En av det tidiga 1900-talets allra främsta fantasy- och skräckförfattare var HP Lovecraft. En av det sena 1900- och tidiga 2000-talets mest framgångsrika politiskt inkorrekta författare är Michel Houellebecq. Intressant är då den affinitet som finns mellan dessa båda, en släktskap som kommer till uttryck i Houellebecqs Lovecraftstudie från 1988 betitlad H.P. Lovecraft – Emot världen, emot livet.
Houellebecqs beskrivning av hur han som sextonåring upptäckte Lovecraft och dennes Cthulhu-mytos, och fängslades av dessa med en egendomlig dragningskraft, är vi många som kan känna igen oss i. Det finns något hos Lovecraft som skiljer sig så totalt från det moderna samhället att man som anti-liberal anar en inre släktskap. Det hör till Houellebecqs kvaliteter att han identifierar denna släktskap, och visar att aningen inte bottnar i önsketänkande. Lovecraft är, på gott och ont, en av oss.
Lovecraft som gentleman
När jag betraktar människan vill jag se det som upphöjer henne till mänsklig rang, och de utsmyckningar som ger hennes handlingar symmetri och skapande skönhet. Jag vill inte se henne tillskrivas falska och pompösa tankar och drivkrafter på viktorianskt manér, jag vill se hennes beteende värderas korrekt, genom att tonvikten läggs på de egenskaper som är utmärkande för henne, utan att den djuriskhet som hon delar med första bästa galt eller bock exponeras på ett idiotiskt sätt… Jag tror inte att realismen någonsin kan vara vacker.
– HPL
Lovecraft var en gentleman, och såg pengar och sex som ovärdiga att ägna något större intresse. Avsaknaden av sexuella inslag i hans noveller har därför, i enlighet med moderna psykologers och pseudopsykologers strävan att dra allt högt i smutsen, ofta tolkats som ”latent homosexualitet” eller som uttryck för olika störningar. Houellebecq visar här att denna tolkning är felaktig, Lovecraft hade en uttalad och medveten ideologi bakom utlämnandet av ämnet.
Han besvarade förövrigt dessa freudianskt färgade personangrepp redan under sin levnad (långt innan pseudo-freudianerna ens upptäckt hans existens), genom att beskriva Freud som ”charlatanen i Wien” och sammanfatta hans teorier i två ord; ”barnslig symbolik”.
Houellebecq har i sitt eget författarskap ägnat den moderna världens nav, pengar och sex, ett betydande intresse. Man kan dock här ana ett arv från Lovecraft, för det är med en genomskådande blick han beskriver hur de kommit att bli allt viktigare i vårt samhälle (att sexuell ”frihet” idag är den fria marknadens/konkurrensens invasion av relationernas sfär, är en insikt som kanske skulle ha roat Lovecraft).
Lovecraft som rasist
Ett kompromisslöst hat mot världen i allmänhet och en alldeles särskild avsky för den moderna världen. Det är en god sammanfattning av Lovecrafts hållning.
– Houellebecq
Att Lovecraft var reaktionär visste jag redan innan jag läste Houellebecqs studie, men inte att hans rashat var så rasande (och, faktiskt, osympatiskt). Som ung växte han upp i ett anglosaxiskt samhälle, och tog den vita rasens överlägsenhet för given, men hans känslor för andra raser var inte särskilt starka. När han flyttade till New York och konfronterades med andra folkslag, dessutom i en situation där han var utfattig och arbetslös, väcktes ett hat inom Lovecraft som bara kan beskrivas som djuriskt. Houellebecq skriver om detta att det nu inte längre handlade om ”en WASPs väluppfostrade rasism, utan om det brutala hatet hos ett fångat djur som tvingas dela bur med djur av en annan och skräckinjagande art”. Detta hat märks i hans privata brev, där han bland annat skriver att han hoppas att ”det blir krig till slut – men inte innan våra medvetanden helt och hållet befriats från de humanitära bojorna av den syriska vidskepelse som Konstantin påbjöd [HPL syftar på kristendomen]. Låt oss då visa vår fysiska styrka som män och arier, låt oss genomföra en metodisk massdeportation som inte går att undkomma eller återvända ifrån”. Han uttalar sig också i positiva ordalag om Hitler, även om han noterar att den ”absurda extremismen i hans… politik riskerar att leda till katastrofala resultat…” När han åter hade New York på avstånd kom han att se segregering som ett alternativ.
