Asimov – Stiftelsetrilogin

Okategoriserade

Science fiction är en genre som ofta är av intresse för traditionalister och radikalkonservativa. Detta kan tyckas paradoxalt, men det finns flera skäl. Dels finns det flera dystopiska romaner, noveller och filmer, som genom att extrapolera nutida tendenser kan beskriva hur vårt samhälle är på väg att bli. Detta kan gälla social kontroll, som i 1984 eller Kallocain, det kan gälla virtuella verkligheters dövande Skådespel, som i Otherland eller Matrix, det kan också gälla farorna med storbolag och en vetenskap som präglas av hybris och profit, som i Alien eller Species. Genren ger alltså, i bästa fall, goda möjligheter att utforska både sociala och filosofiska frågor.

För en arkeofuturist, som inte nöjer sig med en återgång till 1930- eller ens 1970-talet, innehåller också genren flera inspirerande visioner av möjliga framtider (detta tema har i någon mån behandlats i inläggen Nationella rymdvisioner och Marinetti och futurismen, samt webblogg Oskoreis ”sidoprojekt” Arkeofuturist). Det kan gälla Heinleins ”fascistoida” samhälle i Starship Troopers, eller Stirlings Drakas, liksom det kan gälla Star Wars med dess fascinerande mix av hypermodern teknologi och ”traditionell” Jedifilosofi och arketyper.

Dagens inlägg kommer dock att koncentrera sig på en annan intressant tendens i genren, nämligen de likheter som kan uppstå mellan författare som skapar längre och sammanhängande tidslinjer för sina science fictionvärldar, och historiefilosofer som Spengler, Toynbee och Gibbons. Ibland blir dessa likheter en oavsedd slump, men ibland är de medvetna. Så var fallet med Isaac Asimov och hans Stiftelseböcker. Enligt Asimov själv inspirerades han av Edward Gibbons skildring av det romerska imperiets nedgång och fall, The decline and fall of the roman empire, när han skrev böckerna. Däremot förlade han det enorma kejsardöme som gick under i framtiden, och i rymden istället, omfattandes hela Vintergatan.

Vintergatsimperiet och Stiftelsen

Asimovs imperium omfattar en hel galax, och existerar under mer än 10,000 år. Dess huvudstad, Trantor, är en planet helt täckt av väldiga byggnader, som sträcker sig flera kilometer ner under marken (med undantag för ett litet grönområde runt det kejserliga palatset). Till skillnad från mycket annan science fiction så bebos imperiet i princip bara av människor, och det framstår också inledningsvis som en ganska positiv organisation.

Dess invånare tror av naturliga skäl att det kommer att existera för alltid, precis som många romare trodde om sitt imperium, och många västerlänningar tror om sin marknadscivilisation. Asimov beskriver dock hur en vetenskapsman vid namn Hari Seldon utvecklar en vetenskap kallad psykohistoria, och med denna förutspår att imperiet kommer att gå under, och att trettiotusen år av barbari och krig kommer att följa innan ett nytt centralstyre tar dess plats. Seldons plan är att kunna minska denna tid av barbari till ett enda årtusende, och för att uppnå detta skapar han en Stiftelse som ska upprätta en Encyklopedi över imperiets samlade kunskaper. Denna Stiftelse skickas till en liten planet i periferin, Terminus, och därefter vidtar den egentliga handlingen.

Trantor

Psykohistorian

Asimovs Stiftelsetrilogi är upplagd som en serie historieböcker, där vi gradvis får följa dels hur Imperiet går under, dels hur kolonisterna på Terminus skapar en växande maktfaktor i sin del av rymden, omgivna av hotfulla riken. Det kanske mest facinerande inslaget i böckerna är den vetenskap som kallas psykohistoria, och som beskrivs med följande ord i den galaktiska Encyklopedin:

… den gren av matematiken vilken undersöker och förutsäger de reaktioner som en grupp människor uppvisar inför fixerade sociala och ekonomiska stimuli…

Tanken är alltså att man matematiskt kan förutsäga hur större grupper av människor agerar, och på så vis förutsäga framtiden. Seldon använder dessa kunskaper för att lägga en Plan som kan minska tiden av barbari, och där etablerandet av Stiftelsen på just Terminus spelar en viktig roll. Denna vetenskap påminner som synes en hel del om vetenskaper och perspektiv som man annars hittar i den radikalkonservativa traditionen, dels Le Bons studier av massans psykologi, dels geopolitiken. Man kan också nämna traditionell historiesyn, där civilisationer närmast oundvikligt går från en era av visdom och andlighet till gradvis korrumperade stadier, och slutligen en renande världsbrand (det nordiska Ragnarök, det indiska Kali Yuga och grekernas åldrar hör hemma i denna historiesyn). Störst likheter finns det dock mellan psykohistorian och Oswald Spenglers historiefilosofi.

