Författaren H.P. Lovecraft

Maktlösheten inför förändringen och vad som ser ut att vara ostoppbara krafter är genomgående teman i många av Lovecrafts texter, men här lyser de som allra tydligast med ”Gatan” som metafor för hela Amerika, med ett tidlöst ämne om ett samhälle i förändring som vi idag med lätthet kan relatera till. Lovecraft trodde mycket på att personer och platser hörde samman, och att en separation av dem kunde innebära irreversibel skada.

Filosofi, Historia, Ideologi, Konservatism, Kultur, Litteratur, Rekommenderat, Underhållning

  • 16
    Delningar

I never ask a man what his business is, for it never interests me. What I ask him about are his thoughts and dreams.” – H. P. Lovecraft

Howard Philips Lovecraft (1890-1937) var en amerikansk författare aktiv under 1900-talets första hälft. Som ung läste H.P. dikter och berättelser av skräckförfattaren Edgar Allen Poe som starkt influerade och inspirerade honom att själv börja skriva egna suggestiva berättelser med inriktning på mystik, det övernaturliga och rädslan för det okända.

Lovecraft var fascinerad av det som kallas för ”djup tid”. Djup tid kan beskrivas som tidsperioder som sträcker sig så långt tillbaka att de lättast kategoriseras utifrån en geologisk tidsskala. Det är under den djupa tiden som bergskedjor bildas, hav försvinner och världsdelar förflyttar sig, det vill säga sådana händelseförlopp som är omöjliga för oss att få någon uppfattning om i relation till hur vi ser på tid, eftersom vi av naturliga skäl tenderar att begrunda tidslängder som står i proportion till vad vi i vår egen erfarenhet fått uppleva. Dagar, veckor och år är begrepp vi kan visualisera, men djup tid som går tillbaka många miljoner eller miljarder år är långt bortom den mänskliga förmågan att förstå.

Detta fenomen intresserade Lovecraft, och som ung satt han på sin kammare och tänkte på vad som hade funnits innan oss, han fantiserade om alla bortglömda världar och varelser som kommit och gått och drömde sig bort till en tid när Jorden låg tyst och öde från den moderna civilisationens brus. På ett bibliotek i Providence, Rhode Island tittade han på bilder på forntida djur och förbluffades av att det bara för 13,000 år sedan fanns gigantiska grottlejon i Tyskland, och det faktum att den sista mammuten ska ha levt så sent som för 4000 år sedan i norra Ryssland. Fascinerad av att det funnits (för oss) helt annorlunda världar med bortglömda livsformer tidigare på planeten så inspirerades H.P. att fantisera fram egna absurda uråldriga entiteter.

Lovecraft uttryckte det själv som att han inte kunde skriva historier om ”vanliga människor” eftersom de inte intresserade honom det minsta, utan istället skapade han ett eget litterärt universum där människans sedvanliga plats som Skapelsens krona, näringskedjans topp och som obestridd härskare över planeten vänts upp och ner och istället reducerats till en obetydlig primitiv organism i ett universum fyllt med mycket äldre och mäktigare entiteter, som är så överlägsna oss att det bästa människan kan hoppas på är att existera obemärkt för dem. I ett av Lovecrafts mest kända verk ”The Call of Cthulhu” beskriver han i inledningen det kusliga med den mänskliga betydelselösheten i relation till det oändliga kosmiska:

The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.

Lovecrafts universum är ett nihilistiskt sådant, mänskligheten har inga vänner, inga allierade. Vi är i bästa fall verktyg åt entiteter mycket större än oss själva. Vi kan kämpa och försöka skjuta upp det oundvikliga, men vad betyder det för varelser som existerar bortom tid och rum? Den premissen är egentligen själva definitionen av det lovecraftianska narrativet; maktlösheten och ifrågasättandet av vår betydelse i universum. Termen lovecraftian(sk) har därför myntats för att beskriva berättelser och narrativ som liknar H.P:s historier.

Det typiska lovecraftianska berättelsenarrativet börjar oftast med en ensam protagonist som agerar berättarröst och som beger sig ut på ett äventyr för att undersöka någonting mystiskt men ändå greppbart, för att sedan på vägen i sina upptäckter konfronteras med en verklighet som är så långt från den egna, att den tvingar protagonisten att helt omvärdera allt han tidigare trott på, och oftast förlorar förståndet i processen. I Lovecrafts historier är universum en mörk och obehaglig plats, som inte ska utforskas för mycket. Att överhuvudtaget ”veta för mycket” är farligt i Lovecrafts historier, och en större ”förståelse” av universums hemligheter och större sanningar är alltid destruktivt för det mänskliga sinnet och innebär fara. Det lovecraftianska narrativet är på många sätt ett inverterat sådant i relation till mer konventionella berättelser, med kunskap och förståelse som potentiellt negativa egenskaper istället för tvärtom.

