I ett tidigare inlägg utlovades en text om Paul Piccones analys av den franska Nya Högern. Piccone var en av vår tids kanske mest intressanta vänstermän, och visade att man från en utgångspunkt i Kritisk teori (Frankfurtskolan med dess blandning av marxism och freudianism, och kritik av Upplysningen) kan nå fram till en radikal och värdefull kritik av det moderna samhället, inte minst vad gäller dess likriktande mekanismer och dess universalism. Detta kan framstå som något förvånande, då Frankfurtskolan annars oftast förknippas med de andra skolor som ingått i angreppet på de västerländska samhällena och deras folk (marxism, feminism, boasiansk antropologi, psykoterapi), och en företrädare som Theodor Adorno var en viktig ideologisk inspiration bakom framväxten av den terapeutiska staten genom sin politiserade studie The Authoritarian Personality.
Men tydligen fanns det också andra, sundare, frön även i den Kritiska teorin, vilket Piccones utveckling tydligt visar (även om denna utveckling inte varit den vanliga. De flesta som idag för vidare Frankfurtskolans arv är politiskt korrekta och systemets försvarare). Detta framgår också tydligt i hans artikel om den Nya Högern.
Det förflutnas fängelse
Piccone börjar med att sätta ord på en viktig insikt, nämligen att vi ofta har svårt att förstå det som är nytt. Vi försöker därför tolka det som en fortsättning på det gamla. Detta blir till exempel tydligt när ”antifascister” tolkar en Skånepartist som en ”ny Hitler”, trots att skillnaderna är många och uppenbara. Detta innebär en känslomässig vinst i form av en känsla av trygghet, men man förlorar intellektuellt genom att man inte förstår det som verkligen är nytt (i ”antifascismens” fall innebär det att man kastar sten på gårdagens demoner medan den terapeutiska staten i lugn och ro bygger upp ett nytt förtryckarsamhälle). Piccone skriver:
These apologetic hermeneutical exercises are easy to understand: in both cases the objective is, first and foremost, to relegitimate internalized ideological assumptions by reducing the new to a mere extension of the old. The price one pays, however, is to miss what is really new.
Han påpekar sedan att de gamla analysmodellerna i en ny situation (som vår) blir alltmer oanvändbara om vi vill förstå vad det är som händer. Han nämner att det kan finnas viktiga insikter i sådana intellektuella och ideologiska traditioner som med våld och förtryck tvingades bort från debatten, såsom anarkisternas kritik av den moderna staten och byråkratin (som undertrycktes av Komintern) och de högerradikala traditionerna (som efter 1945 sorterades in under etiketten ”nazism” och undertrycktes även de).
Det är i det perspektivet han menar att man ska se den Nya Högern. Samtidigt påpekar han att den franska vänstern till stor del valde det bekvämare alternativet, nämligen att tolka den som just en fortsättning på det gamla (”fascism”) och försöka krossa den med hjälp av McCarthyistiska metoder och genom att kalla dess företrädare för ”nazister” (ett ord som Piccone påpekar idag saknar egentlig mening i den offentliga diskursen). Piccone vänder sig med kraft mot dessa tendenser:
Has the French Left, or at least a substantial part of it, gone Crazy? At a time when the bankruptcy of practically all the main political models urgently requires an intensified search for new alternatives and fresh approaches, it seems as if 1500 Left fundamentalists, oblivious to the shameful Stalinist legacy, seek to cut off theoretical debates and exclude from public discussion anyone deviating from predominant dogma by branding political opponents as ”fascists,” ”neo-fascists” and ”neo-Nazis” — terms with no fixed meanings beyond some residual demonizing power.
……………….
…the French Left vigilantes are dead wrong in assuming that their pious, neo-Stalinist ”appeals” can substitute for rational dialogue and permanently repress ”dangerous” ideas. This kind of efforts are usually the desperate last resort by exhausted ruling groups to legitimate increasingly untenable but still hegemonic political ideologies. For better or worse, the French New Right’s ”subversive” ideas are having considerable repercussions throughout Europe, at a time when the Left seems theoretically and politically finished, while the Right is experiencing an unexpected renaissance. These developments may signal a major paradigm shirt threatening the displacement of traditional Left/Right divisions and a reconfiguration of post-Cold War politics. For these reasons, the New Right needs to be confronted head on rather than excluded by pretentious appeals ex cathedra. An intellectually honest Left cannot do otherwise.
Är den Nya Högern ny och höger?
Termen ”Nya Högern” var från början ett namn som kretsen kring Alain deBenoist fick av media, och inget de valt själva. Piccones analys antyder att media här var fel ute. Han påpekar att många av Nya Högerns kärnfrågor inte nödvändigtvis är ”höger”, utan ofta varit kärnfrågor också för vänstergrupper. Han syftar här på frågor som deltagardemokrati, självbestämmande och lokal autonomi, och motstånd mot kapitalism, byråkrati, den moderna nationalstaten och rasism (vilket ju är en universalistisk ideologi för den Nya Högern, som istället för fram rätten till skillnad som alternativ både till liberal och ”rasistisk” universalism). Detta gäller inte minst kritiken och motståndet mot det moderna konsumtionssamhället, det förhatliga Skådespelet:
Whereas the mainstream ex-Marxist Left no longer criticizes the ”culture industry” as the manufacturer of alienated popular consciousness and, surprisingly enough, has developed the most articulate apologies for the cultural Kitsch it has euphemistically rebaptized as ”popular culture,” the French New Right has not only taken up the critique but, unlike the Frankfurt School’s failure to prefigure viable alternatives and its subsequent escape into high culture and high modernism, has proposed concrete political strategies to combat it.
Piccone pekar också på att den Nya Högerns analys är användbar när det gäller att förstå sidor av den nya verklighet vi lever i. Bland annat eftersom den urskiljer nya former av förtryck som är gemensamma för både ”liberala” och ”kommunistiska” stater:
Thus, far from being irreconcilable opposites, the bureaucratic centralism of the former Soviet Union and liberal technocracy in the West turn out to be variations of the same basic Enlightenment model — a model which, by defining all conflicts in economic terms, has successfully occluded a more pervasive logic of domination beyond labor/capital conflicts and predicated on the political power and obtaining between the rulers and the ruled, the experts and the masses, the administrators and the administered. During the last couple of centuries, blaming capitalism for every imaginable problem has been a convenient way to conceal the equally questionable role of the New Class of politicians, intellectuals and bureaucrats in institutionalizing and administering new structures of domination.
Piccone påpekar att vår tids sociala konflikter ofta utspelas mellan de som har ett ”kulturellt kapital” och de som inte har det. Detta handlar om den Nya Klassen av byråkrater, journalister, managers och andra, som tvingar på den övriga befolkningen sina ideologier i form av radikalfeminism, mångkulturalism med mera. Normalt legitimerar de sin maktposition med hjälp av diverse ”svaga grupper” som de måste skydda och hjälpa.
Den Nya Klassen verkar ofta på nationalstatens nivå, och den Nya Högerns motstånd mot deras position och politik tar därför ofta formen av krav på decentralisering och federalism. Om invandringspolitiken till exempel bestämdes på lokal nivå, så inser både den Nya högern och dess motståndare i den Nya Klassen att invandringen skulle komma att minska markant (Piccone menar dock inte att det är en rent taktisk ståndpunkt, utan den Nya Högern tycks verkligen ta sin federala vision på allvar).
Much to the chagrin of the Old Right and of the huge centralized bureaucracies from Paris to Tokyo, the French New Right strongly advocates reconfiguring basic political units along federalist or confederalist lines (thus appropriating another venerable anarchist tradition). This realignment is meant to contain the universalizing power of the New Class and to vindicate those local traditional cultures being systematically homogenized by the culture industry.
Piccone anser att den Nya Högerns anti-amerikanism och anti-kristna analys är förenklade. Däremot ser han inte dess idéer som särskilt ”höger”, med möjligt undantag för dess motstånd mot jämlikhetsideologin och universalismen. Han är också något skeptisk till att de bytt ståndpunkt och fokus så ofta att det kan vara svårt för en utomstående att veta var de egentligen står.
Radikal demokrati och federalism
Piccones analys blir extra värdefull när han kommer in på den Nya Högerns kritik av den liberala mångkulturalismen. Dels bygger denna mångkulturalism på en illusion, då ingen stat och ingen ordning kan vara ”mångkulturell”. Ytterst bygger den alltid på en världsbild, som utgår från en särskild kultur. Det är till exempel därför den liberala ”mångkulturen” förbjuder könsstympning, slaveri och månggifte (och den dag som den legaliserar månggifte så är det snarare för att vår kultur ändrats, genom diverse radikalers offensiv mot kärnfamiljen). ”Mångkultur” i en sådan ordning kommer alltså att handla om små kosmetiska och lingvistiska skillnader. Vissa kanske talar somali, har konstiga kläder och äter lite udda mat, men vad gäller viktigare frågor är det en liberal ordning som gäller. Detta leder naturligtvis till konflikter om vem som ska bestämma denna ordning, kort sagt vilken kultur som ska dominera.
A variation on the contradiction Carl Schmitt identified between liberalism and democracy, multiculturalism (the functional equivalent of democracy) can thrive within the interventionist liberal state only if it is reduced to the celebration of irrelevant folkloristic, culinary and otherwise merely superficial characteristics. When it comes to serious questions such as, e.g., religion, it becomes dear that the contradiction is unresolvable without fundamental constitutional revisions. As can be seen with the controversy surrounding abortion, there is absolutely no way at the federal level to reconcile the conflicting moralities of the parties involved without alienating a significant segment of the population, encouraging civil disobedience (even terrorism), and eventually delegitimating the state as such. A plurality of cultures can coexist without either destroying or absorbing one another only if embodied in organic communities, not merely isolated individuals. In the latter case, the outcome is not only the gradual erasure of cultural particularity but the very decomposition of individuality, which explains the inextricable connection in the US between cultural homogenization through the culture industry, the rise of the therapeutic industry, and the progressive disintegration of communities.
I en individualistisk, liberal och mångkulturell stat är detta alltså en oöverkomlig konflikt, som bara kan lösas genom att staten i praktiken slutar att vara en stat. Piccone ser för sin del istället en lösning i en federalism av den sort som den Nya Högern förespråkar. Intressant är att han här också tar upp den amerikanska nya högern (av den kristna sorten):
What the liberal media describes as far Right groups, such as ”The Christian Coalition,” also opt for radical democracy and local self-determination, and have broadened their scope to include orthodox Jews as well as other equally ”conservative” religious groups within their fold. Surprisingly enough, they have become the most vocal anti-central government group in the US, demanding local autonomy as a way to preserve their particular cultural values. More radical than the remnants of the New Left, the American New Right calls for a thorough decentralization of the educational system, to the point of making it completely independent of the state (also a traditional anarchist position), local self-determination, a radical reduction of state interference in social policy, and fiscal autonomy. If education has to do, among other things, with the transmission of values, and radical democracy means local self-determination, what can be objectionable to teaching creationism, having school prayers and whatever other locally-mandated practices, unless one introjects a liberalism which necessarily contradicts democracy by positing absolute values beyond direct democratic self-determination?
Piccone ser här alltså en framtida politisk inriktning som försvarar lokalsamhällets traditioner mot en likriktande stat och Ny klass. I denna kommer det att ingå kristna abortmotståndare och Ny Höger, men också individer med sina rötter i olika vänstertraditioner.
En kort kritik av Piccone
Piccone var alltså betydligt vettigare än de flesta andra vänstermän, både som tänkare och som människa. Samtidigt bör man inte blunda för skillnaderna mellan vår världsåskådning och den Nya vänster som han tillhörde. Den radikaldemokratiska federalism han för fram som vision kan framstå som både human och vacker, men samtidigt skulle den i Sverige idag innebära att man accepterar att vi ger upp stora delar av vårt land till andra folk (folk som i många fall växer i antal betydligt snabbare än vi). Den är alltså inte etniskt hållbar i ett längre tidsperspektiv, särskilt inte i en värld där brutala etniska konflikter uppstår med jämna mellanrum. Däremot kan den ge vissa råd kring hur man skulle kunna hantera grupper som av rent praktiska skäl inte går att repatriera, hur man bör ordna samhället i stort, och liknande.
Man kan också fråga sig om ett samhälle som är en ren federation av den sort som Piccone beskriver kan fungera, om den är mångkulturell i verklig mening. Eller för den delen om en så utpräglad federalism överhuvudtaget kan fungera. Den Nya Högerns federalism utgår ju här från den gamla europeiska statsformen Imperiet, som kombinerar kulturell autonom för lokala samhällen och grupper med en uppsättning ideal och en suverän auktoritet som binder samman dem. Sådana imperier har normalt utgjorts av tämligen närbesläktade folk och kulturer, eller krävt ett betydande mått av repression, vilket får en ”federation” av allt från afro-amerikaner till talibaner att framstå som något tämligen oprövat. Här finns ju i många fall inte ens de mest minimala delade värderingar.
Man kan av detta dra slutsatsen att den Nya Högern i denna fråga är mer realistisk än den Nya Vänstern, även om man respekterar Piccones mod, heder och intellektuella självständighet.
Piccones längre artikel om den Nya Högern finns här:
Confronting the French New Right: old prejudices or a new political paradigm
Inlägget om Paul Piccone återfinns här:
Paul Piccone – en introduktion
Om skribenten: Joakim Andersen
