morgan le Fay kan ha starka spår av de keltiska krigs- och dödsgudinnorna Morrigan, och nämner också att vattenféer förekommer både hos germaner, kelter, och andra indo-européer).
Graalen
Hos skyterna dyrkades överguden i form av en gyllene bägare, och i Nartsagorna spelar Nartyamonga en viktig roll. Detta är en magisk bägare som återfyller sig själv när den är tom, som kan flyga, och som på ett övernaturligt vis höjer sig till läpparna på den hjälte som saknar brister. Littleton och Malcor menar att Nartyamonga spelat en roll i uppkomsten av Graalmyten.
De kopplar också Graalen till det indo-iranska konceptet xvarra, en övernaturlig kvalitet som knöts till sanna kungar och hjältar. En av riddarna av det runda bordet, sir Gawain, påminner därför om den iranske krigaren Giw (”the hero of the quest for the Glory”).
Drakar
Vargen har beskrivits som ett indo-europeiskt totemdjur, men hos skyterna spelade draken en betydande roll. Flera skytiska stammar red i strid under drakbanéret, en ätt av skytiska kungar ansågs härstamma från Herakles och en ormfotad gudinna, Sauromatae kan ha betytt ”ödlefolket”, et cetera. Littleton och Malcor menar att de många inslagen av ormar och drakar i Artursägnerna antyder ett släktskap. Det finns flera sådana inslag, även Artur och Merlin bär tidvis ormliknande banér, och i striden mellan Artur och hans son med systern Morgana beskrivs det i vissa versioner hur de båda bar drakliknande väsen på sina hjälmar. Samtidigt bör man kanske inte se detta som något starkt indicium, drakar och magiska ormar dyker upp hos de flesta indo-europeiska folk (och hos många andra). Det främsta indiciet är i så fall drakbanér och -hjälmar.
Den historiske Artur
Författarna ser både kung Artur och Lancelot som sentida former av den skytiske gud som hos osseterna gav upphov till hjälten Batraz i Nartsagorna, om än uppblandade med både historiska gestalter som de europeiska skyterna stötte på, och en del keltiskt stoft (drottning Guinevere anses till exempel även av Littleton och Malcor vara en rent keltisk figur).
De menar att Artur var ett minne av den romerske befälhavare vid namn Lucius Artorius Castus, som de iazygiska sarmaterna kämpade under, och senare den brittiske härskare kallad Riothamus som invaderade Frankrike under Roms krisår och där stötte på bland annat alaner. Dock menar de att det är Lancelot, Alans-a-Lot (”alanen från Lot”), som är den tydligaste ättlingen till Batraz.
Julius Evola – The Mystery of the Grail
En brist med From Scythia to Camelot är att författarna sällan intresserar sig för vad myten betydde för de människor som berättade den. Istället framstår det hela som en ansamling av olika namn, historiska gestalter och händelser, som råkar bakas ihop i en mix.
Därför är The Mystery of the Grail av traditionalisten Julius Evola ett värdefullt komplement till From Scythia to Camelot. Evola utgår visserligen inte från något iranskt ursprung till Graalen eller Artur, utan menar att namnet Artur troligast är en kombination av de keltiska orden arthos (björn) och viros (man). För Evola är samtidigt det historiska ursprunget till myten mindre intressant, det viktiga är det tidlösa budskapet som handlar om hur en grupp redan överlägsna krigare söker förverkliga det som är mer än mänskligt. Oavsett om detta kallas xvarra eller Graal måste de övervinna liknande hinder. När de funnit det kan de också i myterna hos vitt skilda folk förverkliga en era av fred, rättrådighet och rättvisa, i Europa ofta representerat av det kejserliga idealet. Berättelserna om Artur och hans riddare var därför för många riddare en manual i hur man skulle leva.
Sådana aspekter av det hela är Littleton och Malcor inte inne på, däremot använder de sig ganska flitigt av Dumezils tre funktioner (guldbägaren är till exempel kopplad till den första funktionen, Suveräniteten, medan vattengudinnan Satanya är kopplad till den tredje funktionen, och så vidare).
En intressant och spännande bok är det i vilket fall som helst, även om det främst är indicier som räknas upp som stöd för dess skytiska hypotes.
Relaterade inlägg:
Jean Haudry – The Indo-Europeans
Om skribenten: Joakim Andersen
