Det finns en paradox i vänsterns inställning till brott och brottslingar. Å ena sidan förkastar man det man ser som det första brottet av dem alla, nämligen ”stölden” av allmän egendom som förvandlades till privat, å andra sidan ser man den individuella brottslingen som ett resultat av omständigheter, tidvis som en primitiv form av upprorsman. Å ena sidan har man historiskt försvarat ”proletär rättvisa”, när denna drabbat allt från våldtäktsmän till andra antisociala grupper, å andra sidan tycker man idag märkligt synd om sådana. Om man ska försöka analysera detta ur ett marxistiskt perspektiv, är det en historisk analys man måste göra. En sådan analys avslöjar även en del om hur ”vänstern” muterats till något som är väsensskilt från sitt ursprung.
Ursprunget
Detta kan spåras tillbaka till de första moderna socialisterna. Friedrich Engels beskriver i sitt tidiga verk De arbetande klassernas situation i England olika former av brottslighet som en primitiv form av uppror mot det rådande systemet och den rådande egendomsfördelningen. På samma vis beskrev anarkisten Courderoy brottet som ”the revolt of one”. På detta skede såg man alltså det hela som en primitiv form av uppror. Samtidigt fanns det redan då en uppdelning, där Marx med begreppet trasproletariatet definierade de yrkeskriminella och utslagna som en deklasserad grupp vars intressen gjorde den benägen att sälja sig till reaktionen. Anarkisterna, och främst då Bakunin, såg istället trasproletärerna som ”the flower of the proletariat”, och ansåg att de ”hade Djävulen i sig”.
När arbetarrörelserna gradvis etablerade sig i olika arbetarklassområden kom av naturliga skäl Marx´inställning att bli den dominerande. Svärmandet för kriminella gick snabbt över, när man ägnade sig åt daglig kamp för klassens intressen hade man inga skäl att se mellan fingrarna med antisociala och odisciplinerade individer. Till och från förekom inslag av just ”proletär rättvisa”, där exempelvis IRA gjort sig kända för att skjuta sönder knäna på kriminella och där de spanska anarkisterna lynchade homosexuella (eftersom deras beteende sågs som borgerlig dekadens, alltså som något antisocialt).
1968
Med marxismens övergång från klassbaserad arbetarrörelse till medelklassdominerad livsstilism och masochistisk identitetspolitik kom detta att förändras. Vi ser exempelvis i USA hur den svarta pantern Eldridge Cleaver hyllades som en stor författare av vänstergrupper, trots att han i sin självbiografi Soul on Ice erkänt rasistiska våldtäkter mot vita kvinnor (som om inte detta varit nog hade han dessutom medvetet ”övat” sig på svarta kvinnor). Han beskrev detta som ”an insurrectionary act. It delighted me that I was defying and trampling upon the white man’s law … defiling his women.”
Cleavervurmen var inte det enda exemplet på detta, vänstern gick i detta läge från att samarbeta med den inhemska arbetarklassen för att förbättra samhället till att söka upp de grupper det var mest ”synd om”, som stod mest utanför, och som var mest ”äkta”. Här kan Marcuses och Fanons inflytande nämnas, man kan också spåra element från den äldre myten om den ädle vilden som nu applicerades på bland annat de upproriska svarta.
När vänstern väl övergett klassanalysen och ersatt den med rasistiska modeller gick det snabbt utför med klarheten i analysen. Man har försvarat rattfyllerister som fått ett rejält kok stryk, man såg också mellan fingrarna med rasistiska upplopp där både vita lastbilschaufförer och asiatiska köpmän lynchades av inget annat skäl än sin förhatliga hudfärg. På samma vis ser man till att de facto beskydda individer och grupper som begår de mest föraktliga brott, som våldtäkter och åldringsrån, genom att förtiga signalement och ständigt försöka tolka statistiken efter en ”all is well”-modell.
En förklaringsmodell
Vad kan då detta vänsterns teoretiska och mänskliga förfall bero på? Skulle man frågat deras glömda förebild Marx skulle han troligtvis ha rått en att studera klassaspekten. Vi finner då att dagens ”vänster” till stor del består av individer som saknar organiska relationer till den faktiska arbetarklassen. Det rör sig dels om ungdomar som ännu inte har någon kontakt med arbetslivet, dels om den Nya Klassen av journalister, socionomer, managementkonsulter, et cetera, som administrerar den terapeutiska staten. Båda dessa grupper har av naturliga skäl lättare att sympatisera med trasproletära grupper, och att i kraft av sitt perspektiv avfärda allt tal om att man kan ställa vissa krav på trasproletariatets beteende (det europeiska trasproletariatet är idag förövrigt till allra största delen av icke-europeisk härkomst).
Särskilt den Nya Klassen har alltid ett von oben-perspektiv, och betraktar övriga samhället ovanifrån. Våldtäktsmannen är därför nästan alltid ett offer (åtminstone om man kan göra gällande att han är utsatt för strukturell diskriminering), lynchmobben som sätter eld på en gammal tant är det också mest synd om. Det går alltså en röd tråd från vurmen för trasproletären, fången och våldtäktsmannen Cleaver till dagens oändliga ”förståelse” för grupper som ägnar sig åt mordbrand och stenkastning mot spårvagnar och brandbilar. En självorganiserande och självmedveten arbetarklass är däremot mer besvärlig att förhålla sig till. En sådan måste den Nya Klassen bemöta som en jämlike. En invandrad våldtäktsman kan man däremot nöja sig med att tycka synd om, förklara i termer av ”rasism”, och försöka sig på att omforma.
Om skribenten: Joakim Andersen
