Häromdagen presenterades den Nya Högerns syn på Europas moderna historia. Idag fortsätter artikelserien om den Nya Högern, med utgångspunkt i Michael O’Mearas bok New Culture, New Right, med en beskrivning av den Nya Högerns egen historia.
Amerikansk och liberal ockupation
O’Meara börjar med situationen för den franska högern efter Andra Världskriget (han syftar då på den verkliga Högern, alltså den konservativa, traditionalistiska och/eller identitära, inte den liberala ”högern”). Denna situation var katastrofal. Landet hade ”befriats” av USA, som godkände och/eller uppmuntrade att den franska vänstern genomförde en blodig utrotningskampanj mot franska konservativa och nationalister. Upp mot hundratusen ”nazikollaboratörer” mördades, över en miljon internerades, tiotusentals dömdes till straffarbete, en kvarts miljon förlorade sina medborgerliga rättigheter, och många andra drevs i exil. Bland dessa fanns franska nazister och konservativa som valt att tjänstgöra i Vichyfrankrike, och där fanns också konservativa som tagit del i motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen. Det var en stor del av Frankrikes konservativa och identitära elit som utplånades, i vissa fall fysiskt, i andra fall ”bara” socialt och akademiskt.
Ockupationsmakten ersatte den traditionella franska överklassen med en ny, liberal och amerikaniserad. Man förändrade utbildningsväsendet, bytte ut byråkraterna, tog kontroll över media, et cetera, och stöpte om dessa institutioner i amerikansk form. Därför kom de ockuperade delarna av Europa att likna USA mer än tidigare. De antiliberala rörelserna hade tidigare kunnat rekrytera sina anhängare bland traditionella grupper som småbönder, hantverkare, militära kaster, klassiska intellektuella, präster, och så vidare, men dessa grupper utraderades nu snabbt och ersattes med stadsbor och rotlösa människor. O’Meara går här igenom de samhällsvetare som studerat den nya amerikaniserade överklassen. Av Thomas Molnar kallas den ”monoklassen”, av Milovan Djilas den Nya Klassen. Även Burnham, Lasch och Gottfried har studerat denna antitraditionella nya klass av administratörer. O’Meara definierar den på följande vis: a term… used to denote the functionaries, politicians, and professionals who ”manage” the bureaucratic/technocratic apparatus not only of the state, but of all the large corporations and institutions.
Intressant i sammanhanget är hur amerikaniserad den svenska ”nya klassen” är, trots att vi alltså inte varit militärt ockuperade av USA, och att många i denna amerikaniserade nya klass i vårt land ser sig som antiamerikaner och vänster. Men detta är inte något som kan utforskas djupare här och nu. Detta gäller också likheterna med det USA gjorde i det ockuperade Europa och det man idag gör i det ”befriade” Irak.
Stora delar av den antiliberala högern kom i detta läge att missa vilket hot USA:s politik var mot Europa, och istället att betona den antikommunistiska kampen och kampen för det vita, kristna Västerlandet. Dessa antiliberaler kom att uppleva en serie förödmjukande och skakande nederlag, bland dem sveket mot pied noirs, de franska bosättarna i Algeriet.
O’Meara och den Nya Högern påpekar också att det är just som en följd av amerikanisering av samhället och den akademiska världen som vi måste förstå 1968 års händelser i Frankrike och övriga Europa. 68-orna själva trodde att de var revolutionärer som hotade maktstrukturer och kapitalism, men enligt den Nya Högern så utmanade de egentligen inte maktstrukturen eller liberalismens världsbild. Istället bekräftade de denna världsbild, och hjälpte systemet att rensa bort rester av traditionella institutioner och värderingar. 1968 handlade om omedelbar tillfredsställelse, att utmana traditionella europeiska institutioner, ”fördomar” och ”förtryck”, och att göra ”uppror” framför TV-kameran i ett kollektivt psykodrama. Likheterna i världsbild (både liberalerna och 68-orna var mot ”rasism”, ”sexism” och traditioner i största allmänhet) förklarar också varför de forna 68-orna senare hade så lätt att anpassa sig till den senmoderna kapitalismen och till den amerikanska ordningen. Krav på fri sex, droger och avskaffande av diskriminering och alla former av distinktioner mellan människor utmanade egentligen inte kapitalismen, snarare tvärtom.
GRECE grundas 1968
De antiliberala grupperna och individerna hade alltså lidit en serie nederlag, och samhället hade förändrats på ett för dem mycket negativt sätt. Detta fick en del av dem att ifrågasätta de tidigare strategierna. Bland dem fanns veteraner som Dominique Venner och Jean Mabire, och en ung Alain de Benoist. Deras bedömning var att tidigare antiliberala rörelser haft naturlig tillgång till sociala grupper som hade en antiliberal kultur. Den kulturen var nu borta, och för att kunna föra en antiliberal politik behövde man en antiliberal kultur. GRECE, Groupement de Recherche et d’Etude pour la Civilisation Européenne, var ett initiativ som var avsett att föra striden mot liberalismen in på den kulturella och intellektuella arenan. Man började därför publicera tidskrifter, hålla studiecirklar, och liknande.