Asimov och Spengler

Psykohistorian och Spengler delar grundtanken, nämligen att kulturer närmast oundvikligen föds, mognar, och dör. Det finns dock flera skillnader, som antyder Asimovs rationalistiska och liberala grundsyn. Spengler beskriver Högkulturer närmast som levande organismer, med unika personligheter. Denna vitala grundsyn finns inte hos Asimov, som istället grundar det hela på matematik (förmodligen med ”individen” som grundläggande räkneenhet”). För Asimov är det också ekonomi och sociologi som står i centrum, medan kulturella faktorer spelar en underordnad roll. Både Spengler och Asimov har inslag av determinism, tron att historien är förutbestämd, men det är väldigt olika former av determinism. Spengler ser Högkulturen som en organism, närmast som en växt, som föds, växer, åldras och dör. Asimov har en mer mekanisk syn på det hela (även hos Asimov tonas dock determinismen ner mer och mer under historiens förlopp).

Asimovs skapelse har likheter med historikern Toynbee, bland annat genom att han uttryckligen använder dennes begrepp yttre proletariat, men också genom den betydelse som kriser har i hans historia. Med jämna mellanrum ställs kolonisterna på Terminus inför yttre och inre hot, såkallade Seldonkriser, och den grupp som hos Toynbee kallas kreativ minoritet lyckas lösa dessa. Genom dessa lösningar utvecklas också deras samhälle.

Man kan också jämföra Asimov med Marx, då denne också har en historiefilosofi (som även den är materialistisk och tämligen deterministisk i sin rena form). Även här finns det både likheter och skillnader. Ekonomisk makt spelar en viktig roll både hos Asimov och Marx, både när det gäller ett samhälles dominans över andra samhällen, och internt. Det uppstår klasskonflikter även på Terminus, med en cementerad överklass och rebelliska nya klasser. Till skillnad från hos Marx så rör det sig dock om konflikter inom ett samhälle, och de löses inte genom att en klass går under och/eller utrotas fysiskt. Istället så består samhället, även om nya grupper tar del av styret och konflikt leder till kompromiss. Man kan också se dessa klasskonflikter som Seldonkriser (detta görs uttryckligen minst en gång i böckerna), vars lösning bidrar till samhällets utveckling. Vid varje Seldonkris upptäcker också samhället att det som de lärt sig att ta för givet sedan tidigare inte längre fungerar i en ny situation.

I traditionell historiefilosofi kan man följa hur makten övergår från prästkasten till krigarkasten, för att sedan övergå till köpmännen/bourgeoisien, och ”proletariatet”. Innan processen börjar på nytt. Detta är inte fallet hos Asimov, där vi istället följer hur encyklopedisternas dominans över Terminus ersätts av vetenskap förklädd till religion, och där senare handelsmän kämpar med en cementerad politisk klass. Någon krigarkast kan alltså inte identifieras annat än i det sönderfallande Imperiet, där general Bel Riose är en av seriens få intressanta karaktärer. Även detta kan sannolikt härledas till Asimovs rationalistiska och liberala grundsyn, där krigare och deras ideal sällan ses med särskilt positiva ögon.

Myten och religionen spelar däremot en betydande roll även i Asimovs universum. Ättlingarna till Terminuskolonisterna kommer gradvis att tro på Seldons Plan, som innebär att det oundvikligen är deras öde att grunda ett nytt Imperium inom ett årtusende. Denna tro ger dem ett övertag över andra folk, då deras stridsmoral är god. Asimov beskriver också hur de startar en religion i samband med att de sprider sin teknik bland andra folk, så att det de lär ut till dessa framstår som en sorts magi. Detta medvetna bedrägeri är kanske den svagaste punkten i Asimovs historiebeskrivning, då historien visar att i de samhällen där makt byggt på religion så har ändå även de makthavande varit troende. Man kan här jämföra med den medeltida kyrkan, som likt Stiftelsen också förde vidare en del av en äldre tids kunskaper, och som kom att legitimera olika samhällsordningar. Antalet hycklare tycks här ha varit begränsat, och deras uppkomst tvärtom ett senare svaghetstecken. Men så var Asimov också ateist (man kan här jämföra Asimovs Stiftelseböcker med Frank Herberts Dune, där religion och myter spelar en större roll). Denna nedtoning av myten och av behovet av heroiska och vitala egenskaper hos en civilisation är sannolikt de största bristerna hos psykohistorian, och det som tydligast förknippar den med den moderna liberalismen.

