Under 2004 fördes en intressant diskussion om folkmusik, politisk musik och pop i Folkets Nyheter. Det hela började med att signaturen Lars Redoubt i en debattartikel betitlad En direktförbindelse till vårt förflutna propagerade för att de svenska nationalisterna skulle återupptäcka vårt folkmusikaliska arv. Det är en läsvärd artikel, med både musiktips, citat av germanicisten August Strindberg, och intressanta fakta (som att visarvet bevarats som bäst i de finlandssvenska samhällena). Redoubt skriver:

Lyssnar man på svensk folkmusik så slås man av hur varierad den är. Kontrasten mellan vår folkmusik och den enfaldigt dunkande rockmusiken är enorm.

Vår svenska folkmusik är sprittande och sprudlande livsglad. Det finns någonting okuvligt och obändigt i den. Den förmedlar en känsla som gör mig på otroligt gott humör.

Popmusikern Johan Billing besvarade Redoubts artikel med en egen krönika betitlad Politisera inte popmusiken. Billing skriver:

Så fort en ny revolt blivit "rumsren" kommer motsatsen farande lika säkert som amen i kyrkan.

Skillnaden är så solklar att jag förundras över att Lars Redoubt inte sett den; att jämföra folkmusik med popmusik är som att jämföra bowling och fotboll. I mångt och mycket har och hade folkmusik en helt annan funktion än vad populärmusik har nu för tiden. Man sjöng för att lätta upp stämningen under hårda arbetspass, man sjöng satiriska visor om överheten för att ventilera sina åsikter och inte minst spridningen av musik skedde på ett helt annat sätt än idag. Sångerna gick från mun till mun innehållet och melodin förändrades löpande och det fanns i princip lika många versioner av en sång som det fanns sångare.

Intressant här är bland annat att Billing påpekar hur de gamla folktraditionerna ibland kunde komma bortom vår tids indelning av människor i passiva konsumenter av kultur, och ett litet antal producenter av kultur. I vistraditionen var man medskapande, och visorna ändrades beroende på situationen.

Magnus Svensson besvarade därefter Billings och Redoubts artiklar, med en text betitlad Brist på auktoritet ger osunda ungdomsfenomen. Magnus påpekar bland annat:

Återknytandet till europeiska, paganistiska och folkmusikaliska rötter är för övrigt en växande trend inom diverse genrer såsom synth, goth, industry och metal. Folkmusiken dör således inte ut, den genomgår metamorfoser och anpassar sig till det moderna samtidigt som den inte ger avkall på det genuint keltiska eller germanska.

Debatten avslutades därefter med Billings svar, Politisk musik är inte popmusik.

En av grundtankarna i den antiegalitära världsbilden har visserligen alltid varit att människor är olika, och det går därför inte att säga att en enda sorts musik är den bästa (för alla folk, alla kulturer, alla situationer och alla individer). Det är dock en klart läsvärd diskussion som fördes 2004, och värd att studera närmare för den som funderat över populärkultur, hur man når ut med ett sunt budskap, hur man kommer bortom Skådespelets förvandling av oss till passiva konsumenter, och liknande.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.