Det finns ett växande intresse för de reellt existerande indo-européerna, deras historia och kultur, bland svenska identitärer och andra. Många spännande och värdefulla böcker har skrivits om dessa folk, och man kan nämna sådana forskare i indo-europeana som Georges Dumezil, Bruce Lincoln, Jaan Puhvel och Mircea Eliade (den hugade kan använda sökfunktionen på Motpol.nu för att läsa mer om dessa herrar och deras studier). En bra introduktionsbok till indo-europeanans underbara värld är professor Jean Haudrys bok The Indo-Europeans.
Professor Haudry ger en bra och heltäckande introduktion till ämnet, och refererar bland annat till giganter inom området som Dumezil, Benveniste och Polome (litteraturlistan i slutet av boken är också en matnyttig guide för den som söker nya böcker om våra förfäder). Han är också mycket kunnig vad gäller detaljer hos de olika indo-europeiska folken, och boken är njutbar läsning när han jämför sådant som asatrons svekfulle Loke och det lilla osseterfolkets motsvarighet Syrdon, eller likheterna i namnet på fredlösa och nidingsmän både hos hittiter och nordgermaner.
Att gå igenom hela Haudrys bok är ett övermäktigt företag, han tar bland annat upp ämnen som hur sådana fenomen som krig, juridik, de olika himlakropparna, sociala ideal, och magi, fungerade hos de tidiga indo-européerna. Intressant är också hans beskrivning av de olika teorier som finns om deras ursprung, där han ingalunda utesluter en hemvist i dagens Nordtyskland eller närmare Nordpolen. Professor Haudry tar också upp de tidiga indo-européernas fysiska antropologi, och visar att det fanns ett stort inslag/majoritet av blonda och blåögda, rasligt nordiska individer bland dem. För detta har han goda argument, och boken är därför ett bra motgift i en tid då vissa människor av okänd anledning alltid vill nedvärdera sitt eget arv och sig själva med argument av typen ”men det har aldrig funnits några indo-européer, och om dom har funnits så vet vi ändå inget om dom. Så både du och jag tillhör ett folk utan historia, haha”.
De tre funktionerna
Professor Haudry beskriver den centrala roll som de tre funktionerna hade hos indo-européerna. Dessa tre funktioner kom till uttryck genom de tre kasterna präster, krigare och vanligt folk, men Haudry visar att det hela var mycket djupare än så. Gudar, djur, färger, hjältar, et cetera, beskrevs också på ett sätt som visar att de hörde till någon av dessa tre funktioner, och man återfinner funktionerna även hos de indo-europeiska folk som hade avvikande kastsystem (kelternas och germanernas kastväsen skiljer sig från indiernas).
Intressant är att Haudry går in på hur företrädare för de olika funktionerna kan förfalla och svika sin uppgift. Prästen kan missbruka sin kunskap om religiösa riter för att använda magi för egen vinning, och kan också missbruka sin verbala skicklighet för överdriven satir. Krigaren kan synda mot alla de tre funktionerna i det som kallas ”three sins of the warrior”. Haudry nämner Herakles och Starkaddr som krigare som begick dessa tre synder. Herakles bröt mot den första funktionen genom att inte lyda en order från den guddomliga suveränen Zeus, mot den andra genom att svekfullt döda en motståndare, och mot den tredje genom ”äktenskapsbrott”. Vad gäller den tredje funktionen såg våra förfäder inte ner på hederligt arbete. Däremot skilde de mellan produktivt arbete och spekulation, och de insåg att spekulanter kunde skada samhällsgemenskapen allvarligt genom att skapa horder av skuldslavar och genom att skaffa sig politisk makt. Haudry citerar här ett ordspråk från 1300-talet: ”God made the clerks, the knights and the ploughmen, but the Demon made the bourgeois and the usurers.” Vad dessa indo-européer skulle ha tyckt om vårt samhälle, där ockraren och aktiespekulanten är kung, och där krigarens och prästens ideal öppet bespottas, behöver man kanske inte ens nämna.
I ett läsvärt avsnitt går Haudry också in på de tre funktionernas roll i krig. Att detta var den andra funktionens roll par excellence, där krigaren hade sin chans att vinna evig ryktbarhet, torde vara uppenbart. Värt att notera är att man indelade krigarna i två typer, dels den brutale men primitive och tidvis anti-sociale krigaren, dels den höviske krigaren som uppvisade självkontroll och disciplin (den senare var idealet).
Men även den första funktionens representanter kunde ha en roll att spela på slagfältet, där magiker och poeter skulle undergräva fiendens stridsvilja genom sin magi och genom välformulerade förolämpningar (psykologisk krigföring kort sagt, något som kunde drivas långt. De germanska Harii framstod exempelvis som en armé av odöda genom sina svarta sköldar och målade kroppar). Även den tredje funktionens företrädare hade en viktig roll i krig, som vapensmeder, helare och liknande.
De fyra kretsarna
Haudry ger också en läsvärd beskrivning av hur de tidiga indo-européernas samhälle var uppbyggt kring de fyra kretsarna familj, by, klan och stam. Han visar också hur även politiskt splittrade grupper kunde betrakta sig själva som en nation redan historiskt tidigt. Han tar också upp hur individerna också kunde indelas efter kast och efter åldersgrupp, och hur man delade in dem i fränder och ”utbölingar”. Haudry tar också upp hur det fanns grupper av krigare med mystiska övertoner, såkallade Mannaförbund, och hur lojaliteten till dessa ibland sågs som ett hot mot samhällets enhet.
Livssyn
Professor Haudry går också in på indo-européernas religion och livssyn, deras syn på kropp och själ, och liknande. De var inte ”individualister” i ordets moderna betydelse, utan såg sig själva som en del av en blodslinje och ett samhälle. Men det innebar inte att individen var passiv, tvärtom. Haudry ger här en inspirerande beskrivning av det nordiska idealet gaefumadr:
Grandeur of spirit and the consciousness of a great destiny are also part of the Nordic ideal of the gaefumadr, him to whom more has been given than to others and who has managed to retain his advantage. To arrive at this point, discipline is necessary. This latter, which leads to mastery of self, does not rest on an intimate acquintance with human nature, but on the control of human functions and acts. Here we are once more on firm ground. The areas of activity are three in number: thought, word and action. It is important to think, speak and act ”well”… one should avoid excess, exaggeration and everything which is unsuitable: undisciplined wandering of the mind, excessive words, brutal or inconsiderate actions.
Detta är ett ideal som gärna kan jämföras med traditionalismens betoning av självkontroll. Målet var att leva ett fullt liv, att genom att leva sin aristokratiska natur till fullo vinna odödlig ära åt sig själv och sin grupp.
Om skribenten: Joakim Andersen
