Ett intressant begrepp är ”resurgent atavism”, som förenklat innebär att beteenden från forntiden dyker upp på nytt i det senmoderna samhället. Detta påminner om tanken bakom den franske samhällsfilosofen Guillaume Fayes begrepp arkeofuturism, eller uttrycket ”blood will out”. Vi har vissa arketyper och beteendemönster lagrade i både DNA (blod), i myter och det kollektivt undermedvetna, och i rätt situationer kan de komma till uttryck på nytt.

Exempel på resurgent atavism kan vara den starka gruppsolidaritet och klassiskt maskulina ideal som ligger bakom fotbollshuliganism, det kan vara trenden med tatueringar och det kan vara att man flyttar ut på landet för att bli självförsörjande. Det kan alltså ta sig många uttryck, och det ligger inte nödvändigtvis någon moralisk värdering i begreppet.

En intressant bok som utgår från detta synsätt är Lords of Chaos – The Rise of the Satanic Metal Underground, av den nordamerikanske musikern Michael Moynihan och norrmannen Soederlind. Boken har fått kritik för en del faktafel, men som helhet är den klart läsvärd. Moynihan driver där tesen att black metalgenren som under brutala former uppstod i Norge på 90-talet var ett exempel på just resurgent atavism. Han visar på hur dess ideal var en reaktion på egalitära, pacifistiska och borgerliga värderingar, han visar hur fenomenet corpse paint påminner om inslag i den för-kristna Vilda Jakten, vilka hedniska aspekter som ligger bakom Kristian Vikernes’ nya namn Varg, och liknande. Kanske är det väl fantasifullt ibland, men det är intressant och ger ett helt nytt perspektiv på musikgenren och subkulturen ifråga.

Lite kul kuriosa är då att även den typ av sång som vi förknippar med black metal kan ha förlagor i den nordiska historien. Vi läser detta i en artikel om vikingarnas musik.

Översatt från norskan:

Kejsar Julian Apostaten berättade 350 efter Kristus om nordbornas råa stämmor, som han liknande vid kråkskrik. Han omtalar även deras dödsklagan som oharmonisk.

Runt 870 berättas det att allemannernas sång lät som en tungt lastad vagn, som rullar nerför en backe. Och det sägs att deras som åska rullande stämmor inte klarade någon mjuk modulation, eftersom deras strupar var medtagna av omåttlig dryckenskap.

Det tycks alltså som om nordnorna hade musikaliska motsvarigheter till både sibirisk strupsång, och growl (eller så var deras röster förstörda av mjöd, helt säkra kan vi aldrig vara).

Kanske är det alltså inte bara corpse paint och hedendom som är uttryck för resurgent atavism i den moderna black metalgenren. Det är inte en musikstil som passar alla, men för den som kan identifiera sig med det nordiska urmörkrets raseri och den nihilism som uttrycks genom genren så kan det säkert vara en extra krydda att veta att man kanske upprepar något med uråldriga förlagor.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.