En uppenbar egenskap hos senmoderniteten är att den skapar en klyfta mellan generationerna. Detta blir särskilt tydligt om man jämför dagens situation med hur det var för 100 eller 150 år sedan. Då levde generationerna inte sällan nära varandra, och delade varandras livsvillkor. Det som de unga upplevde var i princip begripligt för de äldre, för de hade varit i samma situationer. Åtskillnaden mellan betalt och obetalt arbete var heller inte lika tydlig, och de gamla och de mycket unga kunde därför bidra till familjens försörjning. Går vi längre tillbaka i tiden fanns det rites of passage, alltså riter som man gick igenom när man gick från en ålder till en annan (från barn till vuxen, från ogift till gift, och liknande), men man delade samma kultur och dessa riter genomgicks av de flesta.
Idag är det helt annorlunda, och det räcker att man passerat 30 för att de ungas liv och kultur ska framstå som synnerligen märkligt och för att frestelsen att bli en gnällig reaktionär ska bli märkbar. Samhällsvetaren Christopher Lasch påpekade också i sin Revolt of the Elites att denna splittring av det gamla samhället efter generationslinjer, innebär att de unga går miste om de förebilder de tidigare hade tillgång till i lokalsamhället. Istället får de sina förebilder från transnationell TV, vilket löser upp folkgemenskapen och inte sällan är en form av propaganda som framställer deras egna föräldrar och lärare som föraktansvärda idioter. Samtidigt innebär detta att gamla människor inte sällan upplever att livet är meningslöst, och att de inte har något att tillföra. Tidigare var de gamla bärare av förkroppsligad visdom och erfarenheter, idag anses de främst kosta pengar. De unga framstår i denna situation inte sällan som ett direkt hot, och det talas om fenomen som ”ungdomsgäng” (här finns det förvisso också en etnisk dimension, men den nämns inte lika ofta utan det är ungdomar i allmänhet som våra gamla av media lärs att frukta).
Detta är en uppenbart sjuk situation, men även något vi vant oss vid i Europa, och sällan reflekterar över. Japan gick däremot in i den moderna eran senare än vi och tycks fortfarande se detta som något märkligt och fascinerande (i någon mån är denna sida av moderniteten dessutom överspelad i Europa, där alltfler försöker vara ungdomar hela livet, med hjälp av konsumtionssamhället).
Konflikten mellan generationerna används som centralt tema i den dystopiska japanska filmen Battle Royale, som väckte en del uppseende när den kom 2000. Battle Royale utspelar sig en bit in i framtiden, i ett Japan som kollapsat. Arbetslösheten är skyhög, och många unga har slutat gå till skolan. De vuxna är rädda för de unga, och i denna situation har politikerna bedömt att ”desperata situationer kräver desperata lösningar”. De har därför stiftat en lag som kallas Battle Royale, där en slumpmässig skolklass varje år kidnappas och tvingas delta i ett makabert spel. Detta visas på TV, och under tre dagar tvingas de att kämpa mot varandra på en isolerad ö tills bara en överlever.
Battle Royale är en fascinerande film, som visar vårt eget samhälle i en mörk spegel. Greppet att använda niondeklassare för att presentera teman som det moderna samhällets ”allas krig mot alla”, eller ”sociala krig”, är lysande, det gör att det hela känns mycket mörkare och mer allvarligt. Det är samtidigt en svart karikatyr på fenomenet med dokusåpor, och den glättiga presentationsvideon i början på filmen är svart komedi när den är som skarpast. Det moderna samhället har en glättig yta, men under ytan kan det dölja sig en ganska obehaglig verklighet, tycks vara ett möjligt budskap.
Främst är Battle Royale dock intressant som en studie i relationen mellan barn- och ungdom och vuxenvärlden. Detta blir än mer effektivt eftersom man inte matas med några banala budskap som att ”de unga är goda, de vuxna är onda” eller liknande, utan det är snarare i moraliska gråskalor som filmens handling rör sig. Den vuxenvärld som presenteras är en vuxenvärld som svikit, och läraren som spelar en central roll i filmen, herr Kitano (skickligt spelad av Takeshi) ger bitterheten och desillusionen ett oförglömligt ansikte. Tidvis framstår han som en bister traditionalist, vars mål är att tvinga de bortskämda barnen att förtjäna att bli vuxna genom en blodig rite of passage eller dö, men ganska snart inser man att han drivs av för mycket bitterhet för att vara någon vidare traditionalist. Takeshi tillhör dock filmens kvaliteter, och levererar flera brutala citat på temat ”bli vuxen eller dö”.
Life is a game. So fight for survival and see if you’re worth it.
Även niondeklassarna reagerar på sin abnorma situation på vitt skilda sätt. En del spelar med i spelet, och försöker döda sina klasskamrater, medan andra försöker hjälpa varandra. Det är som en blandning av en dokusåpa och ett socialpsykologiskt experiment, och överlag framstår det som realistiskt trots den i sig ganska orealistiska bakgrunden.
Som film står sig Battle Royale fortfarande riktigt bra. Det är en väldigt vacker film, och den innehåller samhällskritik som presenteras på ett effektivt och ganska magstarkt sätt. De unga skådespelarna är överlag bra, och Takeshi är mycket bra. Den får därför fyra i betyg av fem möjliga.
Uppföljaren, Battle Royale II: Requiem, utspelar sig efter den första filmen. Där den första filmen innehåller knivskarp samhällskritik och suveräna scener, så innehåller uppföljaren för mycket poser och märklig dialog, och mycket av tanken bakom ettan har gått förlorad. Det är ändå en vacker film, men inte alls lika bra som den första filmen.
En annan film på samma tema, som dock snarare handlar om fäder, frånvarande fäder, fäder som sviker och fäders misslyckande som går i arv, är Hong Kongkinesiska Dog Bite Dog/Gau ngao gau, som också är en mycket bra liten film.
Om skribenten: Joakim Andersen
