Ännu ett år går mot sitt slut, och det har blivit något av en tradition att vi då ser tillbaka på det. Vilka var de spektakulära händelser som präglade året, och vilka djupare tendenser går att identifiera?
Jihadismen och den globala realitetsprincipen
I centrum under året har jihadismen stått, detta är sannolikt det år då hotet från denna blivit en central del av många européers världsbild snarare än en detalj bland flera. Det har ägt rum flera terrordåd, bland annat två i Paris, ett i Köpenhamn och ett i USA. Dessa har omskrivits flitigt i media. Mindre omskrivna, men betydligt dödligare, har varit liknande dåd i Mellanöstern. Något som bidragit till den ökade medvetenheten om jihadismen har varit Islamiska Statens ofta skickligt marknadsförda aktioner, som förstörelsen av urgamla byggnadsverk och angreppet på yeziderna.
Men det är inte bara i form av jihadister som en bitvis hotfull omvärld gjort sig påmind i svensk media, här bör också nämnas en gästarbetares mord på en ung flicka och ett dubbelmord på Ikea. Denna verklighet blir allt svårare att förena med den officiella retoriken, psykologiskt uttryckt har svenskarna konfronterats med en global realitetsprincip. Världen är bitvis farlig, det kan man inte önsketänka bort.
Mediokert etablissemang och ny populism
En bred trend är därför folkligt missnöje med etablissemanget. Detta förknippas med högern i vissa länder, som Polen, Frankrike och USA (Trump), med vänstern i bland annat Grekland, Spanien och USA (Sanders). Ofta är sådana etiketter mindre relevanta i detta sammanhang, det handlar här om en bredare våg av populism och missnöje med misslyckade etablissemang. Katalonien rör sig mot självständighet, Labour väljer den radikale Corbyn som partiledare.
Denna våg förknippas med en annan samtidshistoriskt intressant tendens. Den populistiska högern har länge varit utsatt för en politik avsedd att marginalisera och isolera dess anhängare. De senaste åren har detta inte längre varit möjligt. I rörelser som EDL, Pegida, La Manif Pour Tous och liknande går folket, inklusive mellanskikten, ut på gatorna och uttrycker sin åsikt. Men 2015 har ännu ett steg tagits, genom sådana kollektiva angrepp som länge förknippats med vänstern. I holländska Geldermalsen ledde en demonstration mot ett planerat migrantboende till kravaller riktade direkt mot makthavarna, i korsikanska Ajaccio besvarade hundratals människor ett angrepp från ”ungdomar” på brandmän och polis genom att invadera ett invandrartätt område och skända en moské. Den som inte inser att de europeiska infödingarna nu är trängda kommer sannolikt att bli förvånad när liknande utbrott av kollektiv vrede, inte alltid särskilt sympatiska, ökar i antal under 2016. Vi andra blir det inte.
Geopolitik – det nya kalla kriget
Även geopolitiskt har jihadismen stått i centrum, genom konflikten i Syrien och Irak. USA med allierade har länge understött jihadistiska grupper för att skada sina rivaler, exempelvis den syriska regeringen. När Ryssland på allvar intervenerat på den syriska sidan har det varit svårt att hantera den officiella bilden för etablissemanget. Å ena sidan ska vi lära oss att IS är onda, å andra sidan ska vi lära oss att Putin är farlig. Hur hantera en konflikt mellan de båda, i synnerhet när det blir allt mer uppenbart att Turkiet under Erdogan stött och stöder diverse jihadistiska grupper? Detta kommer fortsätta under 2016, då Erdogans agenda blir än mer tydlig. Så råder återigen krig med PKK, och turkiska trupper befinner sig i själva Irak trots protester från Bagdad.
Året har samtidigt inneburit att Ryssland med allierade flyttat fram sina positioner. Assad har inte fallit, inte heller i Makedonien hade försöken att sprida ”färgrevolutioner” och etnisk konflikt framgång. I Jemen har den saudiska interventionen inte lyckats kväsa houthimilisen, trots omfattande bombningar av civila mål. Iran är inte längre lika utsatt för hotet om angrepp, året inleddes med grundandet av den eurasiska ekonomiska unionen. Även i Europa ser man hur grupper som inte accepterar den atlanticistiska agendan snabbt växer, oavsett om vi sedan talar om Podemos, Corbyn eller Front National.
Sverige – ”vi är folket”
I Sverige har effekten av konflikten i Mellanöstern, i kombination med Erdogans agenda bör tilläggas, varit att massmigrationen antagit folkvandringsliknande proportioner. Gränserna förefaller redan vara nådda även på kort sikt för vad samhället kan hantera, detsamma gäller den folkliga opinionen. Till denna opinion måste även etablissemangspolitiker anpassa sig, så har Moderaterna lämnat Reinfeldts tal om att ”öppna era hjärtan” därhän. Även mer etablerade personer som Ivar Arpi, och aningen mindre etablerade som Mohamed Omar, har tagit upp frågan om svenskar som etnisk grupp.
Än så länge handlar det dock om skademinimering, snarare än ett paradigmskifte. Med liberalismen har etablissemanget ännu inte brutit, trots att det är uppenbart vilken avgrund den leder till. Istället har ledningen i SD brutit med sitt ungdomsförbund, med motiveringen att de är för radikala. Här kan man milt sagt tala om att missförstå den historiska situation man verkar i.
Detta innebär dock att det nu finns ett stort och oberoende SDU. 2015 har även varit ett år då etablissemangsmedia ägnat Motpol ett ökat intresse. Kallsvettig skriver Per Svensson i Sydsvenskan: För kanske första gången sedan Molins tid är en intellektuell högerextremism på väg att etablera sig i Sverige.
Ska man summera året kan det vara lämpligt att återknyta till förra årets ”bokslut”. Vi skrev då följande:
Ska man tro Wallerstein och Faye finns det historiska perioder vilka präglas av stabilitet, då det är mycket svårt att skapa förändring. Det finns också perioder då relativt små insatser kan leda till betydande förändringar. Vi lever just nu i det senare.
Det är än mer sant idag än det var då, vi lever i en period då det system som grundlades i mitten av 1900-talet faller sönder. Detta gäller både dess ideologi, den kombination av liberalism och socialism som degenererat i politisk korrekthet, dess ekonomiska modell och dess geopolitik. Vi lever just nu i spännande tider, då vi har reell möjlighet att forma framtiden.
Relaterat
2014, ett försök till bokslut
Lämna ett svar