Tidskriften Axess är en av media-Sveriges få ljuspunkter. Tidningen rör sig inom en borgerlig och klassiskt europeisk lärdomstradition, där det fria ordet står högt i kurs. Detta innebär att många av dess artiklar har udden riktad mot den självhatande och förnuftsfientliga ”vänster” som dominerar vårt samhälle, och som på många sätt har mer gemensamt med en religiös kult än med någon tidigare vänster. Samtidigt bör man vara medveten om tidningens begränsningar, vilket både beror på att den är borgerlig, och på att dagens mediaklimat omöjliggör många artikelval.
Nummer 9 2007 rör sig då på gränsen till det acceptabla, vilket också borgar för att det blir både spännande och tankeväckande. Temat för numret är nämligen Rasismer. Intressant är att man tar upp rasismer som något som även dyker upp i icke-europeiska samhällen, och som något som därför inte kan förklaras med vänsterns mycket förenklade och moralistiska modell (chefredaktören Lundberg kommer också nära en beskrivning av etnomasochismen som idékomplex i sin välskrivna ledare).
Kinesiska rasideologier
Numrets tema tas först upp i en intressant artikel om den kinesiska rasismen, som spåras tillbaka åtminstone till 1600-talet. Vi får veta att man i kinesisk folktro menade att det fanns två sorters människor, dels ädla människor skapade av gul lera (liangmin), och oädla människor skapade av simpelt rep (jianmin). Likaså skilde man redan under 1700-talet mellan hanfolket, manchuer, mongoler och tibetaner genom härstamningen. En verkligt rasistisk ideologi utvecklades däremot först i samband med motståndet mot europeisk kolonialism. Man menade då att ”gula och vita är härskare, röda och svarta är slavar”, och att de gula stod inför samma hot om underkuvande och rentav utdöende som de svarta och röda. Det verkligt intressanta i artikeln är när den tar upp moderna kinesiska forskare, som bland annat menar att mänsklighetens ursprung står att finna i Kina, och att den negroida och den kaukasoida rasen är närmare släkt med varandra än med den mongoloida rasen. Det finns också en medveten strävan efter att bevisa att de olika folk som lever i dagens Kina är nära släkt biologiskt, och en livaktig forskning inom områden som i Västeuropa är fullständigt tabu (bland annat mäter man skallar, jämför blodgrupper, och studerar gener med något andra fokus än i USA).
Att det finns ett tydligt motstånd mot den västliga etnonihilismens projekt i Asien märker man bland annat genom sådant som Nordkoreas betoning av det koreanska folkets rena blod, och de kravaller som förekommit på kinesiska universitet när afrikanska gäststudenter synts ihop med kinesiskor. Vad detta i praktiken kommer att betyda när USA gradvis förlorar sitt världsherravälde till asiatiska makter är däremot en annan fråga. Kommer vi att se en reaktion bort från etnonihilismen i riktning mot etnopluralism, eller kommer Kina med flera istället att överta den geokultur och den ideologiska ordning som USA lagt grunden för?
Omvänd apartheid
Därefter följer en intressant betraktelse av Leif Norrman om situationen i Sydafrika ”efter apartheid”. Det visar sig där att inte heller de svarta i allmänhet ser på blandäktenskap med positiva ögon, att det inte bara är vita som drabbas av den nya politiken som syftar till att favorisera svarta genom ”positiv särbehandling” (det drabbar även grupperna färgade och indier), att rasistisk retorik flitigt används av de nya styrande, och att Nambias förra president Sam Nujoma anser att homosexualitet är ”oafrikanskt”. Det är tyvärr en kort artikel, men den ger en intressant inblick i en verklighet som våra politiskt korrekta media ogärna låter oss ta del av.
Muslimsk antisemitism
Jackie Jakubowski har skrivit en intressant studie av den nya antisemitismen i den muslimska världen, och dess likheter med den äldre, tyska antisemitismen (bland annat får vi veta att Mein Kampf är en bästsäljare i de palestinska områdena). Detta visar naturligtvis på det hyckleri som råder i media, där européer krossas både juridiskt och medialt om de antyder tveksamhet inför massinvandringen, medan man i den muslimska världen kan sprida en bitvis väldigt vulgär och obehaglig antisemitism i decennier utan att det ens uppmärksammas. Gissningsvis ligger det en annan rasism bakom detta, en rasism som utgår från att man inte kan ha samma krav på civiliserat beteende från icke-européer som från sina egna.
Haiti – kast eller klass
Därefter följer en spännande liten artikel om Haiti, som tar upp relationen mellan klass och hudfärg på ön. Slutsatsen är att ”en rik svart är mulatt, en fattig mulatt är svart”, alltså att människors etniska hemvist ”tolkas om” beroende på deras sociala status. Detta tycks förövrigt vara ett återkommande mönster i den typ av samhällen som Haiti representerar. Intressant är också att öns lilla mulattbefolkning historiskt haft en kluven inställning, och gärna sett sig som representanter för (europeisk) upplysning. Liknande elitistiska mulattgrupper med mer eller mindre stark kulturell och politisk lojalitet till de ”vita” kan man även hitta i södra Afrika, där de afrikaanstalande rehobotherna är ett etnologiskt intressant exempel.
Numrets tema avslutas med en artikel om Brasilien, där situationen påminner om den på Haiti. Sedan tidigt har Brasilien haft utbredd blandning mellan olika raser, bland annat för att de portugisiska kolonisterna hade begränsad tillgång till portugisiska kvinnor. Detta har skapat en intressant situation, där gränserna mellan olika grupper ofta är diffusa, och där klassresor också kan innebära att man i omgivningens ögon byter raslig tillhörighet. Det är paradoxalt nog samtidigt ett rasmedvetet samhälle, och författaren nämner ett exempel där en far förklarar för sin dotter att han inte bryr sig om vem hon gifter sig med. Men om hon väljer en vanlig arbetare måste han i varje fall vara vit, och väljer hon en svart måste han i varje fall vara läkare.
Personligen kan jag misstänka att om det inte sker någon motreaktion så är det en närmast brasiliansk situation Sverige är på väg mot, dock med enklaver och grupper som påminner både om Kina, Haitis mulatter, den muslimska världens antisemitism, och Sydafrikas anti-vita rasism.
Vad man kan sakna i Axess är en studie av olika rasismer i Sverige, något som automatiskt skulle innebära att fenomen som omvänd rasism, etnomasochism och svenskfientlighet skulle tas upp. För det är givetvis intressant att veta att det finns statlig rasism i både Kina och Sydafrika, men lika relevant vore det att veta hur kineser i Sverige ser på exempelvis svarta, eller hur vita svenskar betraktas i delar av sitt land. Detta är dock än så länge tabu även för en tidskrift som Axess, och man får inse att det mentala tillfrisknandet av Sverige kommer att ta tid.
När man läst artiklarna slås man ändå av att fenomenet ”rasismer” tycks dyka upp i så många olika kulturer och epoker att det lär bli ganska svårt även för den mest beslutsamma politruk att avskaffa. Tvärtom framstår det som något allmänmänskligt, och det kanske är dess vulgära och extrema former man ska koncentrera sig på att bekämpa. En av dessa absurda extremismer är etnomasochismen.
Om skribenten: Joakim Andersen
