Den amerikanske skådespelaren Charlton Heston gick bort i början av april. I sin ungdom hade han aktivt tagit del i den amerikanska medborgarrättsrörelsen, och detta var något han såg som en logisk följd av USA:s ideologiska arv. Hade Heston nöjt sig med det hade han antagligen höjts till skyarna av media. Så var dock inte fallet, utan när han blev äldre kom han även att engagera sig för vuxna amerikaners rätt att äga och bära vapen. Detta gjorde att han blev lovligt byte för den politiska korrekthetens vakthundar, men detta i sin tur ledde även till att han fick en bra överblick över hur politisk korrekthet fungerar. Han sade vid något tillfälle att Political correctness is tyranny with manners, men artighet var kanske inte det som främst karaktäriserade de politiskt korrektas behandling och beskrivning av honom och hans förhatliga gelikar.

Heston höll ett par tal om det han kallade Kulturkriget, the Culture War, som han och många andra menar rasar i dagens USA. På ena sidan står 68 års arvingar, som inte sällan drivs av ett rent hat mot den vita heterosexuella mannen och det samhälle denne byggt. På den andra sidan står en ”tyst majoritet”, som ofta har ganska dålig överblick över vad som pågår och som sällan vågar göra sin röst hörd på grund av den hatiska reaktionen som då väntar från de politiskt korrekta. Det var denna tysta majoritet Heston ville medvetandegöra, och ge mod och motivation. Det var till denna majoritet han sade det som är självklart: om ni är rädda för att säga vad ni tänker och tycker, så är ni inte fria. Om den fria diskussionen i ert samhälle kvävs genom hot och hatiska personangrepp från en liten klick av mediaindivider och akademiker, så är det inte ett fritt samhälle.

Winning the Culture War

Det tal som Heston höll till en grupp studenter om kulturkriget ger flera rent absurda exempel på hur långt den politiska korrektheten gått. Han tar bland annat upp hur det som borde vara den fria tankens oas, nämligen den amerikanska akademiska världen, kommit att bli dess fängelse:

You are the best and the brightest. You, here in this fertile cradle of American academia, here in the castle of learning on the Charles River. You are the cream. But I submit that you and your counterparts across the land are the most socially conformed and politically silenced generation since Concord Bridge. And as long as you validate that and abide it, you are, by your grandfathers’ standards, cowards.

Don’t let America’s universities continue to serve as incubators for this rampant epidemic of new McCarthyism. That’s what it is: New McCarthyism. But, what can you do? How can anyone prevail against such pervasive social subjugation?

Heston ger också råd kring hur detta kulturkrig kan vinnas. De kan tyckas väldigt enkla, och sanningen är nog snarare att de bara är en del av en större helhet, men de är ändå inspirerande i sin enkelhet:

You simply disobey. Peaceably, yes. Respectfully, of course. Nonviolently, absolutely. But when told how to think or what to say or how to behave, we don’t. We disobey the social protocol that stifles and stigmatizes personal freedom.

Fighting the Culture War in America

I ett annat, mer känt tal, gick Heston in på vad kulturkriget innebär i praktiken. Han sade då bland annat:

Rank-and-file Americans wake up every morning, increasingly bewildered and confused at why their views make them lesser citizens. The message gets through; Heaven help the God fearing, law-abiding, Caucasian, middle- class Protestant-or even worse, evangelical Christian, Midwestern or Southern- or even worse, rural, apparently straight-or even worse, admitted heterosexuals, gun-owing-or even worse, NRA-card-carrying, average working stiff-or even worse, male working stiff-because, not only don’t you count, you are a down-right obstacle to social progress. Your voice deserves a lower decibel level, your opinion is less enlightened, your media access is insignificant, and frankly, mister, you need to wake up, wise up, and learn a little something from your new-America and until you do, would you mind shutting up?

That is why you didn’t raise your hand. That’s how cultural war works. That’s what happens when a generation of media, educators, entertainers, and politicians-led by a willing President-decide the America they were born into isn’t good enough anymore. So, they contrive to change it through cultural warfare of class distinction! Ask the Romans if powerful nations have ever fallen as a result of cultural division. There are ruins around the world that were once the smug centers of small-minded, arrogant elitism. It appears that, rather than evaporate in the flash of a split atom, we may succumb to a divided culture!

Det är ett mer aggressivt, självmedvetet tal än det som riktades till studenterna, och det avslutades också med de oförglömliga orden:

We have reached that point in time when our social policy originates on Oprah. Its time to pull the plug!

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.