GRECE förde en ganska anonym tillvaro inledningsvis, men de ”upptäcktes” 1978 av franska media. I början var det en ganska neutral mediebevakning, media tyckte helt enkelt att det var väldigt oväntat och konstigt att det fanns högermän som var framstående intellektuella. Men efter att vänstern upptäckt dem blev bevakningen betydligt mer negativ, och innehöll även rena våldsdåd (i likhet med andra intellektuella som ”tänker fel” så har Benoist överfallits av maskerade vänsteraktivister). Det var media som myntade namnet Nya Högern, i samband med detta.
Fokus och studieområden genom åren
GRECE har genom åren haft flera olika studieområden. Inledningsvis intresserade man sig mycket för ”livsvetenskaperna”, alltså biologi, etologi, genetik och sociobiologi. 1700-talets vetenskap hade ”gynnat” liberalismen, men vår tids vetenskap utmanar den istället och detta insåg man i GRECE. Studerar man sociobiologi så inser man att människor delar många beteenden med djuren, såsom könsroller, gruppsolidaritet, revir, och så vidare, vilket i sig underminerar den egalitära världsbilden. På samma sätt kan det vara svårt att försvara egalitarianismen i ljuset av den nyare IQ-forskningen.
Men gradvis kom GRECE att hitta flera nya studieområden. Man studerade Europas historia, våra gemensamma indo-europeiska rötter, den greko-romerska storhetstiden, den medeltida kristenheten. Detta var en viktig del av försvaret, och rentav återskapandet, av den kultur där europeisk identitet står i första rummet. För att inse vem man är, behöver man känna sin historia och vara stolt över den. GRECE var en viktig orsak till att Georges Dumezil, som studerat indo-européerna, återupptäcktes.
”Grecisterna” kom även genom journalisten och germanisten Giorgio Locchio att upptäcka Nietzsche. Man upptäckte även Heidegger och Arnold Gehlen, och tidigare antiliberaler som Donoso Cortes, deMaistre, Maurras, Barres, med flera.
O’Meara tar också upp den Nya Högerns förhållande till postmodernismen, ett förhållande som varit ambivalent/kluvet. Å ena sidan inser man att postmodernismen är ett skarpt vapen mot egalitarianismen och moderniteten, å andra sidan menar man att de reellt existerande postmodernisterna inte tar postmodernismen till dess naturliga slutsatser. De reellt existerande postmodernisterna blir därför i praktiken försvarare av marknaden och angreppen på organiska identiteter. Den kritik mot postmodernisterna som O’Meara tar upp är väldigt vass, och kommer därför att tas upp i ett eget inlägg framöver.
O’Meara tar också upp hur Nya Högern inspirerats av den ideologiska och intellektuella rörelse från mellankrigstiden som kallas Konservativ Revolution. Där finns namn som Ernst Jünger och Carl Schmitt, vars insikter om hur det moderna samhället fungerar har tagits upp av Nya Högern.
Nya Högern har dock alltid varit en lösare sammanslutning, och ingen enhetlig sekt. Det finns därför flera olika inriktningar, som lägger tyngdpunkten på olika inslag i idéströmningen. O’Meara urskiljer fem sådana tendenser. Där finns den antimoderna traditionalismen (med namn som Guenon och Evola). Där finns en tendens som är kommunitär eller völkisch, som betonar den europeiska biokulturen. Där finns också en ny-hednisk och kristendomsfientlig tendens. En fjärde tendens är postmodern, och en femte tendens är inriktad på livsvetenskaperna. Detta innebär att man inte bör se Nya Högern som ett färdigt paket av åsikter som man ska svälja rakt av, utan snarare som ett ”smörgåsbord” där man själv väljer det man tycker sig ha nytta av och kan låta bli annat. Som nationalsocialist kanske man har mest intresse för livsvetenskaperna och de indo-europeiska studierna, medan man som nyfiken anarkist istället kanske riktar in sig på postmodernismen och nyhedendomen. Det finns i båda fallen mycket matnyttigt att hitta i den Nya Högern.
Men trots att man alltså under åren ändrat fokus och intresseområden flera gånger, så har det dock alltid funnits ett mål som aldrig ändrats. Detta är försvaret av européernas identiteter, och den antiliberala världsbilden som ser liberalismen, och dess systerideologi socialismen, som det främsta hotet mot våra identiteter och vår biokultur.
Den intresserade kan dels söka på namn som Benoist och Faye på sökfunktionen på Motpol.nu eller på Metapedia, dels läsa dessa äldre inlägg om den Nya Högern, med flera goda länkar:
Den Nya Högern – En introduktion
Den Nya Högern och Europas moderna historia
Vad gäller den Nya Klassen av traditionsfientliga och liberala administratörer har den tagits upp en hel del på webblogg Oskorei. Man kan söka på Lasch, Nya Klassen eller Gottfried på sökfunktionen på Motpol.nu om man vill läsa mer om detta. En text om professor Gottfried finns också här: Efter liberalismen – den terapeutiska staten
Den hugade kan också söka på Dumezil, Jünger, Evola, konservativ revolution eller kanske Schmitt på Motpol.nu och/eller Metapedia.
Om skribenten: Joakim Andersen
