I gårdagens Metro slår krönikören Erika Augustinsson ett slag för månggiftet med krönikan Samlivet blir effektivare med polygami. Artikeln är i sig inget uppseendeväckande, och det är svårt att helt avgöra om Augustinsson är allvarlig eller ironisk. Men då vi idag allt oftare ser förespråkare för det som kallas polyamori, alltså förhållanden med flera personer inblandade, så kan Augustinssons text tjäna som utgångspunkt för en kortare analys av mono- och polygami. Vi kommer här att utgå från professor MacDonalds gruppevolutionära perspektiv.

Augustinsson faller nämligen i sin krönika offer för den infantila mentalitet som man kan sammanfatta med orden ”jag vill att…”, och som innebär att man föreställer sig att man kan införa en viss sedvänja eller liknande, och bara få åtnjuta dess positiva konsekvenser. Anledningen till detta är kort sagt att man vill det, och att man har en lite för stor tilltro till den egna viljans förmåga att uträtta underverk här i världen (polyamoriförespråkare är givetvis inte ensamma om detta synsätt, och det finns också ”vita nationalister” som tror att man kan få polygamins fördelar utan allt annat som följer med på köpet). Augustinsson räknar därför upp de positiva följderna av polyamori (i ärlighetens namn är hennes främsta ”argument” i och för sig att den som är motståndare till det är ”mossig”, men det förbigår vi här med diplomatisk diskretion), utan att ens nämna de negativa följder som har en märkligt enveten förmåga att dyka upp i samhällen som praktiserar just månggifte.

Men om vi rör oss bortom Augustinssons fantasier, och försöker att studera vilka effekter monogami och polygami fått för de samhällen som tillämpar dem i verkligheten (en verklighet som även Augustinsson råkar leva i, oavsett om hon sedan inser detta eller ej), så kan vi med fördel ta hjälp av professor MacDonald och det gruppevolutionära perspektiv han beskriver i boken Kritikkulturen.

Monogami och gruppevolutionära strategier
MacDonald visar i Kritikkulturen hur olika grupper av människor historiskt utvecklat olika sätt att hantera den miljö de lever i. Detta borde inte vara någon nyhet för exempelvis en historiematerialist, men ändå tenderar påpekandet av det att leda till emotionella utbrott och anklagelser om ”rasism”. Hur som helst, de nordeuropeiska folken har påverkats starkt av de karga förhållanden som de levde i under den senaste istiden. Under denna tid var den främsta utmaningen att hantera den fysiska miljön. Om man jämför med de folk som istället formades i Mellanöstern, så var detta redan tidigt ett tättbefolkat område där den främsta utmaningen var att överleva i konflikterna med andra grupper. De grupper som inte utvecklade kollektivistiska evolutionära strategier gick alltså under. I den karga norden gynnades däremot förmågan till samarbete, och konflikter med andra kollektiv var inte lika vanliga.

Lite oväntat innebar detta att nordfolken också utvecklade en mer individualistisk kultur, eftersom lojaliteten med kollektivet inte var lika livsavgörande. I förlängningen ledde detta också till att man bröt med klansamhället så snart man fick möjlighet, och att monogamin och det romantiska idealet utvecklades just bland dessa folk.

MacDonald förklarar detta på ett sätt som Augustinsson bara kan drömma om, och visar hur äktenskapet i kollektivistiska samhällen istället används som ett medel för att knyta ihop allianser och är mer nyttoinriktad. MacDonald påpekar också att i polygama samhällen kommer rika män att ha tillgång till många kvinnor, medan fattiga män kommer att leva och dö ensamma. Detta kanske inte stör Augustinsson nämnvärt, men en annan konsekvens av det hela är att kvinnan gradvis förvandlas till en handelsvara i sådana samhällen och därigenom tappar sin sociala ställning. Det kunde därför vara klädsamt för allsköns feminister att skänka en tanke av tacksamhet till våra förfäder, och till den monogami som också lett till den globalt sett kanske allra mest jämställda civilisationen. Monogamin kan sedan vara hur ”mossig” som helst, men den innebär i varje fall inte att kvinnor är handelsvaror som säljs av sina föräldrar för att vinna pengar eller allierade.

Att investera i de små
MacDonald går också in på hur viktiga de nya generationerna är för att en grupp ska överleva och frodas. Hur många barn föder gruppen, förlorar den sina kvinnor till andra grupper, uppfostras barnen, investerar man i barnen så att de blir högkvalitativa vuxna, är några frågor som är av intresse i det sammanhanget. Han påpekar här också att det intellektuella och socio-politiska frontalangreppet på kärnfamiljen i praktiken fungerar som ett angrepp på nordfolken (de polyamorösa ideologerna rör sig också ofta inom queerteorin, som även ställer homosexualitet och transsexualitet mot kärnfamiljsnormen). Augustinsson tjänar här alltså som en nyttig idiot för krafter som inte önskar hennes eget folk en lyckosam framtid, då hon bidrar till dessa angrepp. Nu kan man givetvis invända att polygami är en fungerande evolutionär strategi för många folk, men man missar då att om man legaliserade det i Sverige för etniska svenskar skulle det snarare leda till många kortvariga, och mer eller mindre sjuka, förhållanden, som skulle lämna efter sig mängder av barn med dåligt stöd av sina föräldrar. Alltså barn som det investerats dåligt i både vad gäller moral och utbildning.

Moralism?
Det bör avslutningsvis påpekas att det inte är av moralistiska skäl vi ställer oss tveksamma till företeelsen polyamori, utan det baseras på en analys av vad som fungerar bäst i längden för oss nordbor, både på individnivå och för samhället i stort. Exempelvis kan nämnas att Neil Strauss i sin bok Spelet tar upp en del polyamorister och deras flärdfulla leverne, vilket först kan ses som ett argument för det. Problemet är bara att det fungerar dåligt för de polyamorister som beskrivs, de får antingen problem med svartsjuka eller känslan av tilltagande meningslöshet. Vilket är fullständigt förutsägbart om man utgår från en evolutionär förståelse av människan i gemen och nordbon i synnerhet. Detta innebär att om just du, kära läsare, prompt måste prova på polyamori, så är det upp till dig att göra dina egna misstag och lära av dem. Men du sparar både tid och energi om du låter bli, och du skadar ditt folk om du gör det till en politisk fråga.

Mer om MacDonald här:

Group Evolutionary Strategies

Kevin MacDonald och den nordeuropeiska individualismen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.