Pro patria mori! Skids- En kort introduktion

Historia, Kultur, Metapolitik, Musik, Rekommenderat

  • 4
    Delningar

Slutet på 70-talet ,och en bit in på 80-talet, är på många sätt en stor epok inom musiken, en explosion av band som tröttnat på 40-talisternas bluesvurm uppstod då på båda sidor Atlanten. Det var Sex Pistols, The Clash, Ramones m.fl inom punken och Blondie, Paul Collins Beat, Pez Band och andra som representerade powerpopen (lite snällare punk) som senare gick igenom en metamorfos och blev till new wave, The Romantics te.x, och som ännu lite senare influerade den så kallade britpopen. Det är också,anser jag, den vita musikens sista storhetstid inom den breda populärmusiken, här räknar jag också in den väldigt kommersiellt gångbara -tidiga- hårdrocken. Efter 80-talet, och i viss mån under, splittrades rocken och punken upp i en massa sub-sub-sub-genrer och den stora marknaden övertogs av hiphopen (som nu har degenererats till något som kallas Trap, vilket rent tekniskt låter som om man har spelat in när en, inte allt för intelligent, tioåring högläser ur sin glosbok till en talanglös ”beat”) och också den elektroniska dansmusiken, som väl får anses vara globalismens och nivelleringens allra nedrigaste bidrag till musikens förfall.

Här vill jag dock belysa ett specifikt band som endast hade en kort period på topplistorna i England men snart föll i glömska, efter lämnade dom sig i alla fall bra punk med fascinerande texter, som i många fall refererar till ,idag, giftmärkta ämnen, vilket kan antas har förbryllat en och annan musikskribent genom
åren.

”Dulce et decorum est
My childlike dream is marching west
Dulce et decorum est
For my soul I`ve failed the test
Dulce et decorum est
Come our Johnny join the rest ”

Skids bildades 1977 i den skotska staden Dunfermline (Stadens fotbollslag Dunfermline Athletic spelar alltid låten Into The Valley av Skids då dom går in på plan.) av Stuart Adamson -som nu dessvärre är avliden- och släppte sin första EP, Charles, redan efter sex månader. Vad som är intressant dock är inte bandets framgångar utan deras texter och estetik. 1979 släpptes Skids andra album, Days in Europa, vars omslag är tydligt inspirerat av tysk PR kring OS i Berlin 1936, komplett med frakturskrift och en äktgermansk idrottare som lagerkröns av en lika äktgermansk kvinna. Tyvärr byttes detta vackra omslag snart ut mot ett nytt, mindre eggande, och albumets struktur ändrades något. Detta ska dock inte ha berott på att gruppen fick ett drev med anklagelser om nazivurm emot sig utan istället anges musikaliska skäl, och detta vara ju i en tid då man ännu kunde flörta med det förbjudnas lockelser utan att ”bokstavligen vara Hitler”, så det låter väl troligt (en mindre kontrovers blev det ändå, annars hade det inte varit någon idé). Hursomhelst så är skivan ett konceptalbum och handlar om en dag i Tyskland i slutet av kriget. Tredje låten på A-sidan, Dulce et Decorum est, är inspirerad av Wilfred Owens dikt, med samma namn, om senapsgasens fasor under första världskriget, Owen har i sin tur hämtat titeln från en rad av Horatius vilken kan översättas till ”Det är skönt och ärorikt att för fosterlandet dö” på svenska. Låten är inte helt och hållet ett homage till krigets fröjder a’la Jünger men innehåller ändå en del nationalistiska övertoner och är arrangerad på ett vis så man nästan inte vill annat än att storma mot en ärorik död (det kallar jag musik det!)

I låten the Olympian möts vi av textraderna:
”Hey, hey, look at this man
Hey, hey, he`s Olympian
Now we`ve met the hostility
Now we`ve met the gratitude
Carried the banners and the flank
They lay together while we sank”

Det är texter som får en att tänka på Death in June och andra grupper inom neofolkmusiken, och mycket riktigt så har tyska Von Thronstal låtit sig inspireras av Skids i sin låt Adoration to Europe på albumet Bellum,

”Let us hail to mighty, the ritual begins
Let us hail to Apollo, the cleanser of sins
Let us hail to Europa, she always wins”

Dessa strofer är nämligen direkt lånade från Skids låt A day in Europa. Det finns många fler exempel på den här typen av mytologiskt färgade och pro-europeiska texter, som till exempel Thanatos som anspelar på den antika dödsguden och Working for the yankee dollar om alltför unga män som försvarar Berlin i för stora kläder och stupade amerikanska soldaters vapen i hand. Bandets medlemmar är inte uttalat nationalistiska eller fascistiska (vilket dom utan omsvep skulle utmålats som, hade skivan släppts idag) utan har väl snarare sugit åt sig av en stämning som låg i luften på den tiden och som manifesterades inom punk och new wave men också inom den mer elektroniska musiken, kanske framförallt där.

Genant nog så ”hyllades” Skids av U2 och Greenday som framförde (och spelade in) en cover på deras, kanske, mest framgångsrika låt Into the Valley. Men inget ont som inte har något gott med sig, gruppen är återigen ute på turné och firade 2017 sitt 40-årsjubileum. Dom har också släppt en ny skiva (Burning Cities), vilken jag ännu inte har lyssnat på men den ser ut att innehålla en del spännande låtar, som This is our world, Refugee, The kings of the new World order och A world on fire.

För den som gillar brittisk punk med talang och ambition så rekommenderar jag varmt ett botaniserande i Skids katalog.

Nicholas Lindén.


  • 4
    Delningar