För några veckor sedan togs de medeltida bestiarierna upp, och den traditionella zoologi som låg bakom dem. Det nämndes då att i traditionella samhällen, så bildade världsbilden en helhet, en helhet där också olika vetenskaper ingick. Detta gäller även zoologin, och dagens inlägg kommer att gå in lite närmare på det.
Våra förfäder såg gärna samband och likheter i sin värld. Sådana samband kunde man se mellan till exempel sociala grupper, individer, djurarter, människoraser och gudar. Till exempel så kunde man se lejonet som djurens konung, och Zeus som gudarnas konung, och då betona de olika likheterna mellan dem. På samma sätt kunde man gå in på likheterna mellan den vita rasen och brahminkasten, eller mellan krigarkasten och hästen. Det kan vara värt att påpeka att man inte menade att det bokstavligen rörde sig om samma sak här, man insåg att det var olika företeelser, utan snarare om symboler och likheter, som kunde berika både språket och världsbilden (”en bild säger mer än tusen ord”, säger man ju, men en symbol kan också uttrycka sammanhang som är svåra och tidskrävande att uttrycka på andra vis, särskilt i en värld som inte hade TV).
I denna världsbild ingick även djuren som symboler för både metafysiska och sociala fenomen, och detta är mycket tydligt i de medeltida bestiarierna. Ett intressant exempel är det föga kända djuret leucrotta, som illustrerar ett inslag i en världsbild.
Leucrottan beskrivs som en snabb best som lever i Indien.
It is a composite animal, the result of a mating between a hyena and a lioness, the same size as an ass, but with a horse’s head, chest and legs like a lion, hind quarters like a stag, and cloven hoofs. It has an extremely wide mouth, that stretches from one ear to the other. It does not have individual teeth, but only a single bone where teeth should be. Like the hyena, the leucrota can make sounds that resemble human speech.
Vid första anblicken kan detta tyckas vara ännu en i raden av konstiga, stora och farliga djur som inte fanns i verkligheten. Det har också en kusligt gränsöverskridande egenskap på så vis att det kan härma mänskligt tal. Men det finns en djupare symbolik i det hela. Leucrottan är nämligen avkomman av en hyena (hane) och en lejoninna (hona). Hyenan är en symbol för det orena i den symboliska zoologi som var det medeltida Europas. Vi läser om dem:
According to the law, hyenas must not be eaten because they are dirty. Hyenas can change their sex; sometimes they are male, other times female. They live near tombs and eat the dead bodies they find there. There is a stone in the hyena’s eye (some say in the stomach of its young) that will give a person the ability to predict the future if the stone is placed under the person’s tongue. Hyena’s will circle a house at night, calling out words with the voice of a man; anyone who is deceived and goes out to investigate is eaten. A dog that crosses a hyena’s shadow will lose its voice. The hyena’s spine is rigid, so to turn it must move its entire body. The result of a mating between a hyena and a lioness is the beast called leucrota.
Lejonet var däremot en symbol för kunglighet, och vi känner igen flera kungliga egenskaper i beskrivningen såsom mod, styrka och nåd:
The lion is the king of the beasts, and as such is usually the first beast described in the bestiaries. The lion chapter is generally one of the longest and most complex.
The lion has three natures: when a lion walking in the mountains sees that it is being hunted, it erases its tracks with its tail; it always sleeps with its eyes open; and its cubs are born dead and are brought to life on the third day when the mother breathes in their faces or the father roars over them. Some sources add more natures: a lion only kills out of great hunger; it will not attack a prostrate man; it allows captive men to depart; it is not easily angered; the lioness first has five cubs, then one less each year.
There are two kinds of lion: one is timid, has a short body and curly hair; the other has straight hair and a long body and is fierce. A lion’s strength is seen in its chest, its firmness in its head, and its courage in its forehead and tail.
Candala
Vi har alltså sett att en onaturlig förening mellan djurens drottning, lejoninnan, och djurens likätare, hyenan, leder till en gränsöverskridande och kuslig varelse, leucrotan. Intressant är då att precis samma företeelse ger precis samma resultat när det sker mellan sociala grupper istället för mellan djurarter, i en traditionell världsbild. Traditionalisten Frithjof Schuon beskriver i Castes and Races det indiska kastväsendet, och även det har sin ”leucrota”. Det handlar då om candalan, den kastlöse, resultatet av kastöverskridande föreningar. Schuon skriver:
According to the Hindu the extreme type of the casteless man – the candala properly so called – is the offspring of a sudra father and a brahmani mother; here the basic idea is that the maximum of impurity, or in other words of psychological dissonance due to congenital incompabilities, arises from a maximum difference between the castes of the parents.
Detta är inte den enda likheten. Traditionalisten Julius Evola nämner i The Elements of Racial Education att man i den ariska traditionen menade att förbindelser mellan en högkastig kvinna och en lågkastig man var ännu värre än motsatsen eftersom mannens arv var mer ”dominant”. En liknande inställning ser vi i fallet med leucrotan, som alltså inte är följden av en lejonhanes förening med en honhyena.
Man kan välja att se detta som en intressant kuriosadetalj ur en svunnen världsbild, eller man kan välja att leva efter en indo-arisk tradition (trots att de germanska kastsamhällena inte tycks ha varit lika strikta som det indiska, och detta kan tyda på skillnader i folkens karaktär), men i båda fallen är det ganska imponerande att samma världsbild och samma förhållande mellan symboler uttrycks i både sociala ideal och i zoologin. Man kan också se detta som att ”Oskorei goes Lanz von Liebenfels”, men i så fall har man en otäck förmåga att övertolka saker och kanske ska hålla sig till Helle Kleins blogg.
Om skribenten: Joakim Andersen