Houellebecq menar att det var just detta rashat som är hemligheten bakom Lovecrafts mytos, den nyckel med vilken vi kan förstå hans verk. The Great Old Ones representerar då det djuriska hot han förnam i New York, medan huvudpersonerna, som alltid går under, är belästa, anglosaxiska gentlemän. Lovecraft insåg att civilisation och kultur var en tunn fernissa, under vilken en djurisk och grym verklighet dolde sig. Den fernissan kunde när som helst rämna, och under den lurade the Great Old Ones och det han såg som djuriska undermänniskor. Vilket inte minst antyds av den roll mestiser och degenererade stammar spelade som tjänare till mytoset, eller den roll rasblandning intar i exempelvis Innsmouth. Troligtvis är Houellebecqs tolkning av det hela tämligen korrekt, vilket också antyds av Lovecrafts ord om den värld som skulle vidta när the Old Ones återvände i triumf:
The time would be easy to know, for then mankind would have become as the Great Old Ones; free and wild and beyond good and evil, with laws and morals thrown aside and all men shouting and killing and revelling in joy.
Man kan förövrigt känna igen Houellebecqs beskrivning av Lovecraft som ”ett fångat djur” i hans nyktra beskrivningar av andra rasister i hans senare verk. För Houellebecq tycks det mångkulturella ”samhällets” grundproblem vara att det sammanför olika folk på en begränsad yta, och att konkurrensen om pengar, kvinnor, makt, därför blir intensivare och mer hatisk än någonsin.
Lovecrafts litterära stil
Att skapa en stor, populär myt är att skapa en ritual som läsaren otåligt väntar på, som han återser med växande glädje, var gång förförd av en ny upprepning i obetydligt annorlunda ordalag, något som han uppfattar som ännu en fördjupning.
– Houellebecq
Intressant och värdefull är även Houellebecqs beskrivning av Lovecrafts stil, då den kanske kan inspirera morgondagens framstående identitära skräckförfattare. Till skillnad från många andra skräckförfattare är Lovecraft nämligen rak på sak, på gränsen till brutal. Han är fullständigt ointresserad av huvudpersonernas vardagsliv, hur de förtjänar sitt levebröd, et cetera. Istället slungar han läsaren direkt in i handlingen, exempelvis med meningar som ”Det är sant att jag har sänt sex kulor genom min bäste väns huvud, och ändå hoppas jag att med denna redogörelse kunna visa att jag inte är hans mördare.”
Intressant är även Lovecrafts användande av den moderna vetenskapen i sina verk. Genom att låna ett vetenskapligt språk, och genom att ge exakta tidpunkter i beskrivningen av de utomvärldsliga katastrofer som drabbar huvudpersonerna, skapar han en känsla av trovärdighet som blir imponerande (och förklarar varför det finns så många som tror att Necronomicon finns på riktigt). Houellebecq går också in på arkitekturens roll hos Lovecraft, hans skicklighet att skapa häpnad och skräck, hans användande av alla fem sinnen för att skapa obehagliga helhetsupplevelser, et cetera. Användbara tips för varje läsare med författarambitioner innehåller dessa avsnitt i ganska stort antal.
Hur/om Lovecraft här påverkat Houellebecq är svårare att spåra, vilket kanske kan bero på att det inte är skräck han skriver. En intressant Lovecraftstudie har han hur som helst skrivit, som varmt rekommenderas varje Lovecraft- och Houellebecqfantast.
Äldre inlägg om Lovecraft:
H.P. Lovecraft – Supernatural Horror in Literature
H.P. Lovecraft och hans antimodernism
Äldre inlägg om Houellebecq:
En läsvärd sammanställning av den svenska Lovecraftfebern: Kusligt aktuell skräckmästare
Om skribenten: Joakim Andersen
