På Europadagen kan det vara passande att ta upp en av företrädarna för de många europeiska folk som inte har någon egen stat, men som hoppas hitta sin plats i en europeisk gemenskap. Något som är förenligt med de franska identitärernas vision av ett Imperium Europa (och den enda hållbara lösningen på de europeiska brödramorden, från Nordirland till Kosovo).
Intressant blir då den skotske nationalisten och professorn Tom Nairn (f. 1932). Nairn tillhörde under 1960-talet ”den nya vänstern” och skrev i den smått mytomspunna New Left Review. I likhet med andra medlemmar av denna rörelse sökte han efter nya grupper som kunde förverkliga revolutionen, ett nytt historiskt subjekt. Till skillnad från Marcuse, som såg det i trasproletariatet och studentkollektivet, och Fanon, som såg det i Tredje Världen, fokuserade Nairn på de statslösa nationerna i Europa som bärare av denna revolutionära potential. Det rörde sig alltså om de keltiska minoriteterna, som bretoner, walesare och skottar, om basker med flera.
Uppenbarligen var Nairn och hans kamrater inte inne på rätt spår, för vare sig skottar eller walesare har i grunden hotat vare sig det brittiska systemet eller kapitalismen. Däremot lade deras teoretiserande grunden för ett intresse för nationalismen som fenomen, ett intresse som är värdefullt som motvikt i en tid då systemets företrädare och apologeter gör gällande att nationalismens och den etniska gruppens tid är passé och att det nu är ”individualism” och ”spännande subkulturella identiteter” som i globalismens tidevarv kommer att dominera.
Professor Nairn menar nämligen att globaliseringen tvärtom leder till en ökad nationalism. Han beskriver detta i artikeln Globalisation and Nationalism, där han använder det egna, skotska folket, som exempel. Det är en värdefull artikel eftersom den går in på de nya förutsättningarna för nationalism som globaliseringen för med sig, här kommer vi dock bara att gå in på professor Nairns syn på nationalitetens historiska kontinuitet.
Till skillnad från många andra forskare i ämnet inser Nairn att även om den moderna nationalismen mycket riktigt är just en modern företeelse, så bygger den på reell likhet och gemensamma drag:
This should not (incidentally) be confused with present-day ”nationalism”. Nationhood and nationality culture and politics may have been primordial; but the ”-ism” is a different and far more peculiar story. Nationalism didn’t enter common parlance until the last third of the 19th century, after Abraham Lincoln’s victory over the American secessionists, and the Franco-Prussian war.
Det går alltså att konstruera nationer, men det har inte gått att göra det hur som helst (vilket svårigheterna att få finländarna att känna sig ryska, algerierna franska, eller slovenerna ”jugoslaviska”, demonstrerar). Nairn menar därför att även om de förutsättningar som gav upphov till den moderna nationalismen har förändrats, så kvarstår de reella gemenskaper som den byggde på och ledde till:
Yes, possibly blood is draining out of the ”-ism”; but not out of nationalities, identities, cultural contrasts, and the wish (or the determination) to have, or to win, different forms of collective ”say” in the brave new globe. If we simply deconstruct his historic argument it follows, surely, that scale also must be changing its significance.
…
With all its daft twists and turns, and hopeless exaggerations, globalisation is providing new stimuli for nationality-politics. Not so much for ”nationalism” in the late 19th and 20th century sense, but definitely for the emergence of new, smaller communities of will and purpose – the nations of a new and deeply different age.
Reglerna kan alltså ha ändrats, men spelet fortsätter. Och etniska grupper tillhör fortfarande de viktigaste aktörerna.
Mer Nairn här:
Om skribenten: Joakim Andersen
