Tidskriften Axess tillhör sannolikt den svenska borgerlighetens främsta idétidskrifter. Detta märks, på både gott och ont. Den goda sidan är att det inte sällan riktas en användbar och konsekvent kritik mot olika vänsteridéer. Detta är naturligtvis av godo i ett land som är så genomsyrat av 68-vänsterns världsbild som Sverige. Den mindre goda sidan av Axess’ borgerliga tillhörighet är att denna kritik ofta är så ljummen och tråkig, och att de verkligt brännande frågorna aldrig tas upp (den etniska frågan, och etnomasochismen, tas normalt på sin höjd upp i bisatser i Axess’ artiklar). Så stark är skräcken för 68-vänsterns användande av epiteten ”rasist!”, och så tydlig är Axess’ liberala grund.

I det senaste numret av Axess tas ett intressant och angeläget fenomen upp, närmare bestämt 1968 års 40-årskris. Det innehåller även en del andra intressanta artiklar, främst Mohamed Omars artikel om skillnaden mellan traditionell islam (en tro) och politisk islamism (en modern ideologi), och ett litet porträtt av Max Weber. Dagens inlägg kommer dock att gå in på artiklarna som rör numrets tema.

1968 års framgångsrika metapolitik

”68” har för många kommit att symbolisera en närmast revolutionär era, då det gamla, förtryckande samhället utmanades på bred front. Ideologiskt var det ingen enhetlig rörelse, där fanns allt från gröna inslag, feminister, stalinister, anarko-kapitalister och New Age, till Tolkienläsande nudister. De människor som var aktiva i denna heterogena massa har dock i många fall kommit att inta viktiga poster i media och den akademiska världen, och hela vårt samhälle har därför steg för steg kommit att se deras ideal som sunt förnuft och självklarheter (i varje fall i den offentliga sfären).

Deras erfarenheter ses också som viktiga, historiska och relevanta på ett särskilt sätt, vilket exempelvis på ett komiskt sätt uttryckts i seriealbumet Socker-Conny med orden ”68! FNL! Almarna! Vart tog alla vägen?”.

Detta tas i viss mån upp i Axess där Ulrike Meinhofs dotter Bettina Röhl skriver följande i en kort artikel:

I Tyskland är det så att makten över den offentliga diskursen ligger i händerna på det numera gråhåriga etablissemanget av 68-or, allt sedan paradigmskiftet 1968. Staten, samhället, kapitalet, den västerländska demokratin, rättsstaten, den borgerliga människan och även borgerliga institutioner som äktenskapet och egentligen hela västerlandet har på ett genomträngande men ändå diffust sätt blivit misstänkliggjort… 1968 tar aldrig slut. Det är ett intellektuellt stillestånd.

Röhl hade naturligtvis till detta kunnat lägga hatet mot den vita, heterosexuella mannen. Hon sätter ändå fingret på en historisk paradox, nämligen att de grupper som ansluter sig till en diffus vision av ”uppror” idag de facto är makthavare. Detta har också tagits upp av Jonas de Geer i en rolig men samtidigt träffande text. Men vad händer i ett samhälle där makthavare tror att de ”gör uppror”? Dels kommer de att intala varandra att gårdagens makthavare är allestädes närvarande och omnipotenta, och deras angrepp på sådana som kristna och sverigedemokrater kommer därför aldrig att avta (det kommer kort sagt att bli ett samhälle som för oliktänkande är betydligt mer intolerant än det samhälle som 68-generationen mötte. Till skillnad från dagens ”nazister” så släpptes trots allt den tidens rebeller in i både media och akademian). Dels kommer ”uppror” att förvandlas till en konsumtionsvara, och ingen förväntar sig att den som går omkring med en Che Guevaratröja eller skapar arg och revolutionär musik egentligen ska göra något som helst allvar av vare sig revolution eller proletär diktatur.

Nick Cohen skriver om detta i en annan artikel:

En paradoxal konsekvens av den socialistiska idéns död är att vänstern nu passar mycket bra in i konsumtionssamhället. Eftersom det inte finns något trovärdigt politiskt vänsterprogram, kan vem som helst låtsas inta en vänsterhållning, precis som vem som helst kan gå in i en affär.

Diktaturvurmen

Tidningen innehåller även att antal artiklar som tar upp hur den moderna vänsterns antiamerikanism leder den till positioner där den de facto stödjer diktaturer. Samtidigt kan man fråga sig om detta egentligen är så nytt, det är en inte helt ny vänsterståndpunkt att försvara länder som utsätts för imperialistiska aggressioner, oavsett dessa länders kultur och styrelseskick.

