Trygghetskollapsen och ilskan

Sverige har under en längre tid varit världens tryggaste land, nästan oavsett vilket mått som används. Detta har vävts in i den svenska självbilden som få andra saker. Hur reagerar svensken nu när detta förändras och vad innebär detta för framtiden?

Aktuellt, Politik, Samhälle

Sveriges nuvarande historiska situation är i princip unik. Vi har i 200 års tid levt utan krig och vi har inte svultit sedan 1860-talet. Under 1900-talet byggde sedan Socialdemokraterna, med en väldigt stor andel av folket i ryggen, upp världens största välfärdsstat. En välfärdsstat som i sanning hade sina brister, men som ändå fungerade bättre än de flesta andra.

Vi har levt i ett av världens mest homogena länder sedan tusentals år tillbaka och har kunnat dra nytta av den tillit som följde med denna homogenitet och med de unika egenskaper vi som folk utvecklat i samklang med den hårda miljö vi levt i. Flit, uppfinningsrikedom, uthållighet, låg tidspreferens och förmågan att ”bita ihop” har varit utmärkande för svensken och gjort utvecklingen under 1900-talet möjlig.

Det här förstår inte de flesta svenskar, även om en del borgerliga skribenter börjar få lite insikt om det. Eftersom vi så länge varit homogena och kunnat uttrycka vår speciella kultur förhållandevis ostört så har svensken blivit blind för sina egna egenheter. Att fråga en svensk om svensk kultur är, som någon sade, som att fråga en fisk vad den tycker om vatten. Fisken befinner sig mitt i vattnet hela sitt liv och har aldrig reflekterat över att det finns något annat. Allt du får till svar är en tom blick.

Vi har dessutom under åtminstone 40-50 års tid konstant motarbetat traditionella maskulina värden och då inte minst maskulin våldspotential. Vi är ju, som bekant, ett feministiskt högsäte. Det har på vissa sätt fungerat rent praktiskt här eftersom manligt våld inte har behövts på samma sätt som i många andra länder. Inga krig, få våldsbrott och en lydig befolkning som inte gör uppror. Krocken med kulturer där manligt våld uppskattas är total.

Tiderna förändras

Nu börjar Sverige förändras. Ett skyddat och extremt tryggt folk verkar också bli ett naivt folk. Många svenskar har, under vänsterns influenser, utvecklat ett desperat behov av att rädda världen. Gärna genom att exportera det svenska systemet utomlands, vilket naturligvtis inte går eftersom det svenska systemet utvecklades och fungerade som det gjorde på grund av svenskarna och den historiska situation Sverige befann sig i under 1900-talet. Det verkar som om svenskarna bytte ut sin missionerande lutheranism till missionerande socialdemokrati.

De stora välfärdssystemen börjar nu knaka i fogarna. Stödet för handikappade har försämrats, det är svårare att bli långtidssjukriven, pensionerna har konstant försämrats sedan åtminstone 40 år tillbaka, vården är extremt dyr och lider av brister i både kvalitet och personaltäthet, exemplen är många.

Statens grundläggande funktioner; inre och yttre försvar, har försämrats eller nästan utplånats. Försvaret började under 90-talet att läggas ned. Den allmänna värnplikten slutade vara verkligt allmän för att sedan tas bort helt. Vi kan vid ett anfall nu knappt försvara vår huvudstad längre än några veckor. Polisen lider av extrem resursbrist och är kraftigt misskött. Det finns poliser som rapporterar att de tvingas lägga våldtäktsutredningar på hög för att hinna med att utreda morden. Den svenska polisen har utvecklats och arbetat i en miljö som präglats av svenskt beteende och svenska brottslingar. Polisen klarar för närvarande inte av den nya typ av brottslighet som främst vuxit fram i storstädernas förorter.

Till båda dessa saker har 2000-talets massinvandring bidragit, det går idag inte att förneka. Det går inte att i en välfärdsstat av svensk typ ha en stor del av befolkningen som inte känner varken lojalitet eller samhörighet med majoriteten. Den unika viljan till reciprocitet som svenskar haft är på väg att försvinna. För stor andel människor tar ut ur systemen utan att sätta in och det är inte hållbart.

Nedgången av dessa två saker kallar jag för trygghetskollapsen. Svenskens trygghet, frånvaron av kriminalitet och frånvaron av ekonomisk nöd, är hotad. Svenskens reaktion på det börjar vi se nu.

Svenskarnas ilska

Vanliga svenskar förstår naturligtvis vad som sker. Detta oavsett om tidningar och tv rapporterar om det på ett ärligt sätt. De märker att ungdomarna idag inte vågar röra sig på samma sätt ute som deras föräldrar gjorde i samma ålder. De märker att det är fler skjutningar idag än tidigare och att det är betydligt fler överfallsvåldtäkter, en typ av sexualbrott som tidigare var mycket ovanligt. De märker också att åldringsvården är mer pressad idag än den varit, att det är svårare att få träffa en läkare och att fler pensionärer har det knapert. Detta trots att skattetrycket i Sverige är exceptionellt högt. Svensken betalar in, men får mindre och mindre tillbaka.

Detta skapar en oerhörd ilska bland väldigt många, en ilska som många av de som styr landet inte verkar känna till eller förstå. Svenskarna har investerat hela sina liv i det svenska systemet, med förståelsen att de skulle bli omhändertagna om det behövdes. Frustrationen nu när det löfte de upplevt sig fått inte visade sig betyda någonting är enorm och konsekvenserna av denna har vi bara sett början till.