Saudiarabien har valts in i FN:s kvinnokommission, den svenska regeringen vill inte svara på om man varit med och gett landet sin röst. Detta bekräftar att vi de facto är allierade med Saudiarabien, liksom Sverige en amerikansk vasallstat men med något större manöverutrymme. Det väcker också intressanta frågor om feminismen. På twitter har det hela väckt upprörda reaktioner, men man noterar snabbt att det främst är män som reagerar och att få av dem ger intryck av att vara feminister. Hur ska vi förstå detta?

Frågan vi ställs inför är vilka sentiment som animerar den samtida feminismen. Om vi frågar Freud eller Pareto är människan varken särskilt rationell eller särskilt ärlig, så vi bör här inte söka svaren i vad feminister säger öppet. Snarare bör vi söka den ”mellan raderna”, i det de inte säger och liknande. Inte heller bör vi söka svaret alltför långt tillbaka i tiden, feminister för 100 år sedan var ofta eugeniker. Någon ”evig feminist” finns inte.

Den samtida feminismen är utpräglat politisk, om vi utgår från Carl Schmitts vän-fiende-distinktion som det politiskas centrala begrepp. Så avstår FI från att kritisera patriarkala fenomen med koppling till förorten och islam, detta då kritik är en fientlig handling. Av detta medvetna undvikande att kritisera vissa drar vi också slutsatsen att kritik är en politisk handling när det gäller FI och samtida feminister, ett val av fiende.

Indicierna pekar då snart på att fienden för samtida feminism inte är patriarkatet, då man har ett så selektivt förhållande till det. Inte heller är det ”män”. För min egen del blev detta uppenbart genom avsaknaden av feministiska reaktioner på två populärkulturella fenomen. Dels ”haremsbyxan”, dels verbet ”pimpa”. Båda associerar till synnerligen obehagliga historiska former av objektifiering, men de har det gemensamt att de inte kan kopplas till svenska eller europeiska män. För det är svenska och europeiska män som är den samtida feminismens fiende. Vad detta beror på kan diskuteras, viktiga inslag är att rörelsen växte fram samtidigt som bland annat medborgarrättsrörelsen och anti-kolonialismen. De flesta svenska feminister har också mest erfarenhet av svenska män, som fäder, bröder, ex-partners et cetera, det är normalt med svenska män medelklassfeminister konkurrerar i karriär och liknande.

Av detta drar vi slutsatsen att det inte är särskilt besynnerligt att svenska feminister röstat in Saudiarabien i kvinnokommissionen, att FI:s nya partiledare har nära band till islamister eller att partiet håller tyst om hedersvåld i förorten. Kampen mot ”patriarkatet” är retorik. Kampen mot den svenske mannen är verkligheten bakom retoriken, och att relativisera hans skuld genom att föra in saudiarabiska män i ekvationen har man inget att vinna på. Av detta drar vi naturligtvis också slutsatsen att den samtida feminismen i en förändrad demografisk verklighet är synnerligen obsolet. Något många anti-feminister och feminister gradvis kommer upptäcka, om de inte redan gjort det.