Häromdagen efterlyste Kristian en beskrivning av min inställning till den föga kända ideologiska syntes som kallas nationalanarkism, och dagens inlägg blir ett försök att besvara denna fråga och samtidigt ge en kritisk introduktion till ideologin ifråga.
Nationalanarkism kan vid första anblicken verka som en absurd självmotsägelse, med tanke på att självutnämnda anarkister ofta tillhör nationalismens allra mest ettriga motståndare. Men om man istället betraktar dessa ettriga, och inte sällan väldigt unga, individer som i första hand politiskt korrekta till den grad att de tar till våld mot det politiskt korrekta systemets fiender, snarare än att se dem som anarkister, så är det inte längre en lika bisarr syntes. De historiska anarkisterna var inte sällan våldsamt stolta över sin etniska identitet, särskilt tydligt är detta hos den gamle pan-slavisten Michail Bakunin som även yttrade de odödliga ord som få nutida anarkister vill ta på allvar:
I feel myself always the patriot of all oppressed fatherlands. . . Nationality. . . is a historic, local fact which, like all real and harmless facts, has the right to claim general acceptance. . . Every people, like every person, is involuntarily that which it is and therefore has a right to be itself. . . Nationality is not a principle; it is a legitimate fact, just as individuality is. Every nationality, great or small, has the incontestable right to be itself, to live according to its own nature. This right is simply the corollary of the general principal of freedom.
Detsamma gäller den tidige anarkisten Proudhon, som inte bara var fransk patriot, antifeminist och invandringsmotståndare, utan också antisemit av den mer vulgära och jobbiga sorten.
Nationalanarkismen i sin nutida form har dock sina främsta rötter i England, och kretsen kring Troy Southgate och hans nationalrevolutionära kamrater. Dessa inledde en period av omvärdering och nytänkande, och resultatet blev nationalanarkismen, en ideologi som de själva menade var ”bortom höger och vänster”.
Nationalanarkismen sammanfattas kanske bäst i följande citat ur texten Introduction to National-Anarchism:
There have even been (and indeed there still are) people who reject the State and the underlying idea of power as the basic principle of society that such an institution implies, and instead pursue the outermost individual freedom but at the same time take pride in and cherish their ethnic background.
It is these people who can be designated National-Anarchists and their ideology as National-Anarchism.
Detta innebär att man kan faktiskt vara emot både det förtryck av personen/individen och lokalsamhällets traditioner, oberoende och solidaritet, som kapitalismen och staten innebär, och samtidigt vara etnisk aktivist. De brittiska nationalanarkisterna har också ägnat sig åt att bekämpa flera av det globala systemets uttryck, från djurplågeri och miljöförstöring till hemlöshet och fattigdom.
Personligen ser jag nationalanarkismen främst som ett komplement till den statscentrerade, och inte sällan totalitära, nationalismen. Nationalanarkismens förslag att vi ska köpa mark ute i obygden och bygga ”communities” är för tillfället ganska utopiskt. Däremot påminner nationalanarkisterna oss om att det finns fler sätt att påverka ett samhälle än genom att bli invald i ett parlament, och de påminner oss om att nationalstatens framtid är osäker. Att begränsa sig till partipolitiskt arbete kan alltså vara mindre bra i vår tid, man måste också arbeta med egen press, sociala sammanhang, inbördes hjälp, och så vidare. Nationalanarkisterna påminner oss också om att staten ibland kan vara ett otyg, att staten kan leva trots att folket dör, och att personlig frihet varit ett ideal som stått högt i kurs under våra förfäders storhetstider. Vill vi att vårt folk på allvar ska återfå sin livsvilja, så räcker det inte att vi får in lite folk i en riksdag.
Inte minst har nationalanarkismen det goda med sig att den kan öppna för samarbete eller någorlunda fredlig samexistens med mer fritänkande anarkistiska grupper. I England har man haft sådana relationer både med ”anarko-monarkisterna” bakom Albion Awake och de gröna anarkisterna bakom Alternative Green (som tagit tribalismen till sina konsekvenser). Den kan också attrahera konstnärer och intellektuella som av personliga skäl har svårt att föreställa sig själva i samma sammanhang som traditionella nationella rörelser. Likaså kan det vara en intressant ideologi för anarkister som börjar utveckla en etnisk identitet, men som inte vill bli ”auktoritära”. Det kommer förmodligen aldrig att röra sig om några större grupper, eller ersätta traditionell politisk kamp, men de kan ändå ha en märkbar betydelse för samtidsdebatt och kultur. Däremot kan nationalanarkismen som sådan inte hantera de större problem som vårt samhälle står inför. De brukar till exempel tala ganska tyst om massinvandringen, och hur den ska lösas. Man kan också tycka att deras val av namn är ganska olyckligt, då ”etnisk anarkism” kanske bättre hade beskrivit vad deras ideologi egentligen är för något. Det torde vid det här laget ha framgått att jag inte är nationalanarkist.
Länkar
Rosenoire (sedan de mer politiska projekten tycks ha lagts ner, så är detta Southgates främsta sida)
Nationalanarkisme (dansk sida, tar bland annat upp nationalanarkismens historia och exempel på statslös ”nationalism” i historien)
Folk n Faith (identitetskristen separatist med tämligen nationalanarkistiska idéer)
Det finns också ett par texter om nationalanarkism på Skadi Forums arkiv.
Ett gammalt inlägg om anarkonationalism och nationalanarkism
Ett exempel på grön anarkism på svenska: Fimbulvinter
Om skribenten: Joakim Andersen
