Enligt Oswald Spengler kan kulturer jämföras med levande organismer; de föds, mognar, utvecklar sin potential, åldras och dör. Inget av dessa skeden är egentligen ”bättre” än något annat, även om den som värdesätter vitalitet och heroism förmodligen trivs bäst i en kulturs ungdom, eller i en kultur som gått in i den caesariska fasen, då den skapar ett imperium. Det finns dock även konstnärssjälar som finner sig väl tillrätta i en döende kulturs skymningsfas, i en era av dekadens och förfall. Det är talande att sådana konstnärer blivit vanliga i den senmoderna eran. En av de mer intressanta av dessa är konstnären, poeten och författaren Clark Ashton Smith. Förutom att vara en företrädare för en sida av vår kultur är han också en framträdande författare som visar på vår kulturs rikedom. Dagens inlägg kommer därför att ägnas Clark Ashton Smith, eller ”Klarkash-Ton” som han kallade sig när han brevväxlade med Lovecraft.
Smith ingick i kretsen kring skräckförfattaren H.P. Lovecraft, en krets av författare som brevväxlade flitigt med varandra (en annan av dessa var Conans skapare, R.E. Howard). Denna brevväxling var tidvis så intensiv att man nästan kan tala om ett kollektivt författarskap, där teman och figurer från en författare lånades av de andra. Smith låg till exempel bakom den vederstyggliga demonen Tsathoggua som sedan dök upp i Lovecrafts berättelser, och Lovecraft lät sina huvudpersoner läsa fasansfulla och mörka böcker i svartkonst som först dykt upp i Howards noveller, och vice versa. Man kan kanske inte jämföra dem med ett konstnärsavantgarde i stil med futuristerna eller situationisterna, då det inte fanns en lika uttryckligt politisk målsättning, men det är ändå fascinerande, och det finns starkt antimodernistiska undertoner hos både Howard och Lovecraft.
Hos Smith är dessa undertoner mindre tydliga, eller så är helt enkelt hans värdering av historiska skeenden en annan. Man finner inte den starka tendens till raslära som gjort Lovecraft så svårsmält för den politiska korrektheten hos Smith, inte heller finner man de närmast nietzscheanska övermänniskofigurer som befolkar Howards världar. Antimodernismen hos Smith blir därför först begriplig när man erinrar sig kultursociologen Marcuses teorier i Den estetiska dimensionen. Marcuse menar där att sann konst alltid har en revolutionär potential, då den påminner oss om hur världen och livet skulle kunna vara, och på så vis innebär en mer eller mindre underförstådd anklagelseakt mot den rådande, förstenade och förljugna, verkligheten. Marcuse var sannolikt inte medveten om det själv, men han hamnar här ganska nära den traditionalistiska synen på sann konst (till skillnad från i en del andra av hans verk, vi är nog många som med en generad känsla av olust minns hans tankar om ”polymorf perversitet” som något radikalt).
Ur det perspektivet blir Smiths beskrivningar av övernaturligt vackra och exotiska scenerier och miljöer en antimodernism i sig, effektiv trots att den inte är uttalat politisk alls. Marcuse menade att konsten kan liera både döden och djävulen (bildligt talat), och detta är inte minst sant vad gäller Smiths fixering vid döende civilisationers dekadens och ondskans skönhet (samtidigt är detta hans begränsning ur ett traditionellt perspektiv. Han påminner oss om hur ful och tråkig senmoderniteten är, men han erbjuder inga positiva alternativ utan dessa får vi hitta själva). I sitt intresse för det ondas poesi påminner Smith en del om sådana figurer som Baudelaire, Giger och Lautréamont.
Zothique och den döende Jorden
Det har sagts om den faustiska människan, om vår tids europé, att han/hon äger ett inslag av kosmisk nihilism i sin världsbild, en känsla av att allt egentligen är meningslöst och att bara den mening vi själva ger världen och våra liv är verklig. ”Fä dör, fränder dör” är ett utslag för den livssynen, och den kan alltså lika gärna leda till heroism och aktivism som till passivitet och depression. Denna nihilistiska grundinställning är tydlig både hos Lovecraft (vars kosmos är ointresserat av, eller fientligt mot, mänskligheten) och Howard (vars huvudpersoner däremot går heroismens och aktivismens väg). Den är också mycket framträdande hos Smith, vars huvudpersoner gång på gång drivs av en känsla av ennui och meningslöshet till att söka mening genom dekadens, nekromanti och liknande. The Monster of the Prophecy inleds rentav med att huvudpersonen, en ouppskattad och fattig författare, planerar att avsluta sitt liv.
’Athlé,’ said Maal Dweb, ’I suffer from the frightful curse of omnipotence. In all Xiccarph, and in the five outer planets of the triple suns, there is no one, there is nothing, to dispute my domination. Therefore my ennui has become intolerable.’
Denna känsla av ennui, av att man gjort och sett allt, tycks bli särskilt påträngande i en åldrande civilisation. Smith driver den till sina extrema konsekvenser i en genre han själv var med och skapade, och som ofta kallas Dying Earth-genren (där bland annat Jack Vance senare skrivit flera bidrag). Smith beskriver där Jorden i en mycket avlägsen framtid, där Solen snart kommer att dö, och där människorna åter upptäckt magi, demoner och liknande. De lever på den sista kontinenten, Zothique, och Smith har där rika möjligheter att utforska en döende civilisation in i det extrema. Istället för att skriva om en åldrande civilisation, som vår egen, så skriver han alltså om en döende värld, vilket är ett effektivt litterärt grepp för att kunna skildra den känsla av ennui som dör tränger sig på.
Utöver Zothique skrev Smith fantasy i ett flertal miljöer. Där finns den främmande världen Xiccarph, där finns Mars (återigen en döende värld, vars invånare lever i en uråldrig kultur när människorna anländer), den medeltida fantasymiljön Averoigne (som tillhör Smiths bästa noveller vad gäller handlingen, som annars ofta är hans svaga sida), Hyperborea, med mera.
Det mesta Smith skrev tycks finnas online på Eldritch Dark, annars har Fantasy Masterworks också gett ut en samling med några av hans bästa verk.
Äldre inlägg om H.P. Lovecraft och Howard:
H.P. Lovecraft och hans anti-modernism
H.P. Lovecraft – Supernatural Horror in Literature
Conan och den Hyboriska tidsåldern
Andra framstående författare som förhoppningsvis kommer att tas upp i framtida inlägg är William Hope Hodgson, Dennis Wheatley och Jack Vance.
Om skribenten: Joakim Andersen
