Den nya syntesen, del II av II – Om läget

Vi går i västvärlden mot en situation där kroppsarbetet reduceras och hjärnarbetet (det intellektuella arbetet) ökar. Samtidigt finns det mellan dessa två extremer en stor gråzon och mest bestående av lönarbetare vilkas arbetsföremål är människor. Kommunalarbetarna är i dag det största förbundet i LO. Det vanligaste yrket i dagens Finland är expeditens. Antalet verkstadsarbetare var i Sverige år 2000 20 procent av befolkningen och procentsatsen har sjunkit sedan dess. Det revolutionära subjektet är, trots att den ännu bara är en klass i sig, intelligentian (hjärnarbetarna).

Åsiktskorridoren, Debatt, Ekonomi, Filosofi, Historia, Ideologi, Inrikespolitik, Marxism, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

Jag har ögnat igenom Björn Ericsons (Brumbjörn) uppsats om tjänstemannarörelsens historia och finner den mycket intressant. Det är en D-uppsats framlagd vid Lunds universitet. Vi går i västvärlden mot en situation där kroppsarbetet reduceras och hjärnarbetet (det intellektuella arbetet) ökar. Samtidigt finns det mellan dessa två extremer en stor gråzon och mest bestående av lönarbetare vilkas arbetsföremål är människor. Kommunalarbetarna är i dag det största förbundet i LO. Det vanligaste yrket i dagens Finland är expeditens. Antalet verkstadsarbetare var i Sverige år 2000 20 procent av befolkningen och procentsatsen har sjunkit sedan dess. Det revolutionära subjektet är, trots att den ännu bara är en klass i sig, intelligentian (hjärnarbetarna).

Arbetarklassen är ett begrepp som är knutet till industrisamhället. Kroppsarbetarna har romantiserats från och med Rousseau. Det började med den schweiziske ideologens förhärligande av den ädle vilden, som sedan blev den ädle bonden och till sist den klassmedvetne arbetaren. Begreppet är ”besetzt” som man säger på tyska. Redan under medeltiden romantiserades det klasslösa samhället (troligen) av kringvandrande munkar och predikanter: ”När Adam sam och Eva spann, vem var då en herreman?” Efter slavsamhället bildades en klass som var befriad från arbete (kroppsarbete). Det intellektuella arbetet har erkänts som arbete bara i något över 200 år. Och är fortfarande föraktat av mången arbetare och intellektuell. Nu har arbetarklassen sedan flera årtionden tillbaka (först i USA) nått sin historiska topp och minskar. Jag kommer ihåg bönderna på Ingmarsö i Stockholms skärgård under 1950-talet, vilka var övertygade om att jordbruket var modernäringen och att bara de arbetade och framför allt att intellektuella inte gör det. I dag utgör de tre procent av befolkningen. Inte heller industriarbetarna behövde enligt dem arbeta så hårt. De ville inte inse, att industriarbetet kräver en mycket större nervanspänning än arbetet i jordbruket. Fordismen invalidiserade industriarbetarna intellektuellt och mentalt.

Kautsky har säkert rätt när han säger, att socialismen (som inte är klasslös) endast kan upprättas i högt utvecklade länder. Han spådde att Sovjetunionen skulle sluta som en despoti och däri fick han rätt. Närmare bestämt gick den under på grund av ledningens åldersvaghet. Den hade förlorat kontakten med folket, som känner av verkligheten mer än det intellektuellt förstår den rent intellektuellt. ”Kyllä kansa tietää” (Nog vet folket), sade den finske populisten Veikko Vennamo. Vennamo kunde dock ej vända sig mot kapitalismen, eftersom hans far var bankdirektör. På samma sätt kan Claes Andersson inte förstå marxismen, eftersom hans far var direktör. Vennamo röstade för ”tvångssvenskan”, eftersom han hade lärt sig svenska i sin barndomsfamilj. Fadern hette Fennander. Jag träffade en gång Veikko Vennamo i riksdagshusets kafé, där jag hade en träff med den legendariske journalisten Tor Högnäs (Savidovoläckan). Vennamo talade en något styv men fullt korrekt svenska. Högnäs och han talade alltid svenska sinsemellan. Timo Soini måste nu välja mellan att hylla sin förebild Vennamo eller följa de rabiata kretsarna i sitt parti. Han är antagligen slut som politiker.

Makten hade i Rådsryssland industriarbetarna, vilka utgör en subaltern klass, som själv inte kan styra en stat och skapa ett nytt produktionssätt. Realsocialismen skapades av intellektuella, som andligt stod nära arbetarna och bönderna (Stalin). Enkla människor kan emellertid ge ledningen värdefulla råd. Det gick bra så länge tillväxten var kvantitativ men övergången till kvalitativ tillväxt klarade man inte av trots att det i exempelvis Sovjetunionen och DDR skrevs mycket om det från och med 1960-talet. På grund av arbetarnas intellektuella inkompetens gick det som det gick med realsocialismen. Samtidigt hade ”den reellt existerande socialismen” ett väldigt och positivt inflytande på 1900- talets historia: kampen mot fascismen, koloniernas frigörelse, välfärdsstatens utbyggnad och demokratins utveckling i väst fram till 1976. Jag arbetade själv i DDR som översättare 1985-1990 och vet om att för människor som inte intresserade sig för politik var realsocialismen ett kvalitativt mycket bättre samhälle än kapitalismen. Var man intresserad av politik och oppositionell fick man Stasi på sig men så är det ju också hos oss. Jag var tvungen att lämna Sverige 2005, eftersom den demokratiska arbetarrörelsen lyckades med sitt ryktesmord (Rufmord) på mig. Dessutom avlyssnade säkerhetspolisen min telefon. 1994 skrev jag en bok om mitt liv i DDR, 4 ½ år i DDR – tankar kring landet som icke längre är som förlaget Cirrus gav ut 1994. År 2000 gav jag ut en civilisationskritik (I pöbelns tid). (Sahlgrens förlag). Det här ledde till att sossarna ökade sin kampanj mot mig. År 2008 kom min bok om studentrörelser i historien: ”Det är rätt att göra uppror” – om studentrörelser i historien (PQR-förlaget i Mariehamn 2008). Under 1990-talet och fram till 2005 medverkade jag främst i (Folktidningen) Ny Tid, Socialistisk Debatt och Vasabladet. Därefter har jag skrivit främst i Ny Tid och översatte innan dess mycket för Socialistisk Debatt samt några fackböcker från engelskan och tyskan.

För övrigt lärde sig under 1950-talet barnen i Sachsens skolor att ”Gustav Adolf Christ und Held, rettete bei Breitenfeld Glaubenfreiheit für die Welt”. Det är helt rätt. Sveriges stormaktstid är en ärorik epok i vår historia också om det krossades av en krigstokig kung. Gustav II Adolf och Karl XI ville inte krig utan tvingades ut i dem.

Ulf Modin har bland annat skrivit ”Det är rätt att göra uppror” – om studentrörelser i historien och I pöbelns tid.

Pin It