Perspektiv på Stiftelsetrilogin

Att läsa Asimov ger ett uppfriskande perspektiv på historien, som plötsligt inte längre begränsar sig till vad som sker imorgon eller om fyra år, utan istället är en process som pågår i årtusenden. Man kan då också fråga sig hur man i vår tid, som också är en förfallsperiod, kan försvara det som är värt att försvara, inte bara två eller tre, men tusen år in i framtiden. Traditionalisten Julius Evola talade om att grunda en Orden, nordamerikanska nationalister har haft planer på att bilda ett eget ”hemland” i de glest befolkade staterna i norr, den franska Nya Högern talar om metapolitik, detta påminner om grundandet av Seldons Stiftelse. I verkligheten upptäcker man dock snabbt att detta inte är riktigt lika enkelt som i Asimovs bok, bland annat för att det människomaterial man är tvungen att arbeta med i Kali Yugan kanske inte är det mest idealiska. Det är dock något man måste reflektera över, medvetet arbete med framtiden kan i en osäker period som vår ge stora effekter.

Ett sådant historiskt perspektiv innebär också att man inser att om dagens trender fortsätter, så kommer Europa om bara några hundra år att vara en del av Mellanöstern och, i mindre grad, Afrika, både kulturellt, religiöst och genetiskt. Det är tveksamt om detta på något vis vore positivt, det är hur som helst tabu att diskutera i offentligheten (det är också ett tema som science fictionförfattare i gemen inte skriver om). På samma vis ser man i ett längre perspektiv riskerna med miljökrisen. Ett historiskt perspektiv ger dock också skäl till optimism, då historien innehåller många exempel på korrupta eliter som störtats på förvånansvärt kort tid, och på folk som visat förmågan att rädda sig ur nattsvarta situationer.

Asimovs Vintergatsimperium påminner oss också om att vår framtid egentligen ligger bland stjärnorna. Vår Högkultur borde ha börjat befolka Solsystemet vid det här laget. Istället lägger vi enorma summor på att försörja medlemmar av främmande kulturer, och i flera av våra länder tycks det bara vara en fråga om tid innan öppna konflikter bryter ut.

Vintergatsimperiets emblem

Asimov som science fictionförfattare utmärks i Stiftelsetrilogin av sin realism (detta frångås sedan i uppföljarna, där mer fantastiska inslag introduceras). Vi får bara korta glimtar av något spännande djurliv på de planeter som beskrivs, några icke-mänskliga raser förekommer inte heller. Beskrivningen av huvudpersonerna är också väldigt rudimentär, ofta får vi inte ens veta hur de ser ut. De kan kort sagt ses som statister i en historiebok. Det enda egentliga undantaget är figuren Mulan, men om denne kan man inte säga särskilt mycket utan att förstöra överraskningen för läsaren. Trots att han är en mutant är han i varje fall den enda verkliga människan i Asimovs trilogi.

Asimovs böcker är synnerligen spännande läsning för den som på sin fritid brukar läsa historieböcker av rent och skärt intresse. För den som inte gör detta så kan de däremot framstå som både torra och tråkiga. Men har man den rätta mentaliteten så erbjuder Stiftelsetrilogin en storslagen vy av ett imperiums nedgång och fall, och en fascinerande bild av historien. Den väcker också funderingar om historiens determinism och den möjliga betydelsen av individens fria vilja. En av vår tids klassiker är det i vilket fall som helst.

Duneböckerna skiljer sig från Stiftelseböckerna genom fler fantasyinslag, såsom sandormar

Motpol.nu innehåller flera artiklar om historiefilosofi, och den hugade kan därför använda sökfunktionen för att söka på namn som Le Bon, Nietzsche och Spengler, eller termer som geopolitik. Ett äldre inlägg som tar upp den Nya Högerns historiesyn kan också besökas:

Den Nya Högern och arkeofuturismen