Om man vill dra en parallell till dagens samtid så kan Lovecrafts beskrivningar i många av sina berättelser om ett bryskt uppvaknande hos sina karaktärer appliceras på vårt samhälle där en stor del av befolkningen är så indoktrinerade att de är oförmögna att ta till sig ny information eftersom den ses som orealistisk och orimlig, och när de väl gör det lämnas de desillusionerade och bedrövade och kan längta tillbaka till en enklare tid då de var lyckligt ovetande om vad som verkligen pågick, samtidigt som de vet att de aldrig kan gå tillbaka, ingenting kan bli som tiden innan de vaknade.

De flesta av Lovecrafts läsare är bekanta med hans fiction, men H.P. skrev inte bara skräckrelaterade historier, faktiskt så är det så att hans historier som inte innehåller några övernaturliga teman alls tyvärr hamnat i skuggan av hans mer kända verk. En berättelse som jag håller som en av Lovecrafts absolut främsta, och som aldrig fått särskilt mycket uppmärksamhet är en historia där han uttrycker oro och en generell bitterhet över förändringen i USA:s städer. The Street heter kortberättelsen och är från 1919, den handlar som man hör på titeln om en gata. Jag är inte säker på vad det är med den här historien som jag uppskattar så mycket, men jag antar att det har något att göra med mitt intresse för historien om gamla platser: vad de har sett, vad de har hört, vem som bodde där, vilka tidsperioder de upplevde och så vidare.

H.P. skriver i The Street (förkortat och klippt):

Men of strength and honour fashioned that Street; good, valiant men of our blood who had come from the Blessed Isles across the sea. /—/ Up and down The Street walked grave men in conical hats, who most of the time carried muskets or fowling pieces. And there were also their bonneted wives and sober children. In the evening these men with their wives and children would sit about gigantic hearths and read and speak. Very simple were the things of which they read and spoke, yet things which gave them courage and goodness and helped them by day to subdue the forest and till the fields. And the children would listen, and learn of the laws and deeds of old, and of that dear England which they had never seen, or could not remember.

/—/ The children grew up comfortably, and more families came from the Mother Land to dwell on The Street. And the children’s children, and the newcomers’ children, grew up. The town was now a city, and one by one the cabins gave place to houses; simple, beautiful houses of brick and wood, with stone steps and iron railings and fanlights over the doors. No flimsy creations were these houses, for they were made to serve many a generation. Within there were carven mantels and graceful stairs, and sensible, pleasing furniture, china, and silver, brought from the Mother Land. In the place of conical hats and muskets there were three-cornered hats and small-swords, and lace and snowy periwigs. And there were cobblestones over which clattered many a blooded horse and rumbled many a gilded coach; and brick sidewalks with horse blocks and hitching-posts.

In time there were no more swords, three-cornered hats, or periwigs in The Street. How strange seemed the denizens with their walking-sticks, tall beavers, and cropped heads! New sounds came from the distance—first strange puffings and shrieks from the river a mile away, and then, many years later, strange puffings and shrieks and rumblings from other directions. The air was not quite so pure as before, but the spirit of the place had not changed. The blood and soul of the people were as the blood and soul of their ancestors who had fashioned The Street. Nor did the spirit change when they tore open the earth to lay down strange pipes, or when they set up tall posts bearing weird wires. There was so much ancient lore in that Street, that the past could not easily be forgotten.

Then came days of evil, when many who had known The Street of old knew it no more; and many knew it, who had not known it before. And those who came were never as those who went away; for their accents were coarse and strident, and their mien and faces unpleasing.

With the years worse fortune came to The Street. Its trees were all gone now, and its rose-gardens were displaced by the backs of cheap, ugly new buildings on parallel streets. Yet the houses remained, despite the ravages of the years and the storms and worms, for they had been made to serve many a generation. New kinds of faces appeared in The Street; swarthy, sinister faces with furtive eyes and odd features, whose owners spoke unfamiliar words and placed signs in known and unknown characters upon most of the musty houses.

Push-carts crowded the gutters. A sordid, undefinable stench settled over the place, and the ancient spirit slept.

Maktlösheten inför förändringen och vad som ser ut att vara ostoppbara krafter är genomgående teman i många av Lovecrafts texter, men här lyser de som allra tydligast med ”Gatan” som metafor för hela Amerika, med ett tidlöst ämne om ett samhälle i förändring som vi idag med lätthet kan relatera till. Lovecraft trodde mycket på att personer och platser hörde samman, och att en separation av dem kunde innebära irreversibel skada. H.P. som man politiskt skulle kunna klassificera som någon slags traditionalist och reaktionär patriot, var stark motståndare till den dåvarande tilltagande urbaniseringen runt de större städerna, och ville att hans hemtrakter i de allra äldsta delarna av det tidiga USA, runt New England skulle förbli som de alltid hade varit.

Om jag skulle sammanfatta de aspekter som jag främst uppskattar hos Lovecraft så skulle det huvudsakligen vara hans stilistiskt väldigt deskriptiva beskrivningar av atmosfäriska miljöer, känslor och människor samt hans självdisciplin att aldrig dra ut en berättelse längre än vad den behövde vara. Kunde historien komprimeras till en sida, skrev H.P. en sida och sedan var det nog med det, och av den anledningen finns det väldigt sällan någon överflödig utfyllnad i berättelserna.

