I en tidigare text togs de nordeuropeiska folkens förhållande till sin fyrfota kompanjon, hunden, upp. Där nämndes avslutningsvis ett antal intressanta inhemska skandinaviska hundraser, men en av de anrika svenska hundraserna kom då inte med. Närmare bestämt den svenska dalbohunden, som idag är utdöd men som på sin tid tillhörde en större och mer massiv grupp skandinaviska hundar (ihop med den likaledes utdöda norsk dogge och den danska broholmern).
Man tror att dessa hundraser härstammar från större hundar som ursprungligen fördes med vikingarna från de brittiska öarna, där man stötte på hundar av mastifftyp. De har också jämförts med de kaukasiska herdehundarna av ovtjarkatyp. På sin tid spelade de en viktig roll som vakt- och boskapshundar, som vaktade egendom och boskap mot allt från vargar och björnar till tvåbenta hot. Det finns beskrivningar av denna typ av stora hundar från vikingatiden, och även fynd av spikhalsband. I takt med att de stora rovdjuren utrotades i allt större delar av dalbohundens och den norska doggens regioner, kom de dock att förlora sin funktion, och under 1800- och det tidiga 1900-talet kom dessa hundraser att dö ut. Ett intressant stycke nordisk historia är det i alla fall.
Mer läsning: