I ett samhälle som i praktiken strypt den offentliga debatten, och kringgärdat den med mängder av tabun, får inte sällan serietecknaren rollen av samtidsbetraktare. Därav Rockytecknaren Kellermans opolitiska men ändå intressanta reflektioner kring vad det innebär att vara etnisk svensk/”svenne” 2008, eller varför inte Dilberts mer eller mindre systemkritiska betraktelser av hur det är att vara kontorsslav.
Detta gäller också Charlie Christensens Arne Anka, som nu utkommit med del 6: Manövrer i mörkret. Det är det andra albumet efter Christensens mångåriga Arne-uppehåll, och faktum är att man märker en förbättring sedan come back-albumet Återuppståndelsen. Dödköttet i form av intetsägande strippar har brutalt skurits bort, skratten är fler under genomläsningen, och samtidsbetraktelserna också bättre.
Arne goes radcon
Trevligt är att de lovande inslagen från Återuppståndelsen renodlats, och Arne är nu en fullfjädrad radikalkonservativ (eller bara väldigt bitter, skillnaden kan ibland vara hårfin). Han riktar sparkar mot både övervakningssamhället, radions genomgulliga sommarpratarprogram, Stureplansbrats, Linda Skugge och Alex Schulman. I samband med denne Schulman fälls det elitära och svårglömda citatet: Det borde vara med bloggare som det är med hästar: om en häst har ras, och bråkar, då får den bråka! Men om en häst bråkar och inte har ras, då skjuter man den!
Så det är alltså en anka som knappast kan ses som vänster längre (nej, man är inte vänster bara för att man föraktar George Bush). Det är även en anka som tar ut svängarna rejält i sitt förakt av Hollywoods hiphopkultur. Detta blir extra tydligt med ”DJ Whigger” mot slutet av albumet, men återkommer på flera ställen och är överlag mycket komiskt. En trivsam bekantskap är annars Arnes åldriga men rika farmor, Astrid Anka, som uppvisar än mer reaktionära och misantropiska tendenser, och bland annat förklarar varför antidemokrater lever längre.
Arnes etniska medvetande är däremot något bristfälligt, även om Christensen i någon strip jämför typiska svenskar med typiska invandrare, där invandrarna framstår som glada och målmedvetna medan svenskarna har en hopsjunken gångstil och ser allmänt deprimerade ut (insikten om detta kan vara ett första steg på väg mot ett etniskt medvetande). Det finns också en sida med ett folktomt Teheran och rubriken ”Pridefestivalen i Teheran”, och i en annan strip tas den återkommande svenska nationella masochismen upp (sammanfattad i orden ”no, but I’m not a typical Swede”).
Ett återkommande tema i Manövrer i mörkret är annars åldrandet, och Arnes tilltagande bitterhet över att inte längre vara ung. Detta får förövrigt en ände med förskräckelse.
Man saknar annars de textfattiga stripparna med deras beskrivningar av olika dagar och händelser i en ankas liv, även om den sida där Arne försöker sig på att leva ett vanligt Svenssonliv är mycket underhållande. Detsamma gäller den sida där han råkar passera en grupp människor som dricker öl på en servering. Man kan även sakna beskrivningen av den pretentiöse konstnären från de tidiga albumen, numera får man sällan några inblickar i hur ankan tjänar pengar överhuvudtaget.
En fråga som osökt infinner sig vid läsningen av det nya Arne-albumet är naturligtvis var vår tids identitära serietecknare håller hus. Där finns nämligen definitivt en nisch, som dessutom kan nå en betydande popularitet även utanför den snävt politiska miljön. Antalet heliga kor som kan slaktas av en politiskt inkorrekt humorist ökar i varje fall exponentiellt hela tiden, och så gör även de igenkännande skratt man skulle kunna framkalla genom fingertoppskänsliga och roliga beskrivningar av vårt absurda samhälle och dess många märkliga tabun.
Rocky och den svenska generationsromanen
Tillägg: Svenskarnas försiktigt nyvaknande intresse för sig själva som folk kommer också till uttryck genom en herre som Fredrik Lindström och dennes intresse för det svenska språket och den svenska mentaliteten.
Om skribenten: Joakim Andersen