H.P. Lovecraft är och förblir en av de mest intressanta skönlitterära författarna under 1900-talet och med internets frammarsch de senaste tio åren så har Lovecrafts böcker och skrifter fått en viss renässans med en ny yngre publik som kan uppskatta hans samlade verk direkt på webben, och förhoppningsvis kommer många fler upptäcka hans författarskap och uppskatta hans talang i framtiden.

Berättelsen The Street finns att läsa i sin helhet här, eller lyssna på här.


  • 16
    Delningar
  • Som ren kuriosa (som inte passade att ta med i texten) skulle jag kunna nämna Lovecrafts enda (vad jag känner till) referens till Sverige i sina texter, och det är i The Call of Cthulhu där han omnämner Göteborg (där en norsk sjöman i berättelsen stannat till på väg hem): ”He had not survived his return, said his wife, for the doings at sea in 1925 had broken him. /–/ During a walk through a narrow lane near the Gothenburg dock, a bundle of papers falling from an attic window had knocked him down. Two Lascar sailors at once helped him to his feet, but before the ambulance could reach him he was dead. Physicians found no adequate cause for the end, and laid it to heart trouble and a weakened constitution.”

    • Viktor Johansson

      En intressant skriven text av dig. När du ändå nämner Lovecrafts svenskreferens, och Edgar Allan Poe i din text, så kanske det ter sig lite kul att berättaren i novellen ”Flaskposten” av Poe hittar en god vän som är svensk 😉

  • JB

    En indikation om att människan inte skall vandra alltför långt bortanför, och utanför, sitt sammanhang, sin hembygd, sina rötter, för att då inte riskera att faktiskt förvilla sig utom allt vett och sans, var nog befogad alltsedan en fanatisk vetenskapsideologisering tog sin början med maskin- och teknikutvecklingen runt 1600- 1700-1800 och 1900-talen….

    En fanatisk tilltro till att ventenskapen, i alla dess former, och numera även inte minst med DNA-tekniken i högsta hugg, skall ge alla lösningar, alla svar, alla vägar framåt, till….ja, till vaddå…en yttersta främlingskap?…Där inga människor längre kan – tala samma språk – , kan förstå sig på varandra, där alla människor måste, med en nödvändighet, tala – rakt ut i luften – , och i olika tillstånd av största misstro till att där finns – fränder – , eller människor, som faktiskt kan begripa sig på vad vederbörande talare eventuellt vill försöka förmedla, eller där förmågor att kunna ens uppfatta tal såsom – samtal – , utan att tilltånd av total s.k. obegriplighet vill sprida sig….där ingen längre blir begriplig för – den andre – …

    Man kan förstå att det genom historiens gång alltid har funnits mycket starka tendenser, viljor och behov från ledande skikt, i de flesta samhällen, vare sig de varit styrda av hövdingar, konungar, tsarer, kejsare, presidenter eller faranoner, att eftersträva – konsensus – , alltså – samförstånd – , lydnad, följsamhet, trohet, vad gäller just – lära -, ideologi, eller ism, och starka behov av att motarbeta, döda, tillintetgöra, utplåna, mörda, var och en som vill uttrycka kritik, motstånd, avvikande meningar eller avvikande åsikter…

    Varje samhälle verkar alltså vilja se sådana beteenden som potentiella hot, mot dess egen överlevnadsförmåga, eller dess egen segerförmåga….(Enade vi stå, söndrade vi falla …?), att just kunna motstå splittring, söndring och växande oförmågor att så att säga – kunna tala samma (ideologiska eller religiösa), språk, för att då kunna bli – begripliga – för varandra (eller för att då kunna utröna, eller förstå, vilka som skall bli betraktade som – goda eller onda – , vad gäller överlevnadskampen, eller vilka som skall bli betraktade som – vänner eller fiender – , i samma kamp….)……

    Ett tillstånd av total främlingsskap medborgare emellan riskerar annars att kunna växa fram, vilket då kan kan riskera att kunna frammana fullkomlig paranoia, tillitslöshet, misstro, misstänksamhet, rädslor samt fruktan….

    Sådana samhällskonstellationer, med sådana förvirrade, missgtrogna, tröstlösa, förvildade, okultiverade, språklösa och trolösa medborgare, blir oftast inte särskilt långvariga samhällen, eftersom deras överlevnadsförmågor tenderar att urholksas genom oändliga, upprepade och oöverkomliga s.k. – missförstånd – , beroende på oförmågor att kunna – förstå – sig på varandra……

  • PlebisPlebojis

    Några tankar om rollspelet ”Kult” som nyligen nyutgetts, visserligen är det menat att spelas med kamrater men spelboken är så välskriven att man kan läsa den som litteratur på egen hand.

    • Jag har aldrig spelat Kult, däremot läst en del. Det var en intressant kombination av dystopi och gnosticism, underlig modernitetskritik och effektiv skräck om man så vill. Misstänker, men vet egentligen inte, att det format många av vår tids duktiga svenska skräckförfattare.

  • Anders Eriksson

    Jag har läst och lyssnat på några av Lovecrafts skräckberättelser och han är en av mina favoritförfattare. Stort tack för denna analys av hans författarskap! Och ”The Street” ska jag definitivt lyssna på.