Så har det amerikanska presidentvalet ägt rum, och USA får sin första färgade president. Att analysera valresultatet är inte helt lätt, eftersom amerikanska politiker är notoriskt duktiga på att ändra sina ståndpunkter efter valdagen. Det kan också visa sig vara svårt att förverkliga sin politik när man väljs under så svåra förhållanden som Obama gör, närmare bestämt en global ekonomisk kris och ett hisnande budgetunderskott. Något kan dock ändå sägas.

För- och nackdelar

Det finns flera frågor där Barack Obama är ett bättre alternativ än John McCain. Detta gäller inte minst den sociala politiken, där han sagt sig vilja minska skatten för ”vanligt folk” (medel- och låginkomsttagare) och istället höja den för de allra rikaste, och där han uttryckt planer på en fungerande sjukvårdsförsäkring. Han har också sagt sig vilja skydda amerikanska jobb mot utländsk konkurrens (något som dock lika gärna kan visa sig knyta an till historisk amerikansk isolationism, och bli ett led i en global våg av ökade tullmurar i samband med den ekonomiska kris vi befinner oss i början av).

Även vad gäller miljö- och klimatfrågor har Obama uppenbara fördelar jämfört med sin föregångare, även här är det dock osäkert vad som kan förverkligas. I en situation som präglas av global ekonomisk kris är det frestande att låta omvärlden ta på sig kostsam miljöpolitik, och själv fortsätta producera så billigt(/smutsigt) som möjligt.

Vad gäller utrikespolitiken är Obama, precis som Bush och McCain, en uttalad vän av Israel, men har uttalade planer på att snabbt trappa ner USA:s involvering i Irak. Istället planerar han utökade insatser i Afghanistan. Man kan här trots allt hoppas att med Obama minskar risken att den neokonservativa lobbyn startar ett storkrig i Mellanöstern (även om inget kan uteslutas).

I de mer immateriella frågorna (abort, homosexuellas äktenskap, vapen, och liknande) står Obama för en mer vänsterliberal linje än McCain. Valet av honom är därför ett steg åt fel håll, men det är ett relativt litet steg (han är till exempel för dödsstraff).

Borgerlighetens konkurs

Vad valet av Obama inte minst illustrerar är det som kan kallas den historiska borgerlighetens konkurs. McCain är en ganska typisk representant för det republikanska partiet, en vit krigshjälte med relativt konservativa åsikter i de mer symboliska frågorna. Man kan alltså utgå från att ganska många europeisk-ättade amerikaner gärna skulle gett honom sin röst. Denna vilja har dock undergrävts av två faktorer. Dels att det republikanska partiet är ett klassparti, ett parti som inte står för de fattigas ekonomiska intressen. Oavsett hur frestande det kan vara att rösta på en vit krigshjälte torde många alltså ha känt att om de röstade på McCain skulle de kanske slippa homosexuella giftermål, men de skulle i gengäld själva bli ekonomiskt sodomiserade av den ekonomiska överheten. Detta är en viktig lärdom att ha med sig för etniskt medvetna och traditionalister även i vårt land, där vi för det mesta förbigår konkreta ekonomiska försämringar för våra potentiella sympatisörer med total tystnad. Att vi kan kläcka ur oss att vi minsann ”är antikapitalister”, eller har ”noggrant beskrivna nationalkommunistiska utopier” i byrålådan är kort sagt ingen vidare tröst om vi inte ens ger läpparnas bekännelse till motståndet mot reella försämringar som den av a-kassan eller sjukförsäkringen.

Valet av Obama visar dock även hur den klassiska överheten kommit att överspelas av nya former av makthavare. Detta ser vi inte minst i det starka stöd Obama fått av popkulturella eliter och media, i många fall på grund av sin hudfärg. Presidentvalet har målats upp som en liten Berättelse om hur USA får sin första färgade president. På sitt sätt är det alltså den logiska fortsättningen på ideologiska filmer och böcker som A Time to Kill och Mississippi brinner, men denna gång i realtid, i verkligheten. De politiskt korrekta klassegmenten har alltså haft flera veckors julafton, och det är definitivt en symbolisk händelse att USA får sin första färgade president.

Hur detta sedan ska tolkas historiskt är en annan fråga, det är inte omöjligt att vi här ser början på en process där vita och svarta integreras i landet. De har trots allt levt sida vid sida betydligt längre än i Europa, och dessutom har den politiskt korrekta propagandan på många sätt sitt ursprung i USA. Det kan dock även vara en mer kortvarig eufori, vilket antyds av att McCain trots allt vann de flesta av de mest ”vita” staterna i mellanvästern och av att närmare 90% av de svarta röstade på ”sin” kandidat. Det har alltså varit ett val som belyst den ändrade demografin i USA.

Intressant är hur som helst det faktum att världskapitalismens hegemon nu kommer ha en färgad president. Detta illustrerar något som hävdats från identitärt håll i flera år: Bush, kapitalet och USA är inte ”rasister”. Deras system är tvärtom färgblint, och den politiska korrekthetens funktion är att integrera nya grupper i systemet och ge det legitimitet i deras ögon. Varken mer eller mindre.

Framtiden lovar hur som helst att bli intressant.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.