Om den identitära analysen av samtiden är den korrekta analysen, är det inte ägnat att förvåna någon om vår tids skarpaste icke-identitära hjärnor också gradvis kommer till samma slutsatser som de identitära. Så tycks vara fallet, och vi har på webblogg Oskorei ägnat en serie inlägg åt att visa på hur sådana herrar som Michel Houellebecq, Jean Baudrillard och Peter Sloterdijk rör sig mer eller mindre nära identitära och traditionalistiska begrepp och insikter. Dagens inlägg kommer att ta upp den fransk-judiske filosofen Alain Finkielkraut, vars analys av vår samtid också ligger närmare den Nya Högerns än man först kan tro.
Finkielkraut har flera gånger hamnat i hetluften för att ha utmanat flera av de tabun och ”allmänt accepterade sanningar” som det offentliga Frankrike bygger på (det offentliga Frankrikes och vänsterns livslögner, skulle man kunna säga). Han har sagt det många tänker, bland annat att det franska fotbollslandslaget ingalunda är ”Black, Blanc, Beur” (svart, vitt och brunt, alltså mångrasligt), utan snarare ”Black, Black, Black”. Likaså har han i samband med de ständiga upploppen i icke-franska förorter påpekat att det finns en rasistisk komponent även i upploppsmakarnas beteende, och att de kanske inte är helt igenom oskuldsfulla änglar som bara ”gör motstånd”. På samma sätt har Finkielkraut i samband med de vänstersinnade studentdemonstrationer som överfallits av icke-franska förortsungdomar sagt att det är anti-vit rasism. Han har också påpekat att ett ”mångkulturellt” samhälle mycket väl kan bli mångrasistiskt.
Mellan universalism och etnomasochism
Finkielkraut utgår naturligtvis mycket från den judiska erfarenheten. Han finner att efterkrigstidens Europa definieras av Förintelsen, att Förintelsen är den ”nyckel” med vilken man kan förstå mycket av samtidshändelser, ideologi, och så vidare i Europa. På ett plan menar han att detta är positivt, då Förintelsen var ett brott som inte får upprepas (här torde de flesta instämma med honom, folkmord är oacceptabelt oavsett om de sedan utförs med gas eller ”bara” med insatskommandon). Samtidigt tycks han dock inse att detta även haft negativa konsekvenser.
Finkielkraut menar här att de europeiska folken blivit det Albert Camus kallade en “penitent-judge", en som är sin egen domare och finner en pervers njutning i detta.
One who takes pride in his penitence and is always on guard against himself. “Never again me!" promises Europe, and she kills herself to fulfill that oath. Democratic America fights her adversaries; Europe crosses swords with her ghosts.
Det moderna Europa bygger inte längre på delad härkomst, kultur eller identitet, tvärtom bygger det på delad skuld:
What are the foundations of today’s Europe? Does it rest on culture? On a shared admiration for particular immortals like Dante, Shakespeare, Goethe, Pascal, Cervantes, Giotto, Rembrandt, Picasso, Kant, Kierkegaard, Mozart, Bartok, Chopin, Ravel, Fellini, and Bergman? Does it share in the continuity of a glorious past? Does it seek to honor its common ancestors? No, it has broken with its bloody past, intent on remembering only its radical evil. Traumatized by Hitler, Europe cannot be satisfied with a simple repudiation of anti-Semitism; it must unburden itself by switching from an admiring humanism to a reviling one. It is a humanism perfectly captured in the cry, “Never again!" Never again a politics of power. Never again empire. Never again warmongering. Never again nationalism. Never again Auschwitz.
Finkielkraut tycks här mena att man skapat ett monster, för dessa européer som är så fixerade av sin egen skuld blir farliga även för den judiska staten Israel, rentav för varje etniskt baserad stat (”den historiska fixeringen vid antisemitismen slår över i antisionism”, frestas man att hegelisera). Alain går så långt att han skriver att det är inte Front Nationals väljare som drivs av hat, det är tvärtom deras belackare.
The future of hatred is in their camp, and not in that of Vichy’s faithful. It is in the camp of the smiles, not of the gritted teeth. In the camp of humane, and not barbaric, men. In the camp of integrated society, rather than that of the ethnic nation. In the camp of respect, not of rejection. The future of hatred is in the expiatory camp of “Never again me!" and not in that shameless camp of “French first!" It is in the ranks of the devoted admirers of the Other, and not among the narrow-minded petit bourgeois who love only the Self.
