Världen som simulering

Aktuellt, Filosofi, Kultur, Rekommenderat, Religion, Samhälle, Vetenskap

Finns jag eller är jag bara en del av en massiv datorsimulering? Det är sannolikt inte en fråga man spontant ställer sig när man stiger upp på morgonen, men det är ett underhållande tankeexperiment som belyser vissa aspekter av den moderna världen. Inte minst är det ett tecken på långt gången, närmast ontologisk, alienation och det världens avförtrollande Max Weber talade om att frågan ställs överhuvudtaget. Engels beskrev i Bruno Bauer and Early Christianity med närmast nietzscheanska termer hur ett tillstånd av ”general economic, political, intellectual, and moral decadence” i det romerska världsväldet ledde till de gamla religionernas förfall och en uppsjö nya sekter i deras ställe. Något liknande är fallet idag, även om sekterna ifråga är sekulära, existentiellt otillfredsställande, ersatz-religioner som ”postkoloniala studier” och ”antirasism”. Då som nu dyker det samtidigt upp gnostiska tendenser.

En simulerad verklighet
Posthuman civilizations would have enough computing power to run hugely many ancestor-simulations even while using only a tiny fraction of their resources for that purpose.
– Nick Bostrom

Hypotesen att vår värld mycket väl kan vara en datorsimulering har framförts av den svensk-engelske filosofen Nick Bostrom (Niklas Boström). Bostrom är en intressant tänkare som bland annat tagit upp den fara artificiell intelligens kan utgöra, och Doomsdayargumentet. Han har en uppenbart folkbildande ambition, och framför sina hypoteser genom lättillgängliga sidor på internet (däribland Existential Risk och Anthropic Principle). Simuleringshypotesen utgår från tre olika alternativ för människans framtid. Vår art kan gå under, kombinationen yttre makt och inre vanmakt är potentiellt förödande. Det kan också vara så att framtidens post-människor är ointresserade av massiva simuleringar av hur deras förfäder levde, ”there are certainly many humans who would like to run ancestor-simulations if they could afford to do so. But perhaps many of our human desires will be regarded as silly by anyone who becomes a posthuman”. Men det kan också vara så att vår art finns kvar i en avlägsen framtid och att några av dem är intresserade av förfadersimuleringar. Om så är fallet kommer troligtvis antalet simulerade ”människor” att överstiga antalet människor, vilket innebär att sannolikheten är stor att vi själva är sådana simuleringar.

Bostrom går igenom hypotesen, och tar bland annat upp möjligheten att simulerade civilisationer själva blir post-mänskliga och skapar kraftfulla datorer där de bygger sina egna simuleringar. Vi skulle då få en verklighet med flera ”lager”, ett virtuellt multiversum om man så önskar. Enligt science fictionprincipen att teknologi som är för avancerad för att förstå är att räkna som magi är det en fantasieggande tanke. Bostrom är mest intresserad av förfadersimuleringar, man kan också tänka sig att vår värld är ett gigantiskt MMORPG i stil med World of Warcraft eller ett fängelse där nedsövda kriminella spenderar sin tid. Vi kan också vara ett socialt experiment, ”sims” kort och gott.

Det finns uppenbara likheter mellan Boströms hypotes och gnosticismen, där den senare kunde se vår verklighet som ett fängelse kontrollerat av en demiurg. Världens skapare sågs då inte nödvändigtvis som en god gud (däremot kunde Kristus ses som utsänd av den verklige guden för att vända människorna från demiurgen). Riktigt spännande blir det när Bostrom kommer in på sådana teman. Han skriver bland annat att ”in some ways, the posthumans running a simulation are like gods in relation to the people inhabiting the simulation” och ”the argument provides a stimulus for formulating some methodological and metaphysical questions, and it suggests naturalistic analogies to certain traditional religious conceptions, which some may find amusing or thought-provoking”. Om vi lever i en simulering får exempelvis Nietzsches eviga återkomst en delvis ny innebörd, likaså kreationism och intelligent design (få skapare av en simulering låter världen genomgå årmiljarder av slumpmässig evolution, detta hanteras på annat vis). Teorier om ”fantomtid”, århundraden som egentligen inte ägt rum utan är resultatet av historikers mer eller mindre medvetna misstag, skulle då också kunna tolkas som buggar i simuleringen. Man kan tänka sig att fenomen som återfödelse, Hades och Elysium också är möjligheter, där simuleringens invånare möter nya simuleringar efter döden. Det är rentav möjligt att de lär sig manipulera programkoden, något som skulle motsvara magi (enokianska?). Vad virus skulle motsvara är en annan fråga. Sammantaget är det ett underhållande tankeexperiment, inte minst för läsare med författarambitioner. Det mer eller mindre gnostiska temat är populärt i samtidskulturen, nämnas kan Matrix, Westworld och Inception, och antyder att vi lever i en era då misstanken att världen inte ens är verklig är både kittlande och fascinerande. Baudrillard kan ha varit något på spåren, i en värld av simulationer och simulakra kan verkligheten som sådan också komma att ses som en simulering.

Oavsett vilket är det en rolig hypotes som skulle kunna användas på ett kreativt sätt av författare och andra (inte minst i kombination med konspirationsteorier a la Matrix och multiversala äventyr a la Moorcock). Att den sprids säger också något om nivån av alienation vårt samhälle nått.