”Det man sår får man skörda”, är ett av de gamla ordspråk som våra förfäder sammanfattade sina erfarenheter och sin livsvisdom i. Det är ett ordspråk som känns mycket aktuellt idag, då, enligt uppgifter i media, en sverigedemokratisk politikers 19-åriga partner angripits i sitt hem, bundits med tejp, och hotats med kniv. Samtidigt har en annan sverigedemokrat, denna gång en kvinnlig kyrkopolitiker, fått hot klottrade på sitt hem. I dagarna hotades också en domare på Migrationsverket för att han följt det gällande regelverket. Går man en bit bakåt i tiden valde en rullstolsbunden sverigedemokrat att avsluta sitt politiska engagemang sedan man satt en yxa i dörren till hans hem. Parallellt med detta har andra nationalistiska partier och rörelser regelbundet utsatts för väpnade överfall av maskerade meningsmotståndare när de fredligt delat ut flygblad.
Det är alltså uppenbart att det som drabbat Kinnunen bara är toppen på ett isberg, och att någon eller några måste ha sått en riktig draksådd eftersom det politiska livet i vårt land alltså fått så obehagliga inslag.
Vi vet nog alla vilka grupperingar det är som ligger bakom detta politiska våld, men för den som undrar kan man notera att det inte sällan är ”antifascistiska” AFA. Man skulle kunna skriva en del om vilka mekanismer som ligger bakom detta, hur kontraproduktivt det faktiskt är för svensk ”antifascism”, hur man förlorar förmågan att tänka klart när man drivs av hat, att ”inget våld inom klassen” är ett gammalt tänkvärt vänstermotto, att den moderna vänstern ofta drivs av en dunkel blandning av nihilism och utopism som kan sammanfattas i orden ”ändamålen helgar medlen”, att AFA lättare skulle vinna våra sympatier om de slog mot systemet snarare än mot 19-åriga tjejer och funktionshindrade medlemmar av arbetarklassen, och liknande, men den uppmärksamme läsaren av webblogg Oskorei är redan bekant med dessa infallsvinklar.
En mer intressant fråga blir därför: Vilka är det som sått denna drakskörd?
Svaret är givet, det är nämligen den politiska och den massmediala eliten. Dessa är de grupper som i många år hetsat mot ”främlingsfientliga grupper”, som benämnt även det småborgerliga Sverigedemokraterna som ”nazister” i sina artiklar, och som genomgående odlat ett hat mot alla former av nationalism hos de uppväxande generationerna. Det är också de som medvetet har tigit ner även de mest fega och spektakulära angrepp mot nationalister, och på så vis gjort att om debatten om vänsterns våld mot oliktänkande kommer nu, så kommer den mer än 10 år för sent. De teg ner angreppen mot Ian Wachtmeister redan på 90-talet, de teg ner yxangreppet mot den funktionshindrade sverigedemokraten till en liten notis, de har rentav kallat det ”nazistbråk” när den radikala vänstern angripit fredliga meningsmotståndare. Som ett exempel på den okunskap och slappa journalistik som detta delvis bottnar i kan man i dagens DN läsa om en 22-åring som åtalats då han misstänks ha ”stått bakom två demonstrationer för den olagliga nazistiska organisationen nationalsocialistisk front (NSF), utan att ha ansökt om tillstånd”. En seriös journalist skulle ha ägnat sig åt tillräcklig källkritik för att upptäcka att organisationen ifråga är många saker, men inte olaglig.
I skuggan av detta massmediala skydd har hat och extremism kunnat växa sig starkt, och om den desperation och frustration som delar av den radikala vänstern nu känner när de inser att SD är här för att stanna, och på sikt växa, leder till rena terrorhandlingar, så finns det bara en sak att säga till de politiker och media som låtit detta ske:
Det man sår får man skörda.
Våra tankar och vår sympati går avslutningsvis till Martin Kinnunen och hans partner, som drabbats av den svenska offentlighetens urartning. Vårt iskalla förakt går till de media som nu (kanske) kommer att skriva lika långa artiklar om hotet från den radikala vänstern som de tidigare skrivit om hotet från nazismen. Samma medier som länge samarbetat med organisationer som Expo, där gamla AFA-aktivister är milt sagt både välkomna och vanliga.
Om skribenten: Joakim Andersen