Detta beror på att man skapat en Stor Berättelse, byggd på kampen mellan Mänskligheten och de fasansfulla Rasisterna som försöker förneka den Andres mänsklighet. En sådan Stor Berättelse är av naturliga skäl alltid förenklad, och den ”antirasistiska” Berättelsen är förenklad bortom gränsen till religiös idioti. Detta innebär att judarna, som igår sågs som den Andre, som av tyskarna förnekades sin mänsklighet, idag framstår som rasisterna. När de försöker bygga en etnisk stat, tolkas detta som ett utbrott av hat mot de palestinska icke-judarna. Finkielkraut använder här Carl Schmitts distinktion mellan Vän och Fiende, den politiska distinktionen, för att försöka förklara vad som egentligen sker i Mellanöstern. De universalistiska och humanistiska antisionisterna använder istället den moralistiska distinktionen mellan människor och rasister. Oavsett vad man i övrigt kan ha för åsikter om Palestinakonflikten så sätter Finkielkraut och Schmitt fingret på hur det senmoderna samhället tolkar realpolitiska konflikter.
We condensed the infinite array of human experiences into a single story line, a single and monumental opposition: It is all solidarity or segregation, openness or ethnocentrism. In short, we were so utterly concerned for the Other that the figure of the Other eventually replaced that of the enemy. Thus, the Palestinians are no longer the enemies of the Israelis, but their Other. The result is clear: Being at war with one’s enemy is a human possibility; waging war on one’s Other is a crime against humanity. For in the former case, the relationship is political, and may eventually result in a compromise, despite any extreme views which are held by the other side. In the latter case, however, the relationship is charged with racism, and everything racist must disappear.
”When the Other goes bad”
Denna antirasismens Stora Berättelse är inte bara en black om foten när man försöker förstå realpolitiska konflikter internationellt. Den lägger sig också likt en våt handduk tungt över vår förståelse av inrikespolitik. Inte minst innebär den att man delar in människor i offer och förövare, och den Andre är aldrig en förövare. Då immigranter och muslimer betraktas som vårt samhälles Andre, innebär det paradoxalt nog ett betydande privilegium för dem. De kan begå brutala övergrepp mot oss utan att media tar upp det, för att bara ta ett exempel.
Finkielkraut menar att detta försvårar en förståelse av vad som egentligen sker i Frankrike, och särskilt då den nya antisemitism som uppstått bland immigrantgrupperna. Han menar att dessa antisemiter (som ofta även är anti-vita) ingalunda drivs av de motiv som deras liberala och vänstersinnade försvarare skulle önska, och även att de knappast kommer utföra ”klasskriget” åt vänstern:
Yet it would be a mistake to feel at ease, since the words he hears all around him-and thus, the words that he himself has begun to articulate-are part of the language of Islam, not of progress. The class struggle means nothing to him; he is enchanted by jihad. His heroes are religious figures, and not the usual revolutionary icons: Saladin rather than Che Guevara. He lives in another universe. What infuriates him is not the yoke of capitalism and imperialism over the workers of the world, but the specific humiliation of Muslims in all countries. Conditioned to viewing Israel as a thorn in Islam’s side, he is no longer even anti-Zionist: He sees only Jews, and in his eyes and words, they are no more than that.
Finkielkraut inser att de europeiska självhatarna blivit farliga även för judarna på grund av sitt vurmande för ”den Andre”:
The Other is wholly innocent, and even if his intentions are revolting, even if he comports himself as a declared enemy, it is never anything other than a legitimate defense.
Such people are conscious only of the Other’s disgrace: These penitent-judges beat their breasts; these symbols of the Self try to make things right; these born and bred French nurse their genealogical arrogance by taking stock of all the closets in which the skeletons of national history are hidden. These natives of a single land strive, with all their hearts, for a glorious, universal redemption. These baptized children reject the church yet fight for the right to wear the Islamic veil in schools.
Greeted with silence precisely because it is not coming from the petit blancs of the old France, this principally Muslim-Arab violence has found, if not public approval, then at least a positive reception, or a sympathetic interpretation, from the anti-chauvinist Gaudins who today chant, “We are all immigrants!" even as they intoned yesterday, “We are all German Jews!" and who have culled from history precisely one, impeccably generous, lesson: No matter what happens, take the side of the Other.
Intressant är att Finkielkraut tycks inse problemen som är förknippade med det senmoderna samhällets rotlösa ”individualism”, då den skapar en undermänsklig, hedonistisk, moraliserande och historielös människotyp:
What this means is that oblivion now holds memory’s reins. We no longer know how to commemorate what we are commemorating. By “we," I mean the independent, volatile, democratic individual who owes nothing to the past, cares nothing for the future, and has no ties to the present besides the ones he himself establishes; the individual who has been released, by human rights, from the grips of origins, legacies, and that which is not freely chosen, who has been relieved of obligations to anything that might transcend him. He is free, like Edith Piaf or the Rolling Stones, to abandon himself to his own inclinations, passions, interests, follies, and infatuations; the individual who looks at history and sees only the obstacle-ridden, corpse-strewn road leading up to him.
Mer Finkielkraut:
In the Name of the Other: Reflections on the Coming Anti-Semitism
The Religion of Humanity and the Sin of the Jews
Om skribenten: Joakim Andersen
