Vi lever i ett långt framskridet stadium av kapitalismen som kan kallas Skådespelet. I Skådespelet spelar inte längre den rent materiella produktionen den största rollen, utan lika viktig är produktionen av bilder, symboler, känslor, betydelser, identiteter, mening, och så vidare. Människor är beredda att betala en hel del för dessa symboler och känslor, annars skulle inte reklamkostnaderna uppta en så stor andel av BNP. Reklamen ger sällan information eller fakta, den förmedlar istället känslor, som ska associeras till en produkt. ”Stay bamboocha, drink Fanta free”, och andra stupida uppmaningar fyller därför vår tv-konsumtion.
Denna trend har även nått politiken. Många människor kan inte skilja på partiernas politik, utan röstar efter vilken partiledare som känns mysigast, eller utifrån känslor på annat sätt. Känsloassocieringen mellan Auschwitz och Sverigedemokraterna går exempelvis till på följande vis: nationalism->nationalsocialism->folkmord. SD=invandringskritiker=folkmord. På det logiska planet inser var och en hur absurt detta är, och vilken låg form av debatt det är. Men problemet är att det hela äger inte rum på den medvetna nivån, och det undermedvetna är inte logiskt. Folk kommer därför att fortsätta rösta efter vilka partier som ”känns” bra och dåliga, och efter vad de tror att ”andra människor” tycker. Detta är också historierevisionisternas problem, då de försöker bekämpa något som för de flesta är känslomässigt/en myt, med logiska argument och bevisföring.
Infoterror
Det finns dock flera sätt att utmana och att utnyttja Skådespelet. Ett av dessa sätt går under namnet infoterror. Infoterror går ut på följande:
Most people do not understand debate or argument, so they make noise and pretend they’re philosophers. How do you communicate? The answer: you troll them. Like any other propaganda, it becomes effective when people see it often enough and see its enemies without response. Make fools of the fools. Mock what is useless. And most of all: always present a working answer.
Infoterror är särskilt väl lämpat för internetmissbrukare, som på detta vis kan förena nytta med nöje. En informativ sida om fenomenet, och olika tankar man kan använda, finns här: Infoterror.com (förstasidan/”Home” kan tyvärr vara stötande för känsliga själar, men sidan innehåller i övrigt en hel del användbara insikter).
Några grundläggande slutsatser man kan dra av infoterror.com och Sun Tzus tidlösa Art of War, är att man ofta tjänar på att verka mer talrik än man i själva verket är. En välorganiserad och aktiv minoritet kan därför ha en stor effekt. Detta innebär att man som etniskt medveten, traditionalist, eller vad man nu är, bör vara ständigt synlig, ständigt aktiv, på internet, på samma sätt som sionisterna som nämns på Infoterror.com är. Ett annat exempel som kan nämnas är hur abortmotståndare i USA är mycket effektiva med väl samordnade brevkampanjer så snart något lagförslag ska läggas. De kontaktar då sina politiker och låter dessa veta vad de tycker om lagförslaget. Detta är inte minst intressant då det handlar om en väldigt träffsäker form av ”propaganda”.
Det är därför viktigt att vi på detta område imiterar sionisterna och abortmotståndarna. Det finns några svenska tidningar som tillåter kommentarer på sina internetupplagor, där bör man vara så snart man inte gör någon annan nytta. Särskilt roligt kan det vara att låtsas tillhöra motståndarsidan, men komma med så överdrivna varianter av dessas argument och världsbild att ”svenssons” bara blir arga på en.
På samma sätt borde det på sikt organiseras mailkampanjer till redaktionerna så snart dessa publicerar vinklade artiklar, som går vårt folk emot.
Det finns även debattforum man kan göra infoterror-raider till. Att i samband med dessa raider lämna efter sig nedbrända byggnader, gråtande civilister och rykande ruin… jag menar givetvis länkar till olika internetsidor som folk i gemen skulle må bra av att besöka, är en självklarhet.
Huvudsaken är dock, att om man inte har tid eller lust att göra något annat, så bör man i varje fall ägna Expressens kommentarsfunktion en del tid och energi.
Om skribenten: Joakim Andersen
