Oavsett om man är påverkad av klassisk historieskrivning eller kaosteori inser man snabbt att komplexa företeelser är ömtåliga. Sådana fenomen med en hög grad av komplexitet kan vara både ett ekosystem och en kultur, det kan även vara en civilisation som Europa (en författare som särskilt väl lyckats förmedla känslan av civilisationer som värdefulla och bräckliga är förövrigt F.P. Yockey i Imperium, där de första styckena är ren poesi).

När man insett detta slås man snabbt av hur dagens européer, och inte minst dagens svenskar, präglas av otacksamhet. Under Europas historia har hon gång på gång varit bara några få steg från sin undergång, och det har varit genom att de främsta bland hennes söner och döttrar vågat, och ofta förlorat, sina liv som hon ridit ut dessa hot. Så var fallet med de sjömän som 1571 försvann för alltid i havsdjupen under slaget vid Lepanto, då det ottomanska hotet för en tid avvärjdes. Så var också fallet med de polska, österrikiska och tyska stridsmän som gav sina liv vid Wiens portar 1683, då ottomanerna åter hotade Europa. De många namnlösa kämpar och civila som fallit i försvaret av östra Europas gräns mot Asiens horder av nomadfolk, eller slaget vid Tours 732, kan också nämnas, liksom de många mer eller mindre anonyma förkämparna för Europa in i modern tid.

Man kan därför föreställa sig att vi idag borde känna stolthet och tacksamhet när vi minns deras offer. Så är dock inte fallet, utan det som istället präglar vår tid är glömska. När dessa historiska fältslag förs på tal, förväntas det även av oss att vi ska inta en så ”objektiv” inställning som möjligt. Däremot förväntas det inte att vi ska bli så objektiva att vi noterar deras betydelse för att vi idag är de vi är, och inte något helt annat. Istället präglas kommentarer om dessa händelser av en underton av rädsla. Den som av någon anledning tvingas nämna europeiska framgångar genom historien, är normalt väldigt väl medveten om att han eller hon balanserar på en slak lina. Ett förfluget ord och det politiskt korrekta drevet släpper loss ideologins vakthundar över den olycksalige. Vi märker bland annat detta i ”diskussionen” om korstågen, som ofta är djupt vinklad. Exempel på ädelmod från den muslimska sidan ska framhävas, exempel på brutalt och ovärdigt beteende från den kristna sidan likaså. Trots att de flesta vet att det förekom både ädelmod och svinaktigt beteende från båda sidor.

Denna märkliga ”objektivitet”, och den påtvingade otacksamheten och fegheten som kommer i dess släptåg, får därför ses som några av etnomasochismens allra mest oattraktiva sidor. Detta innebär också att ett första steg på vägen mot en normalisering av vårt samhälle vore att vi börjar lyfta fram våra hjältar och deras offer.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.