Den som regelbundet följer tidningen Metros krönikor har med stor sannolikhet antingen masochistiska drag eller en känsla för lyteskomik. Till och från råkar dock krönikörerna sätta fingret på viktigare trender i det senmoderna Sverige, och de kan då tjäna som varnande exempel. Så är fallet med Johan Staël von Holstein, och hans krönika Jag ska aldrig mer hacka på sossarna.
Som helhet är det en häpnadsväckande innehållslös krönika, där von Holstein strör new age-besläktade termer och tankar omkring sig. Det är positivt tänkande, det är ”VI KAN, ALLA KAN!”, och det är ”vi bryr oss om alla, lär oss! Upplys oss!”. Kort sagt klyschor som blir i ropet med jämna mellanrum, men som aldrig tycks förändra särskilt mycket. von Holstein lovar också att han ska ”avrätta Jante”, även om han inte berättar hur han ska bära sig åt (en ren gissning är att klyschor kommer att spela en framträdande roll, medan argument kommer att lysa med sin frånvaro).
”Zlatanism” kontra nordisk livssyn
Men att von Holsteins krönikor är innehållslösa och fyllda av klyschor är egentligen inget nytt. Mer intressant är då när han för fram Zlatan som en förebild och en symbol för ”det nya Sverige”. Detta är nämligen inget ovanligt, och det ligger normalt en hel världsbild bakom. Denna världsbild är i normalfallet relativt outtalad, men von Holstein antyder några av dess beståndsdelar med följande ord:
Jag älskar Zlatan. Han symboliserar det nya Sverige på alla sätt. Om hans generation kan lära sig att vara lika kaxig, [klyschor om att tro på sig själv]
Denna världsbild kan alltså sammanfattas med att etniska svenskar inte är tillräckligt ”kaxiga”, men att invandrare som Zlatan är detta. Detta innebär att det traditionellt svenska ses som tråkigt och bristande, medan invandrare ses som förebilder. De som hävdar att svenskar inte är tillräckligt ”kaxiga” brukar också anse att de inte är tillräckligt ”softa”. Denna värdering syns ofta i allt från film, till reklam, till dåligt skrivna krönikor i Metro.
Men frågan är om den traditionellt svenska livssynen enbart kan förklaras med att svenskar är tråkiga, slavar under ”Jantelagen”, eller på annat sätt genetiskt och/eller kulturellt underlägsna. Denna livssyn kommer också till uttryck i talesätt som ”tomma tunnor skramlar mest” och ”stor i orden, liten på jorden”, talesätt som antyder att det finns en värdighet och en strävan efter disciplin bakom. Traditionella svenskar skulle kort sagt sett med förakt på den som ägnade sig åt tomt skryt/var ”kaxig”, den som ägnade sig åt haschtomtens infantila fnittrande/var ”soft”, eller inte var man nog att möta sin fiende obeväpnad och ensam/hotade med sina ”bruschor”. Ur ett mer traditionellt perspektiv är det alltså den nordiska strävan efter självdisciplin och måttlighet som är överlägsen, och som också passar vårt folk bäst. Man kan försöka fly från sig själv genom att anamma sydligare beteenden, men de flesta inser innerst inne hur fruktlösa och tragiska sådana försök är.
Traditionalisten Julius Evola såg med djup respekt på denna strävan efter disciplin, heder, styrka som inte har något behov av exhibitionism, och ordning (både känslomässig och social), och med ogillande på dess motsats. Evola kopplar denna tystlåtna disciplin till de nordiskt ariska folken, men påpekar även att både Rom och Sparta grundades av deras nära släktingar, och genomsyrades av samma etos. Han skriver om detta i avsnittet Latin Character – Roman World Mediterranean Soul i Men Among the Ruins:
This original Roman spirit was based on a human type characterized by a group of typical dispositions. Among them we should include self-control, an enlightened boldness, a concise speech and determined and coherent conduct, and a cold dominating attitude, excempt from personalism and vanity.
Valet står kort sagt mellan ”det nya Sverige”, vars ideal tycks vara den ”kaxiga” och ”softa” massmänniskan, och det gamla Sverige, vars ideal är den hedervärda och disciplinerade personen. Dessa båda ideal kan symboliseras med ett par bilder, som det står var och en fritt att välja mellan när han/hon söker förebilder:
Om skribenten: Joakim Andersen