Man antyder också att den moderna vänstern står nationalsocialismen nära, eftersom man även i vänstern kritiserar Israel och medias relation till denna stat. Här börjar dock det vänsterfientliga temat få ett löjets skimmer, det är helt olika grundvärderingar som driver vänstern och nationalsocialismen, och även om de kan råka dra liknande slutsatser om sakfrågor av typen ”är Jorden rund?”, ”är aspartan farligt?” och ”har Israel en särställning i svensk media?”, så är detta sakfrågor som kan besvaras med empiri och fakta. Att man tolkar den reellt existerande empirin på liknande vis behöver inte betyda att man delar samma grundvärderingar, och detta torde förhoppningsvis även liberala borgare inse. Historiskt har det varit en klassisk vänstermetodik att inte bemöta det som sägs, utan att skrika ”rasist!” istället, och i det här fallet tycks faktiskt Axess ha börjat röra sig in på samma mark. Skillnaden är att man som goda borgare hellre antyder än skriker, och snarare antyder ”antisemit” än ”rasist”.

Brottet med rationaliteten och identitetspolitiken

Mer intressanta är då de avsnitt där Axess tar upp hur den postmoderna vänstern bryter med Upplysningstraditionen. Man har övergivit klasskampen och tron på planekonomin, både i takt med att sådana ekonomier gick under, och i takt med att man själv hittade tillbaka till den trygga medelklass man i de flesta fall kom från. Istället har identitetspolitiken kommit att bli viktig, där kön, ras, sexualitet, och liknande står i centrum, och ofta är viktigare än både Förnuft, individualism och objektiv rättvisa.

Detta är det numera till leda välkända fenomen, där man söker ”offer” och ”minoriteter”, blir ”kränkt”, vill att ”kvinnor ska ta för sig”, och att bakverk med rasistiska namn ska förbjudas. Per Bauhn skriver exempelvis i en artikel om detta att:

Det innebär att det blir politiskt omöjligt att ställa krav på grupper som fått offerstatus. Som medlem i en offergrupp har man fler rättigheter och färre skyldigheter än andra samhällsmedlemmar.

Detta är välkänt, inte minst ingår det som en central del av etnomasochismen, och särskilt mycket nytt sägs kanske inte om det i Axess. Positivt är dock att det börjar tas upp även i ”respektabla” tidskrifter, då det kan antyda att vårt samhälle försiktigt börjar vakna ur en lång period av sinnesförvirring.

Möjligen antyder Nick Cohen dock även att den europeiska medelklassen av rent socio-historiska skäl blir alltmer benägen att stödja identitära och traditionella rörelser:

Förutom en oro att inte kunna få majoriteten med sig i öppna val, känner den vänstersinnade medelklassen i hela den utvecklade världen ett långt mer djupgående obehag. Historien är inte längre på deras sida. … Finansiärer och företagare har skaffat sig enorma förmögenheter och politisk status, medan den vänstersinnade medelklassen dröjt sig kvar i arbeten som de nya makthavarna föraktar för deras bristande marknadsorientering. Den moderna demokratin är ett system som inte längre tilltalar denna medelklass. Därför är de mindre benägna än förr i världen att motsätta sig religiösa fascistiska rörelser och ta ställning för det egna samhällets bästa värden.

Idag innebär detta att delar av den vänstersinnade medelklassen kan tänka sig att verbalt stödja Hamas mot USA, men vad innebär det för en framtid där de mer reellt trängs tillbaka i ett samhälle som slits av ökade etniska konflikter?

Problemet med Axess

Problemet med Axess’ artiklar om 68-rörelsernas nutida öde är dels att man generaliserar överdrivet mycket (ja, det går att hitta vänstermänniskor som försvarar kvinnoförtryck i Iran, men det går definitivt också att hitta motsatsen). Det bestående intrycket är att Axess skapar en halmgubbe, en nidbild av ”Vänstern”, trots att denna i de frågor som tas upp ofta är mindre enhetlig än man förleds att tro av artiklarna. Problemet är även att man undviker de verkligt aktuella frågorna, såsom den etniska. I dessa mer grundläggande frågor är nämligen liberala borgare sedan decennier rörande överens med 1968 års arvtagare, för så total har 68-vänsterns metapolitiska seger varit.

Typiskt för denna trist politiskt korrekta grundinställning är när chefredaktören antyder att anarkisten och lingvisten Noam Chomsky är en dålig människa eftersom han stött Förintelserevisionisten Robert Faurissons rätt att slippa juridiska följder av åsikter, teorier och ord. Redaktör Lundberg rör sig här på vänsterns planhalva, för honom är det så självklart att revisionism är ”dåligt” att han tror att det smittar av på Chomsky när denne faktiskt principfast försvarar yttrandefriheten.

Uppenbart är därför behovet av en verkligt systemkritisk idétidskrift, för Axess fyller inte den funktionen. Axess upprepar sådant som varit allmänt känt i den ”andra offentligheten” (systemkritiska bloggar, internetforum som Flashback, et cetera) sedan länge, så den som vill veta vilka verkligt nya och radikala idéer som väntar imorgon hänvisas snarare till denna andra offentlighet. Förslagsvis till Motpol.nu. 😉

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.